Konsumtionsångest, samt Ikea förstör julen

I går kväll fick jag en idé, som jag idag utförde. Idén bestod i att se om datorn låter mig spela spel på TV:n istället för datorskärmen (dvs. på 29” istället för 17”). Det fungerade utmärkt. World of Warcraft har aldrig sett mäktigare ut (trots att jag blev tvungen att dra ned upplösningen markant). Enda lilla problemet är att jag för att kunna utnyttja denna upptäckt måste köpa ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus. Inte så farligt kanske, sådana finns relativt billigt numera, men jag köpte en ny mus för inte länge sen alls som jag är väldigt nöjd med (förutom att man måste ställa in programvaran varje gång man startar datorn), och den musen har naturligtvis en sladd.

Så vad göra? Sitta kvar vid den vanliga skärmen, men njuta av min alldeles egna mus med exakt de funktioner jag vill ha (även utanför spel), eller byta ut hela desktop-kitet, och tvingas välja sig vid en ny mus, som kanske inte alls har de funktioner jag nu är van vid?

---

Mitt i den ofantliga kavalkaden av julklappar fanns en sån här ljusslinga/draperi från Ikea. Egentligen är den väl rätt ful, men mitt rum är så kalt och trist ändå att det knappast blir sämre av lite mer punktbelysning. Tyvärr hade just mitt ex (bröderna fick också varsitt) råkat ut för det som ungefär alla Ikea-produkter jag någonsin fått har gjort – slarv vid packningen. Transformatorn, som av någon oförklarlig anledning "måste" vara lös från sladden, har en helt annan sorts kontakt än sladden. Sladden har en kontakt med två metallstickor, en tunn rund, och en platt bred (ni som har en gammal stereo med DIN-pluggar till högtalarna vet hur det ser ut), medan transformatorn verkar vara av den betydligt vanligare typen hane med en pin mitt i, och antagligen en cylinder runt om (som inte syns bakom plasthöljet). Eftersom risken verkar överhängande att någonting kortsluts om man kopplar ihop dessa två kontakter har jag inte gjort det.

Så nu hänger det en död ljusslinga i mitt fönster. Föga juligt, och alltid lika störande.

---

Men god jul på er i alla fall.

Skrivmaskin

I dag efter frukost, det vill säga framåt tvåtiden på eftermiddagen, begav sig kandidaten von Flougstadt ned till stadskärnan för att där söka inhandla julklappar till sina familjemedlemmar (far med bihang, mor med bihang, samt två bröder). Väl där hittar han några böcker för de vuxna att dela på (böckerna ska sorteras i två paket som varje vuxet par sen får dela på), sedan ryker resten av budgeten på dels en cykelreparation, och dels denna underbara tingest som just nu står i en brun väska på kandidatens golv.

Det är en helt annan känsla att skriva på maskin, och då särskilt en gammal mekanisk, än att sitta och låtsasskriva på dator. Hela processen, från tankens utformning till dess formulering på pappret blir så mycket konkretare, ja nästan verkligare än när man bara har ljuspunkter på en skärm, och elektroniska tangenter att så att säga ta på.

Direkt när jag kom hem satte jag mig naturligtvis och skrev på min nya älskling (ute i korridoren, jag har inget bord på rummet), och resultatet blev början på vad som förhoppnigsvis kan bli en hel, fullständig, avslutad novell. Men vi får väl se hur det går med den saken. Det viktiga är att jag har en skrivmaskin.

Klang! Klang!

Oj! Är det här bra eller?

What Famous Leader Are You?
personality tests by similarminds.com

Död åt litteraturen!

Länge leve... Ja, gud(sic) vet vad...

Jag har nu de senaste dagarna suttit med en B-uppsats som bara inte ville gå ihop. Uppgiften gick ut på att analysera och diskutera några aspekter av det intertextuella förhållandet mellan Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" och Gun-Britt Sundströms "För Lydia". Det gick käpprätt åt helvete.

Mitt syfte var vagt från början, mitt i arbetet (det vill säga skrivarbetet) visste jag inte längre vad mitt syfte var alls, och till slut fick jag formulera om syftet för att passa vad jag hade gjort, samt i min avslutning helt enkelt medge att jag misslyckats kapitalt med vad jag föresatt mig att göra.

Så, som sagt...

J.F.*

I like your calves they are exquisite

I'd like your feet to pay a visit

to all my fingertips

And while I'm ogling your hips

I'd like a meet and greet

With each one of your thighs

I think they're very nice

I can't get enough of your shoulders,

even when they hunch

I like your hair, as water over boulders

or done up in a bunch

I want to run my finger

from the pit-pit of your neck

(I'll make a knobbly trek)

right to the bottom of your spine,

and for a while I'll linger,

then run a perpendicular line

With each hand I'll grab a handle

and flip you

over

so I can start

all over

And this time I'll savour you reactions

to my lewd 'ndecent actions

*Massor av poäng till den första som kan komma på vad titeln på detta inlägg åsyftar. Vill ni ha en smärre ledtråd så kan jag avslöja att det är någons initialer. Jag kan naturligtvis inte på långa vägar jämföra mig med förebilden, men jag var bara tvungen att försöka ändå, det var för svårt att motstå (och då har ändå idén skramlat runt uppe i hjärnkontoret sen nån gång i somras).

Köp våra produkter, annars...

På sistone har det börjat dyka upp väldigt konstiga reklamer. Reklamer som till skillnad från vad som är brukligt inte försöker övertyga oss om sin produkts eller sitt företags förträfflighet, utan snarare tvärt om.

Det första exemplet är Vodafones reklamer som utspelar sig på ett förmodligen synnerligen fiktivt callcenter för deras kundtjänst. Samtliga anställda där verkar vara helt blåsta, och kan inte säga annat än "Ja", oavsett vad man frågar dem. I början funkade det rätt bra, de första reklamerna hade en poäng, även om de var tristare än att titta på en sten som åldras, men nu har de slagit över helt. I den senaste, som ni inte kan ha missat, sitter kundtjänstens "snygga tjej" (hon med svart hår) och pratar med någon i mobilen. Förbi går den tvålfagre killen, han som försökt stöta på henne tidigare, och hör henne säga "men jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att fatta". Han tar då resolut ifrån henne luren, och rabblar upp de fina fördelarna med att ha Vodafone som sin mobiloperatör. Personen i andra änden skriker nått ohörbart, och "snygga killen" lämnar tillbaka luren till tjejen och säger nånting uppgivet om att "det verkar som han måste höra det från dig". När han sedan går därifrån upplyses han av en annan tjej om att den "snygga tjejen" pratade med sin pojkvän, varpå han klentroget för sig själv yttrar de berömda orden: "Sin pojkvän? Och ändå förstår han inte vår prisgaranti? Oj oj oj..."

Exempel två är postens årligen återkommande kampanj för att få oss att skicka massor av julkort. Det började tidigt i år med ett reklamutskick bestående av en förformaterad lista med rubriker för folk som ska få julkort, folk som kanske ska få julkort, folk vi aldrig får julkort från osv., där vi förväntas fylla i namn på släkt och vänner i passande kategorier. Längst upp på denna affisch sitter en liten rebus, som utläst lyder något i stil med "Skriv många julkort, så kommer kanske tomten".

Igår såg jag så en TV-reklam från posten, där en ung kvinna kommer hem med matkassar i händerna. Telefonen ringer, och hon hinner knappt få av sig halsduken för att hon måste svara. I andra änden sitter hennes mor lugnt tillbaka lutad på en soffa, och undrar om hon (dottern) har "postat mitt julkort än". Dottern försöker förklara att hon är väldigt stressad just nu, men verkar inte göra något större försök att avsluta samtalet. Modern, som vi först nu faktiskt får se ligga på sin soffa, säger så där lite överlägset ironiskt "nej nej, men tänk inte på mig", och nånting extremt halvhjärtat om att "traditioner är inget man inte får bryta bara för att de är traditioner". Sen avslutar modern samtalet med att upplysa sin stressade dotter om att hon inte vill veta när kortet kommer (underförstått att det så klart kommer).

Att humor är effektivt i reklamkampanjer förstår säkert var och en, men hur detta kan vara det minsta effektivt förstår jag verkligen inte. I det första exemplet får vi insyn i ett påhittat kundtjänstkontor, där samtliga arbetande verkar vara komplett inkompetenta, och dessutom gärna dryga och självgoda. Posten sen, försöker sälja julkort (och frimärken till dessa julkort) med reklamer som fäster vår uppmärksamhet på hur otroligt stressigt livet faktiskt kan vara i juletider, och som försöker inbilla oss att vi måste skicka många julkort (detsamma som att vara snälla barn?) för att tomten ska komma. Är det någon mer än jag som får lust att bojkotta Vodafone och Posten?

Humörskiftning

I botten på dig ser jag värmen,
den jag vill drunkna i.
I botten på dig ser jag barnet,
det jag vill leka med.
I botten på dig ser jag kvinnan,
den jag vill älska med.
I botten på dig ser jag mänskan,
den jag vill vara med.

I botten på mig ser jag djupet,
det som jag störtat mig i.
I botten på mig ser jag rädslan,
den som håller mig fången.
I botten på mig ser jag mörkret,
det som förtär mig alltjämt.
I botten på mig finns demoner,
dem som ingen vill vara med.

Kom, ska vi dela med varann?


Alternativet till den sista raden är något i stil med:
"Men kom, och säg vad du ser?"
Jag kan bara inte bestämma mig för vilket, om något, som faktiskt blir bäst. Till stor del för att mitt humör svängde så kraftigt under skrivandet. Det började som nattsvart, så som andra strofen beskriver, och steg sedan så sakteliga, för att när den sista raden skrevs och skrevs om, eldas på av "Djurens brevlåda". Inte i nivå, eller ens på riktigt samma plan som vid förra veckans lilla fotouppvisning, men ändå.

Men oavsett humörläge består velandet. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken slutrad som funkar bäst. Och jag vill verkligen ha en slutrad, att lämna de två stroferna som de är funkar bara inte. Jag får väl helt enkelt uppmana er att läsa dikten precis som ni vill, beroende på hur hoppfull ni vill ha er postpubertala tonårsångest.

Liv, jag förstår dig fortfarande inte...

... men det gör inte så mycket.

Liv, jag förstår dig inte.

Och månen går sin stilla ban
speglar sig kallt uti domkyrkotaket
Han kastar sitt halvljus över mänskornas natt
Det blandas med konstgjort från fönster och lykta
späds ut slukas upp och försvinner till sist
Förgäts tills morgondagen skymmer igen




Och hux flux skriver jag plötsligt poesi igen. Det förra inläggets mer eller mindre poetiska innehåll var nämligen påkommet långt innan inlägget skrevs, det fullbordades dock på precis det vis som inledningen beskriver.

Anledningen till att jag inte har skrivit något på ett tag, är att jag på grund av vissa omständigheter vi inte behöver gå närmare in på här är rädd att jag bara ska kunna producera banala, sliskiga, pekoralartade, ångestförpestade, romantiserade kärleksdikter. Vidrigt, helt enkelt. Ovanstående dikt kan jag dock med gott samvete påstå inte uppfyller något av nyss nämnda attribut (utom möjligen pekoralartad, men det är en balansgång man aldrig kommer ifrån när man är som jag).

"Ja...

... tacka fa-an för det, subba!"
Den unge mannen slänger argt ifrån sig häftet efter att ha läst de sista raderna, plockar upp sin gitarr från sängen, och börjar hamra ut en monoton ackordföljd. Orden kommer av sig själva.

Street walkers and talkers
keep peddling their lies
to man in disguise
The man goes home to his wife
says honey, guess what I've done
I just sold all our lives
I just sold all our lives

The wife says honey
what you done that for
Why'd you give in to some bull shit lie
Why'd you sell all our lives
Yes why'd you sell all our lives

The man says I ain't bought no lie
I just took the word, of a man in disguise
He said there is a better life
Yes he said, there's a better life

He said, would you believe?
Believe in God and the holy ghost
and love them
the most
love them more than your life
Yes love them more than your life

The wife says honey
why you so dumb
Do you want me to be
some nun

The man says, honey
don't be starting no fight
She answers yes
you're right

I don't want no fight
I can't stay with a man
who puts God
above his wife.


Det är väl klart som fan att det går an? Prosit, sergeant!

Speaking of Tongues

Honey, you send the tickles
down my palate
I want to bite you,
lick you,
tease you,
pop you,
tear you up
I want a good hard snog
with someone else
preferably someone with braces
Cause baby,
you're a blister on my tongue!


Äeh, jag vet inte. Bara en idé som dök upp i huvudet i går kväll. Kanske inte så väl genomförd, men det kändes dumt att bara låta den falla i glömska (idén alltså).

En dag i HSV:s tjänst

Jag vaknar med en klump i svalget. Det är inte den psykologiska nervositetsklumpen, nej, utan en sån där vidrig fysisk massansamling som består till hälften av tjocknat slem och till hälften av mitt svullna svalg. Det jobbigaste med den sortens klump är att man vet, att hur mycket man än harklar sig och loskar och gurglar, så blir man inte av med den förrän kroppen tycker att man är frisk, och svullnaden går ned.

Hur som helst stapplar jag ut i köket (efter ett slemmigt besök på toaletten) och fixar en enkel frukost av gröt och té. Jag håller precis på att färdigställa min allt för klena matsäck när skjutsen ringer och säger att han är på väg. Jag kastar ned det sista, en termos té, i ryggsäcken, kliver i skorna utan at bry mig om att knyta dem, och dräller ned för trappan och ut i höstmorgonen. Klockan är knappt sju.

När vi ska dela in de drygt hundrafemtio platserna i ansvarsområden för assistenterna är det förstås nån intellektuellt mindre bemedlad kontorstant som ska oja sig över att hon fick det "jobbiga" området längst bak, där man måste springa i sicksack. Eftersom det knappast är nått att bråka om, och eftersom jag är för trött för att orka njuta av att spräcka hennes lilla bekvämlighetsbubbla, där allt alltid är likadant från dag till dag och från år till år, tar jag det "jobbiga" området, och hon får i stället ta det lite större området med 34 skrivande. Precis innan vi ska lägga ut svarshäftena dyker det upp en reservresurs. Hon blir också placerad på det "jobbiga" området. Klockan närmar sig åtta.

En bit in i första blocket börjar min mage leva om, min enkla frukost var tydligen lite för klen för att jag skulle stå mig mer än ett par timmar. Klockan är snart halv tio, det är tre timmar kvar till lunchen...

När första blocket drar mot sitt slut är jag övertygad om att jag har feber. Klockan är tio i tio, bara fyra block och sex och en halv timme kvar...

När det är en kvart kvar av det tredje blocket kommer ryggontet, det bergsäkra tecknet på att jag är förkyld. Klockan är snart halv ett, bara två block och knappa fyra timmar kvar...

När lunchen äntligen kommer trycker jag rovgirigt i mig en knapp liter pastasallad (utan sallat), och känner mig genast bättre till mods. Hela förmiddagen har jag nämligen levt på mitt miniskulösa förråd av té och mjölk (aldrig té med mjölk).

Resten av dagen förflyter i ett dimmoln av febervärk i ryggen och rumpan, leda på gränsen till avlidning, och ett ständigt utdelande, insamlande och sorterande av papper. Klockan halv sex kommer jag hem, jag har då varit vaken i nästan tolv timmar. NU är klockan nästan exakt elva på kvällen, och jag har ingen större lust att gå och lägga mig. Var ska detta sluta?

Inredningsporr

Det är tur att program som "Äntligen hemma" finns, för vad skulle annars alla gamla porrfunkmusiker från 70-talet pyssla med nu för tiden? Pröva att slå på TV:n nästa gång något "gör om hemma"-program visas, och lyssna på musiken som går när programledarna inte pratar - klassisk porrfunk i uppdaterad version. Se också om det inte har minst ett inslag som närmast kan tituleras inredningsporr: Svepande kameraåkningar över snyggt fallande gardiner, träbord så färskoljade att man kan känna lukten genom TV-rutan och blänkande bestick i långa rader.

Just som jag sitter och tänker detta visar "Äntligen hemmas" inredningsporrinslag om koppar och muggar en kopp med tryck som föreställer pinuppor från 1800-talet. Det kan inte vara ett sammanträffande.

Glad att det är över?

Medan jag sakta och mödosamt försöker nyktra till, skulle jag väl, om jag var en genomsnittlig protagonist, ägna mig åt att gå igenom dagens, kvällens och nattens händelser. Men i stället förbrukar jag lite tid på att ofokusera på datorskärmen och se vad det dyker upp för mönster i textens struktur. När det inte roar mig längre prövar jag att faktiskt blunda, tyvärr infinner sig genast den bekanta gungande känslan som är själva anledningen till att jag inte har gått och lagt mig än.

På soffbordet bakom mig står fler olika spritflaskor än jag sett i mitt liv ungefär, och visste man inte bättre kunde man tro att här varit ett riktigt fylleslag. Som tur är vet jag ju hur många som faktiskt har bidragit till mångden flaskor, och hur festen sedan artade sig. Föga förvånande fakta som jag faktiskt var närvarande.

Så jag börjar skriva den här texten, utan någon egentlig aning om vad jag vill komma fram till. Kvällen har varit god mot mig på det stora hela. De jag hade räknat med kom, plus en hel bunt till, och tillsammans gjorde de att det faktiskt blev lite fest av trots den dåliga uppslutningen från själva korridoren. Visserligen kom ju inte just den person som hade kunant göra kvällen ännu så mycket bättre för just mig, men det gör inte så mycket. Jag förstår henne, och en del av mig känner att det även för min del faktiskt finns bättre umgängesformer än en fest där hon inte känner någon annan alls.

Jag häller upp ytterligare ett glas Cuba Cola och känner med tungspetsen på en hudflik på insidan av kinden. Jag minns inte alls när jag bet mig där, bara att jag plötsligt, någon gång under kvällen, hade ett bett där. När det här glaset cola är uppdrucket måste jag nog bälga åtminstone lite vatten, sen är det definitivt sängen som gäller.

Så ska jag låta solen gå upp över min viloplats, och hoppas att livskrafterna återvänt tills det är dags att gå upp, vi ska nämligen harva lite musik i morgon, och då gäller det att vara pigg, och förhoppningsvis någorlunda fräsch i halsen.

Simon & Garfunkels "Overs" får avsluta min kväll, lämpligt nog, "there's no laughs left cause we laughed them all, and we laughed them all in a very short time"

Nån hemsida

Ett kort inlägg bara för att meddela att det dykt upp en ny länk där till höger. Under rubriken Kamrater finner ni nu även Nån hemsida. Sidan ägs, drivs och saboteras av en kursare till mig, och tillika gammal klasskamrat och bekant till min bror sedan barndomstiden i uppsalas nybyggdaste ghetto Stenhagen. Kolla in Henrik Lidbjörks morbida framsida genast! Roande och skrämmande läsning für alle utlovas.

Min tid är nu?

"When your heart starts beating faster, and your pulse beats like a drum, and you freeze each time you see her, then you know your time has come."

Och i absolut ingen som helst anslutning till det (jag lovar och svär på min allra dyraste scoutheder*), är telefonsamtal som faktiskt har ett speciellt ärende nästan precis lika svåra att ta sig för som de som bara syftar till att befästa kontakten.






* Kandidat von Flougstadt har över huvud taget inte varit närheten av ett scoutmöte i hela sitt liv.

Ett öga ser rött

Lite slösurfning tog mig i kväll till den här tråden på Flashbacks forum. Frågan som ställs, eller kanske snarare ämnet som diskuteras, är huruvida det ämnesförfattaren så smickrande kallar "blattelitteratur" särbehandlas i litteraturkritiken, och även huruvida den egentligen har något litterärt värde tack vare, på grund av, eller trots sitt säregna språk (och kanske i viss mån innehåll).

Jag bollade frågan till min kompanjon i nattsurfning, kandidat Atterborn, och vi var i princip överens om att medan man självklart måste få kritisera och diskutera även denna typ av litteratur på samma grunder som all annan litteratur (det vill säga bedöma språk, innehåll, form, estetik etc. var för sig, som en helhet, och som verktyg för att föra fram vad det nu må vara för budskap författaren är ute efter att föra fram), så är det så klart mindre intelligent att helt sabla ned och smutskasta fenomenet bara för att man själv saknar intresse för ämnet, eller personligen inte kan se vad det ska ha för poäng. Jag undrar ibland vad vissa av de texter vi läser på litteraturvetenskapen egentligen ska ha för poäng, de ger mig ju ingenting när jag läser dem, men efter ett avklarat seminarium, där texten diskuterats, plockats isär, vänts ut och in och tillbaka igen, och slutligen satts ihop igen, brukar jag oftast förstå varför den anses vara en del av vår kanon, även om jag själv fortfarande tycker den är aptrist.

Nog om vad jag anser, den brännande frågan i vårt samhälle är, som alltid, vad anser du?

Barndomsillusioner

En dryg fjärdedel hunnen på min levnads vandring, fann jag mig vilse i en dunkel sal. Genom salen gick smala gångar mellan mängder av klädstycken på galgar, ljudupptagningar i högar och skrifter i långa rader.

Jag valde en skrift jag inte kände igen, men som bar ett känt sigill. Jag bröt sigillet med hjärtat fullt av förväntan, och mina ögon slukade hungrigt orden. Men allt eftersom min hjärna och mitt hjärta tog in vad där stod, formulerade de i samklang sin bittra kommentar

Barndomsillusioner splittrade
krossa emot marken
Fordom en lärdomens mästare
störta sig själv uti djupet

Ty så livlös och talangbefriad tedde sig den text som där stod framför mig. En text skriven av vad som en gång i tiden var mitt stora föredöme, mitt rättesnöre och min inspiration.

Men allt ska en gång förgås, om inte i helvetets eldar, så i det mognade hjärtats förändrade omdöme. Jag nöjde mig därför med att konstatera dessa fakta om min gamla mästare, lade sedan skriften ifrån mig och påbörjade med fortsatt gott mod i barm min vandring ut ur salen och in i ljuset.

Gå dit!

And now for something completely different. Länken M.G.D.A. där till höger, har bytts ut mot En odyssé i osunda vanor och högst tveksam smak. Detta för att kandidat Atterborn, som är mannen bakom den gamla länken (som jag tro ska utläsas Mattias Gustav Daniel Arreborn), har återupptagit bloggandet om studentlivet i Uppsala under gammal beprövad fana. God läsning och vackert språkbruk lovas härmed alla som kollar in hans öden och äventyr.

Två uppdateringar på en dag (och inom ett fåtal minuter), vad säger du om det va, Mattias?

Betraktelse över en familjemiddag

Tystnaden sjunker över levandes boning
där en gång i tiden det for genom luften
ett sant sammelsurium, där livskraftens kör
i ett ständigt crescendo gjorde sig påmind
i vareviga ord

Men gubben är gammal, och urverket dras
alltjämt obevekligt mot det ingen nämner
Man trippar på tårna och tyngs av sordin
Det som fordom var samtalets motor
nu blivit dess broms

Dock någon gång man skönjer en gnista ibland
en ljuspunkt i mörkret en ventil ut ur bubblan
Runt omkring bordet far orden som förr
även om han där i tronen inte kan delta
nej inte som då

Till synes han endast ser på, förmår inte mer
men låt oss då inte hans sista få da'r
befläcka med tarvliger tystnad och dämpade tal
Låt den som avgår få dö som den levat
Bestjäl honom ej

på den vanliga stormvind av ord och vitsar och gester
av dem som till honom är skyldiga livet
Må de visa den gamle att de ärar hans gåva
den han själv blott en kort tid till
må vara förunnad

Here, have a brain dump

Gall:

I'm tired. I should go to bed. But I don't want to go to bed, because when I do, I'll fall asleep, then I'll wake up, and another day will start. Another day I don't know what to do with.

I'm hungry. I should make some food. But I don't want to make any food, because when I do, I'll eat it, digest it, and be hungry again. Hungry and with no motivation to make any more food.

My room is dirty. I should clean it. But I don't want to clean it, because once I have, it'll be clean, but then I'll start littering it with paraphernalia again. Then it will be dirty and I'll have to clean it again.

I think I need some kind of escape, diversion, distraction. Something else than every day over and over again.

I wonder why this is in English.

I wonder why phonecalls without an errand are so hard to make.

I wonder when it's okay to lash out at your neighbours.

I wonder why I'm so work shy.

I wonder what happened to the megalomaniac who started typing stuff on this computer three years ago.

I wonder why I'm still here.

Off @ SSX3.

Kosmisk balans

När jag själv har mått dåligt brukar jag ofta skylla det på nån slags världsallt, kosmos kallat. Jag har även nån gång ibland snackat om kosmisk balans och nått halvt hemvävt karmabegrepp, att allt gott som händer andra på nått vis gör att nån (jag) måste ta all skit också. Jag kan väl inte svära på att jag alltid har trott på mig själv, det har ju mest varit raljerande utgjutelser från en kantstött själ som tycker sig ha blivit orättvistbehandlad av världen, men nu börjar jag faktiskt undra.

Samtidigt som jag, på ett par plan i alla fall, mår bättre än på länge, så är två goda vänner rejält nere. Den ene för nått nån annan sa, den andre, så vitt jag förståt, för nått han själv sa. Båda sakerna hände tätt inpå att jag tog kontakt med den berömda människan igen, något som gick smidigare än jag nog nånsin hade kunnat föreställa mig (i mina realistiska föreställningar, inte i mina drömmar), och som dessutom representerade ett steg i rätt riktning inte bara vad gäller min bekanstskap med henne, utan mitt sociala beteende i stort. Jag har tagit stort ett steg på väg mot en större värld, en värld jag för inte allt för länge sedan gjorde allt för att undvika och förneka. Men hela tiden gnager det i bakhuvudet. Vad du fick eller gjorde, kostade dina vänner det de fick och sade. Kosmisk balans.

Eller?

Åt helvete med formerna!

Nej han står sig rätt slätt
bland triptyker, trokéer, distikoner
elegiskt distinkta distinktioner
Eller hur de nu där knorras fram
på papper med blyertsens damm

Istället han tar vad han har
trycker, bänder, vrider och vinklar
Det gör väl intet, om rytmen den kinkar
så länge ett budskap står ut
när platsen på papperet är slut


Kanditat Atterborn sitter i andra änden av en sträng bredbandsfibrer, och ställer frågan om jag skaldar i kväll igen, han vill nämligen ha kvällslektyr. Egentligen gjorde jag inte det, men jag hade faktiskt redan tidigare under dagen funderat på att förlänga, på ett eller annat sätt, texten jag lade upp igår. Den kan förvisso synas vara färdig, men jag själv var inte färdig med den och dess ämne. Och se vad den gode kandidatens tjat fick mig till! Föga vackert, jag vet, men jag gör mitt bästa för att i mitt stilla sinne omhulda andra strofens sista raders budskap.

Att rytma eller ej, det är frågan

Vad ska jag väl här med versmåttet till
Vad hjälper det mig,
att inte få bruka de ord som jag vill

Vad hjälper det en att begränsa sitt val
vad hjälper det säg
när jag inte vet vad som ska fylla mitt tal

Att finna på ord det är svårartat nog
Att välja helt rätt
det skapar allt alldeles lagom med knog

utan bindande rytmer, som låser en helt
Utan diktarnas sätt
som för amatören, känns faseligt stelt


Alltmedan jag filade på just rytmen i detta metaverk satt jag och diskuterade denna företeelse, rytm och versmått, över ICQ med unge herr Atterborn. Där jag, liksom här, i de stunder då jag faktiskt helt frivilligt, och till viss del medvetet, underkastar mig ett versmått, eller en bunden form av något slag, tenderar att vara mer lös i fogarna, ägnar han stor möda åt att pussla ihop ord och rader så att stavelserna följer på varandra som ett rinnande, betonat och obetonat om vartannat, vatten.

Den nämnda lösheten kan förstås bero på att jag helt enkelt är lat. Jag ids inte sitta och vrida och vända på ordföljd och ordval i all evighet för att få den rätta flätningen av betonade och obetonade stavelser på varenda liten rad. Lösheten kan också motiveras med att jag vill efterlikna ett naturligare språkbruk. Tänk på hur du själv talar. Inte tusan hörs varje stavelse lika bra? Nog tusan klämmer du ihop både stavelser och hela ord till några få knappt urskiljningsbara ljud när talrytmen kräver det? Jag gör det i alla fall, och då kan man se som en del av läsupplevelsen (i den mån det finns en upplevelse att tala om, jag gör mig inga illusioner om min egen storhet eller unikhet) att hitta just det uttryck diktaren tänkt sig då han knölat in alldeles för många ord på samma rad i en helt regelvidrig ordning, alltmedan han försöker bibehålla en illusion av formbundenhet.

Så lycka till med just den uppgiften, och varsågoda och plocka isär hela skiten och tala om för mig på exakt hur många sätt jag har saboterat rytmen och versmåttet.

Det stegvisa avslöjandets teknik

Kurslitteraturen kan stundom verka tung, och inte minst när man får en diger lunta att ta sig genom över helgen (vilket infaller precis varje helg, inget uppskov för sabbat eller dylikt). Till på måndag har man angett oss, förutom några dikter av Viktor Rydberg (ja, Tomten är en av dem) Henrik Ibsens "Gengångare" ("Gengangere" i original).

I fredags efter seminariet travade så kandidaterna von Flougstadt och Atterborn till Studentbokhandeln på sysslomansgatan för att inhandla detta illuminariska verk. Väl där spårade man raskt upp Ibsen i pockethyllan, och rafsade åt sig varsitt exemplar av den rätta luntan, utan att titta noggrannare på den än vad som krävdes för att försäkra sig om att den innehöll det verk som skulle diskuteras efter genomlidet helgstudium.

Som brukligt undersökte så kandidaten v. F. verkets sidantal som hastigast på fredag kväll. Han har för vana att göra det för att i förväg veta på ett ungefär den tidsmässiga omfattningen av sina plågor.

Nedan jämförs så den aktuella volymen till vänster med Gustave Flauberts "Madame Bovary" till höger, ett verk på nästan exakt 330 sidor i den aktuella utgåvan. Skillnaden är som synes minimal.

Kandidaten var föga uppsluppen då han såg framför sig åtskilliga timmar under läslampans sken, då han även mindes hur lång tid ett annat verk (han har ännu inte slutfört sin läsning av "Madame Bovary") av samma omfattning hade tagit för inte så länge sedan.

Här nedan ser vi sedan det exakta sidantalet i den aktuella Ibsen-utgåvan. Detta stillade förvisso kandidatens oro en smula, då sidantalet visade sig inte ens uppgå till 300. Visserligen är det nära, men den psykologiska effekten i avsaknaden av just denna siffra är icke att förringa.


Dessutom påmindes kandidaten vid denna fas av undersökningen, om att Ibsen var dramatiker, inte romanförfattare som Flaubert eller Balzac (det nyss nämnda men ännu ej namngivna verket var denne fransmans "Pappa Goriot"), vilket innebär att hans verk då de återges i tryck, inte består av text som är lika tätt sammantryckt på sidan; och alltså innehåller ett godtyckligt antal sidor mindre text att läsa hos herr Ibsen än hos herrarna F. eller B.

Här nedan tar kandidaten sig sedan en närmare titt på innehållsförteckningen i den aktuella volymen, och upptäcker först nu att den innehåller inte ett, utan två fullständiga verk av Ibsen. Sidantalet är alltså inte nära 300, utan bara en ringa summa över 150.

När så kandidaten till slut, efter många tunga suckar sätter sig ned med sin uppgift (150 sidor är ändå en ansenlig summa sidor, och att läsa hundraåriga dramer kan ibland ta nog så mycket tid i anspråk som motsvarande sidantal prosa), och slår upp dramats första sida, möts han av denna högst välkomna syn.

Det visar sig att utgivaren inte bara har behagats luras med att ha två verk i en och densamma utgåva, man har även gett sig på att trycka det norska originalmanuskriptet och det svenska översatta sida vid sida. Då någon dubbelläsning, så att säga, inte synes kandidaten vara nödvändig (det är förvisso innehållet, och inte själva språket som ska analyseras på seminarium på måndag), är det alltså bara hälften av de lite drygt 160 sidorna han behöver läsa – således inte stort mer än 80 sidor.

Dessa sidor är nu avverkade, det tog inte ens en kopp té i anspråk och kandidaten ska alldeles strax belöna sig med en Moods med filter på den föga soldränkta balkongen.

Eder tillgivna D. I von Flougstadt



Fotnot: Titeln på denna post är stulen från förordets sätt att beskriva hur Ibsen stegrar spänningen i sina dramer.


Uppdatering 19/9: Rydberg hette naturligtvis Viktor i förnamn, inget annat. Kandidaten måste ha haft tankarna på annat håll, och blandat ihop salig Viktor med Olof Rudbeck, eller nått sånt.

Från marginalen

Nån braljerande(sic) glänsare på kursen började snacka om peripetier på seminariet i fredags, och min penna började gå av sig själv i marginalen på kollegieblocket.

Perifera
peripetier
paraderar
på parnassen

Det är ingen som ser dem
Det är ingen som ber dem

Men alltjämt de vandrar
Och alltjämt de klandrar
(ett)
Pöbellikt
publikum
påtänt på
petitesser


Och bara så det är klarlagt: Ja, jag skäms över denna formbundenhet dragen till sin spets. Catfish?

[Tankepaus...]

Eller nej. Jag skäms inte, dock är det nånting med det som stör mig, men jag kan inte sätta fingret på det.

Bless this mess, eller Gravplundring

En av grannarna i korridoren hade besök över helgen, och besöket hade en seg morgon mage att yttra sig negativt om vårt kök. Tänk er orden "Fyfan vad äckligt erat kök är!", yttrade på gnällig västgötska (Trollhättan närmare bestämt). Undertecknad höll förstås käften och god min, men inombords filade han på en djävulsk plan för att hämnas, och näpsa den ohyfsade inkräktaren. En plan så genialisk, att själve Sickan skulle berömma den; en plan så elegant, att självaste drottningmodern skulle utbrista "Charming!"; en plan så subtil, så finstilt, så raffinerad, så urbota verkningslös, att inte en djävel i korridoren kommer fatta ett piss. Fast det kan ju också bero på att de är såna okultiverade vildar hela bunten.

Men nog svamlat! Skåda vad mitt skafferi numera pryds av:

Skåpmat, eller Ur arkivet

Nån gång i förrgår satt jag på balkongen och avnjöt en Moods (med filter), och hade fått för mig att jag skulle skriva nåt. Så blev det dock inte, utan i stället började jag bläddra lite i min lilla anteckningsbok, och hittade en gammal text från förra hösten som jag tänkte återuppliva. Här presenteras den med de av kritikern föreslagna ändringarna, samt en smärre egen revision.


Left alone in a cold blue light
with creations of a single side,
true beauty is now out of sight
and fables aren't enough to tide
me over when boredom descends
on the stage of my constant distraction.
Idle mind, how well you lend
yourself to constant dissatisfaction.


Att jag använder mig av gammal skåpmat beror inte bara på att jag har lite dåligt samvete för att jag uppdaterar bloggen så sällan, utan just den texten kändes på något vis aktuell igen efter gårdagens upplevelser.

Virtuell tvångströja

Det här håller inte, jag måste flytta igen. Blogger känns för snävt på något vis. Det känns som om det verkligen är gjort för att man enbart ska hålla igång en blogg-blogg, dvs. ett stadigt stril av små lösryckta funderingar och rapporteringar av vad man pysslat med under dagen. Någonting närmare ett dagboksskrivande, alltså just det jag ville komma bort från när jag lade upp hemsidan i höstas.

Det allra största problemet är att man inte kan dela in sina inlägg i kategorier. För mig känns det väldigt hämmande att inte klart kunna märka ut vad för slags text inlägget som kommer faktiskt är. Av någon anledning gör det att jag inte känner att jag kan ha lika stor frihet som tidigare i vad jag väljer att faktiskt lägga upp här. Sedan vill jag nog också kunna ha det så att bara en kort del av texten syns på index-sidan, och sedan får man klicka sig vidare för att läsa hela texten. Inte heller detta finns inbyggt i Bloggers system. Jag har sett någon slags hemsnickrad variant för att ge inläggen kategorier, men av det lilla jag lyckades greppa verkade det alldeles för jobbigt, så kontentan av det hela är att jag måste flytta, igen.

Det kommer dock inte att ske än på ett tag förmodligen, jag har alldeles för mycket att stå i just nu som måste tas om hand först. När flytten väl sker vill jag dock hitta en mer permanent virtuell bostad, så därför måste jag se mig om ett tag efter en bra helhetslösning också (webbhotell, blogg-verktyg, adress etc.).

Och på tal om lösningar så sitter jag fortfarande och filar på hur de där beryktade längre texterna ska presenteras. Jag har en liten idémall till hur en ytterst enkel och sparsmakad (för att inte säga kal) sida skulle se ut, men även det kommer tyvärr att dröja ett litet tag till. Dels måste jag leta upp ett bra gratis webbhotell (det känns lite onödigt att registrera en adress och betala för utrymmet för något så litet, och jag vägrar absolut använda Fortunecitys usla tjänst igen), och dels måste jag fila lite på den lilla layout som faktiskt ändå finns.

Om Blogger lät mig ha kategorier på inläggen skulle det här sorteras in under Galla, och endast det första stycket skulle synas på index-sidan om den funktionen fanns.


Uppdaterat 23 september 2007
Kategorier (eller tags, som Blogspot kallar dem) har funnits ett tag nu, och undertecknad är nu i färd med att kategorisera alla gamla inlägg, inklusive detta.

Puff the magic dragon, s.a.s.

Rings of smoke through the trees
tell us stories of what we might be,
had we but world enough and time
Take my hand, and give me your life,
let me show you a different kind of world
where the dust has settled
the fog has cleared
the smoke disappeared
and the light's always near

For even if we walk in the darkness,
yay, in the valley of the shadow of death,
the world which I speak of now
will never leave a soul 'bout to drown
There, there is always another
to hold your hand
to help understand
the lay of the land
and what fate has planned


Och nej, titeln på posten anspelar nog inte på det ni tror.

Bloggosfären kallar...

Via Sparris, igen:
5 albums in your ipod, Zen Micro, if you please...
Deep Purple - Made in Japan (dubbel-CD-versionen med extranumren)
Tomorrow - Tomorrow
Danko Jones - We Sweat Blood
Sahara Hotnights - Kiss and Tell
The Hellacopters - High Visibility

5 movies you've seen recently
Kinsey - underhållande, välspelat, intressant
Stranger than Paradise - skumt, långsamt, tyst, fascinerande
Speaking of Sex - komiskt, hetsigt, neurorotiskt
Eternal Sunshine of the Spotless Mind - romantiskt, vackert, oumbärligt
Fantastic Four - habilt, lagom, umbärligt

5 nice things that happened to you recently
LAN - Nu!
Jag kom ihåg vart jag skulle i Tales of Symphonia efter att inte ha spelat sedan i februari
Jag löste nian i dagens SvD på tio sekunder, "EUROPEISK".
En väldigt minnesvärd vecka (av totalt två) på västkusten
I morse sov jag rakt igenom idioten som slår på stereon skithögt klockan tio varje morgon.

5 MP3s on your playlist
Afroman - Because I got high
ZZ Top - Gimme All Your Lovin'
War ft. Eric Burdon - Spill the Wine
B.B. King - The Thrill Is Gone
Daft Punk - Something ABout Us

Så ska man ju skicka vidare, men jag känner lite för få människor som för blog; vi får väl se om jag gör nått åt det senare ikväll, nu ska det nog spelas nånting på LANet snart.

Tillbaka till framtiden

Via Sparris

You Should Learn Spanish

For you, learning a language is about career advancement and communication. Knowing Spanish will bring you tons of possiblities for jobs and travel. Bárbaro!

What Language Should You Learn?

Men vänta nu ett tag här vad. Jag har ju redan gjort det en gång. Fast å andra sidan minns jag inte så mycket, så jag kan ju lära mig det igen. Eller inte.

RÄDDA HENNE – med ett sms

Aftonbladets förstasida pryds idag av denna slående rubrik och en närbild på ett utmärglat barnansikte. Inne i tidningen hittar vi ett uppslag med en liknande bild och en text på en spalt, inklämd bredvid bilden, som uppmanar oss att skicka ett sms till den facila kostnaden av femtio kronor, varav ”minst 35 kronor” går till Rädda barnen eller Röda korset, beroende på vilket nummer vi väljer. Ovanför texten stoltserar chefredaktör Anders Gerdin på ett grynigt foto. Det är han som har skrivit den kortfattade texten som uppmanar oss att skänka pengar. Det tog säkert fem minuter, sen var hans samvete renare än genomsnittet.

Missförstå mig rätt här. Bilderna som visas upp, och de fakta som läggs fram är verkligen fruktansvärda, på nästa uppslag följer en kort artikel på två halvspalter om ett av alla de barn som svälter i Niger samt lite kort fakta om svältens utbredning i Västafrika. Men någonstans slår det snett hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. I en normal svensk storstad kan man idag knappt gå genom centrum utan att upprepade gånger bli mer eller mindre påhoppad av folk som tigger pengar för någon hjälporganisations räkning. Så långt allt väl, om det bara vore så enkelt. Visst vill jag, liksom förmodligen de flesta människor, hjälpa till om jag kan, men det ska inte ske för att Aftonbladet, eller någon påflugen frivilligarbetare ger oss dåligt samvete genom att köra upp bilder och fakta om extrem misär i ansiktet på mig. Då köper vi oss bara ett rent samvete, istället för att skänka pengar och hjälp därför att vi vill det, och därför att det är det enda rätta.

Sen måste jag undra varför det ska kosta 15 kronor per sms att skänka pengar. Ett vanligt sms kostar inte ens en krona, och sådana skickas det ganska många av per dag, jag tror nog telebolagens inkomster för sms-trafiken är rätt säkrad utan att behöva ta ut 14,50 extra på ett par tusen sms. Om jag gör en postgiroutbetalning på 50 kronor från mitt bankkonto kostar det dessutom ingenting, alla pengarna går fram till hjälporganisationen. Och ytterligare en fråga återstår, var återfinner vi Aftonbladet i pengakedjan? Varför ligger så mycket fokus på att vi ska sms:a in våra gåvor, när det bevisligen är effektivare att göra en postgiroutbetalning? Jag har naturligtvis inga fakta, men det vore, tycker jag, för sorgligt om de faktiskt tog en del av sms-kakan. Fast å andra sidan finns det inget så girigt som telebolag, så de håller nog hårt i sina inkomster. Jag hoppas bara att Gerdin själv valde det effektivare alternativet för sin gåva.


Uppdatering: Artiklarna i fråga finns naturligtvis på AB:s hemsida.

Känslokoll

Tecken på att ni saknar all känsla för nånting alls:

• Ni får inte gåshud på underarmarna när Art Garfunkel lägger överstämman i refrängen på America
• Ni får inte gåshud på underarmarna under raden "Did I ever call you Honey, when that name wasn't meant for you?" i Keep Calling My Baby av Sahara Hotnights

Mellanspel II

Vi gör här ett litet hopp i tidsspiralerna. Funderandet på hur längre texter ska presenteras fortgår, liksom försöken att tonsätta den sista texten om Människan. Under tiden får ni något som plitades ned när jag precis hade satt mig med all min packning på bussen hem från stan i onsdags.

Han älskar henne
och hon älskar honom
Men älskar de riktigt varandra
ja älskar de riktigt tillsammans
I trevande värme
föds tvekande vanor



Den känns lite ofullständig på nått vis, och rätt bitter med tanke på vad det var jag fick vara åskådare till; en man och en kvinna, bevisligen väldigt kära, som tog farväl av varandra på en busshållplats. Men deras sätt att vara med varandra, att tala till varandra och ta i varandra slog mig på något sätt som så otroligt tafatt, att nått ville ut. Ergo...

Mellanspel

Jag har minst en text till kvar från semestern som garanterat ska upp, den handlar dock inte om det nu ökända mötet. Problemet är bara att det är en rätt lång text, närmare bestämt en hel A4 i Times storlek 12, och att lägga upp en sån text direkt i bloggen blir fruktansvärt långt att scrolla och rätt trist (alltså fult) att läsa. En idé jag har lekt med är att skaffa lite webutrymme nånstans där man får en någorlunda snygg adress, och sedan lägga upp den och andra längre texter där som separata sidor. Återstår då det lilla problemet kodning, något jag kan i princip ingenting om. Å andra sidan behöver jag inte lära mig så mycket, bara kunna styra sidbredden och typsnittet. Det enda svåra (dvs. okända) där är sidbredden.

Men det är alltså bara en idé än så länge. Under tiden tänkte jag dela med mig av lite fotokonst, av och med undertecknad.

Bara för att visa att även biljard kan vara en actionfylld sport, det gäller bara att hitta rätt betraktningsvinkel. Något som förbryllar mig är dock att det ser ut att vara jag som stöter, och så vitt jag minns var det ingen annan som tog några bilder med min kamera den dagen.

Ett foto taget under en av ett par tre kaotiska, och komiska, fotosessioner i mitt lilla krypin i sommarstugan. Någonstans utanför bild finns två kusiner till, plus den beryktade människan. Men så till nötens kärna, vilken legendarisk skivas omslag är det jag helt oförhappandes har plagierat, om än upp och ned-vänt?

Så här nånting skulle det se ut om ni även kunde se mig genom skärmen, på samma sätt som ni kan "läsa mig". Fast de där hörlurarna har jag råkat sitta på, så senast jag såg dem låg de i en soptunna på Göteborgs centralstation. Nån som kan rekommendera ett par bra helslutande lurar för omkring 300 snorkusar?

Viskningar och rop

Kliv ej så tyst
en viskning försvinner i sorlet
Låt höra din ilska
sök ej att smyga den stulet förbi

Om jag klev över
vill jag känna konsekvensen
Bli motad i grind
inte försåtligt trampad på tårna

Ryt till! Hugg av!
Törs ej sväva på målet med salvan
Att inte veta
var gränsen går, det plågar mig mer


Återigen avhandlas den mystiska "människan", och jag kan nog med facit i hand säga att jag inte gick över några större gränser. Det var nog snarare jag själv som klev lite för tyst, som inte talade tillräckligt högt. Men nog om det.

Det finns som sagt var ytterligare en text om det här mötet, och den borde egentligen läggas upp, eftersom den så att säga fullbordar textsviten, och även händelseförloppet. Problemet är bara att det är en låttext, inte en dikt, och som sådan står den sig rätt illa utan musik till, musik som inte finns ännu. Jag ska göra ett ärligt försök att plita ihop nått, men vänta er inga underverk, eller rättare sagt, vänta er inget alls, för det gick åt skogen sist jag försökte tonsätta den.

Människan jag mötte

En vilande eld, en glöd under ytan
ett fullvuxet barn
ett naturtillstånd
Så vän, så bestämd, så total
så öppen för inret, så ledig till yttret

Räds du då inget, är du så trygg
Att du kan acceptera,
helt platt hela världen?
Sambandens totala mysterium,
som jag jämt söker, för dem ger du intet?

Vad är du då, ett vaknare väsen
en visdomskropp
en fullkomlig tanke
En glimt av nått mer, än det jag vet
Måhända en nyckel till vidare världar?


Detta var vad jag syftade på när jag sa att den förra texten var profetisk (ett måhända lite för starkt ord, men dock), och det var detta jag syftade på med "människan jag mötte". Det kommer en till text som behandlar detta möte, och det finns sedan ytterligare en, men den kräver åtskilligt arbete för att uppnå den standard jag faktiskt kräver av de texter som kommer upp här. Tydligare än så tänker jag inte vara just nu, för det här snurrar fortfarande runt i huvudet på mig.

Aptly kindled

i'Tis the fate of one
whose soul is easily stirred,
to claim undying love today
and 'morrow set his sights anew

That that which once
did shine the most in all creation,
be cast aside like so much trash,
in favour of what curiosity hath found

But do not call us weak
for strength is not an issue,
and do not call us fickle
for it has to bleak a ring

Nor should you call us gullible
Our faith is truly without question
Call us but susceptible to that,
intangible which seeks to strike a spark

We are not simpletons,
who frankly know not better
and neither are we fools,
whose minds are tricked and dazed

We are but wrought,
our souls carelessly crafted,
of fabric most inflammable,
and kindling apt to frequently erupt.


Jag satt faktiskt en stund och funderade på i vilken ordning jag skulle lägga upp de fem eller sex texter från semestern som ska visas upp, trots att det naturligaste vore att bara lägga upp dem i den ordning jag skrev dem. Sen kom jag på att den här texten inte bara var den första jag började på (jag blev helt färdig med den precis i detta nu), utan att den även är rent profetisk i att sätta tonen för min vistelse på kusten, men det är en saga för en annan dag (eller åtminstone ett annat inlägg). Till dess får ni hålla till godo med min första text på engelska på ett bra tag.

En ögonblicksbild av två veckor

En ögonblicksbild av två veckor,
originally uploaded by Blimeo.

Kvällen innan jag for ut till sommarstugan skrev jag i ett mail till några grannar (ja, ett massmail, fy mig att bryta nätetiketten!) att jag övergav korridorens ödslighet för ett ställe där själva ödsligheten var en av poängerna. Nu, på vad det verkar min vistelses sista dag på västkusten, tycks jag återigen fly just ödsligheten. Jag hade visserligen redan innan jag for bestämt mig för att jag inte skulle vara borta så länge, men när kusinerna och människan jag mötte (mer om det en annan dag) for i morse, steg för första gången en verklig ödslighet in genom farstudörren. När jag skriver det här på mitt lilla sidorum på cirka två gånger tre meter, sitter min lillebror nog inne på rummet han delar med vår storebror och lyssnar på musik och läser, eller nått sånt, medan nämnda storebror sitter i matsalen på nedervåningen och pysslar med nån tankenöt i en morgontidning; morsan sover på soffan i samma matsal. Och först då känns det verkligen ödsligt här, trots att alltså ett antal personer fortfarande är här. En anledning är att jag inte alltid har så lätt för att umgås ledigt med min närmaste familj i den situation man befinner sig i här, en annan är att den ödslighet jag sökte (som inte är samma som den som nu hängt av sig i tamburen) måste få komma på mina egna villkor. Jag måste få vara ödslig och tänka när jag vill, och jag måste få vara bland folk om jag har lust med det. Kusinerna och människan jag mötte bidrog med förströelse, aktiviteter och umgänge, och jag kunde när jag så ville dra mig tillbaka till mitt rum för att läsa eller skriva nått. Dessutom var det möjligt att ibland sitta i en soffa på övervåningen och skriva (faktum är att datorn har stått där hela vistelsen fram till idag), visserligen fick man några små tråkningar från kusinerna, men de var få, och störde sällan. De vägdes dessutom upp av att människan jag mötte visade ett genuint intresse av att få läsa något jag skrivit (tyvärr blev det aldrig av, men det ska vi nog kunna lösa på nått vis). Men nu, när de har farit och bara just den närmaste familjen finns kvar, då infinner sig den tomma ödsligheten, och jag börjar längta hem. Jag ser det inte riktigt som att jag har ångrat mitt uttalande, eller behöver ta tillbaka det, men däremot bör det kanske förtydligas med att det är en särskild ödslighet jag söker; en som kan fyllas med det innehåll man själv väljer. Under de lugnare stunderna när huset var fullt har jag nog fått göra det, inte minst tack vare människan jag mötte, men nu känns tomheten mer påfrestande, och jag söker mig istället tillbaka till händelsernas centrum så att säga. Min sambandscentral där världen finns vid mina fingerspetsar och min ständigt gäckande Venus tre dörrar till höger.

Tills jag börjar lägga upp det fåtal texter som blev resultatet av min vistelse i den fyllda ödsligheten, får detta tjäna som en någorlunda enhetlig illustration över mina knappa två veckor på den bohuslänska västkusten.

Adjö, farväl för denna gång

Resize of 2005-07-20 002,
originally uploaded by Blimeo.

Jag gittar, pyser, drar, sticker, dunstar, avlägsnar mig. Två veckor, max, på västkusten hägrar, och med mig på resan har jag en ny leksak. Leksaken tyckte det var bra att jävlas med mig innan den ville funka, så fula ord har yppats med gott luftflöde. Men nu verkar den funka, och är laddad med musik nog att hålla mig sysselsatt åtminstone mellan Enköping och Herrljunga. De andras sträckorna är för korta.

Hur som helst var ju poängen att nån aktivitet inte lär synas här på ett tag. Men gråt inte för det, de senaste åren har jag kommit hem från sommarstugan med famnen full av mer eller mindre intressanta texter.

Men till dess, på återseende.

S.k. kondoleanser

Säg fick ni dela på livet
om så bara en stund
Fick ni vandra tillsammans
på snirkliga stigar
Och dela allt det
som bara blir större

Lät han sin skugga få falla på dig
När solen sken het
och brände ditt hjärta
Fick han å sin sida värma sin själ
allt uti din barm
när nattfrosten kom

Fick ni någon att hålla i handen
i mörkret på bion, teatern, på stan
när ni irrade ute i livet

Om det blott skedde en ynka sekund
Så håll den så kär
som nånsin ni hållit varandra

Att tänka fritt är stort...

På min toalett, närmare bestämt på golvet på min toalett, ligger en mängd mycket varierande genomlästa böcker, av mycket varierande sort, som brukar få sig en bläddring då och då när tristessen blir för stor:

• John Cleland – Fanny Hill, Memoirs of a Woman of Pleasure
• Franz Kafka – Processen
• John Milton – Paradise Lost, Books I and II
• Staffan Lindén – Jag – en lärare
• Von Eckerman & Santesson – Svenska invektiv
• Michael Connelly – Mörkt eko
• Erik Axel Karlfeldt – Samlade dikter
• Eric Ericsson – Brev till samhället

Alla mer eller mindre stora verk, alla högst bläddervärda (utom möjligen Connelly-deckaren, som har ett horribelt språk, jag vet tyvärr inte om jag ska skylla på översättningen, eller om människan verkligen skriver så kasst på riktigt). Mer bläddrad i än någon av dessa just nu, är dock Joakim Pirinens "Den svenska apan". Boken i sig är egentligen ingen bok i vanlig mening, utan en samling korta texter av högst varierande slag. Där finns en bestialiskt abstrakt mordgåta i flera avsnitt (ej i direkt följd efter varandra), ett antal texter som ser ut som rent nonsens med några riktiga ord insprängda här och där, en utläggning om tiden och medvetandet, samt en recension av ett liv (eller en film om ett liv, det är lite oklart), bland mycket annat. Intressantaste fyndet från dagens privata stund var dock en av de hittills två texterna om änglar (det kan finnas fler, jag har inte bläddrat mig igenom hela boken än), eller snarare ordet "ängel". Därifrån hämtar vi följande citat:

"Poesin arbetar med ord som redan är kända, men rörelsen mellan dessa är okänd. Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor."

Och jag kan inte låta bli att undra, har han rätt? Och om så är fallet, gör jag rätt?

Konst på taket

Tak-konst 001,
originally uploaded by Blimeo.

Häromnatten var jag uppe på taket i ett futilt försök att fly sommarvärmen. Den halvbeiga låten jag skrev var dock inte den enda behållningen av den lilla utflykten. Någon hade tydligen haft lika tråkigt på taket som jag för inte så länge sedan, för precis vid porten ut på taket hade denna någon utövat lite spontan konst på stenläggningen. Jag kände mig naturligtvis tvungen att dokumentera detta.

Tyvärr kunde jag inte få med allt på ett foto, så ni får klicka er vidare till min Flickr-sida för att se de två andra bilderna (psst! klicka på bilden). Och nej, jag har ingen aning om vad de där tecknen på ett av fotona ska betyda.

Skugga >< ljus

Idag har jag gjort något för mig mycket ovanligt, jag har som en sann idylliserad poet gått ut i naturen (nåja) och suttit i gräset och skrivit med ryggen mot en trädstam.

Jag kan inte svära på att det var solljuset och skuggorna, och kontrasterna däremellan, som blev början på den här texten. Tvärtom hade jag början (dvs. de två första stroferna) klar för mig långt innan jag satte mig ned och faktiskt började skriva, men att sitta i Stadsparken (eg. Stadsträdgården) och skriva gav ändå nånting tycker jag.

Till skillnad från när jag sitter hemma vid datorn och knackar fram min egen odödlighet, så fanns det inga omedelbara störande element att ta till när det gick lite segare. Visserligen låg det två kursböcker i normativ respektive tillämpad etik i väskan, men det ska mycket till innan jag väljer kurslitteratur före en dikt som fått slagsida. Jag var helt enkelt tvungen att fokusera på texten eftersom det inte fanns något annat att ägna mina tankar åt inom enkelt räckhåll (på något vis lyckades jag sätta mig utom synhåll från allt vad solande kvinnlig fägring heter, något det annars fanns gott om i stadsparken (eg. Stadsträdgården)).


Ni blir mitt fördärv
Ni som aldrig vill släppa mig in

Du blir ditt fördärv
Du som aldrig vill släppa nån in

Du står där i cirkeln
och stirrar på gruset
ser askan som faller
från vännernas bloss

Flingor som singlar
de driver för vinden
där ser du dig själv
som ser på dig själv

Ni blir mitt fördärv
Ni som vägrar att någonsin se mig

Du blir ditt fördärv
Du som vägrar att låta oss se dig

Det enda som speglas
i marken så kall
är din egen vakanta
blick utav sten

Lyft bara ögat
och möt någon annans
Våga kliva ur skuggan
så syns du nog bättre

Ni blir mitt fördärv
Ni som alltid vill blända min syn

Du blir ditt fördärv
Du som jämt skall förmörka din syn

Neuro-sex eller Medvetenhet kontra medryckning

En liten bit in i filmen Before Sunrise åker de två huvudpersonerna (de enda rollerna som har mer än en scen i filmen, i princip) upp i ett pariserhjul. De har vid det här laget umgåtts ett antal timmar, och vi som tittare har låtits förstå, med all önskvärd tydlighet, att det finns en stark attraktion mellan dem.

Han börjar då säga nått om att de har pariserhjul, solnedgång... men kommer ingen vart, och hon får gissa sig till (men jag misstänker att hon redan visste) att han tycker att det vore ett bra tillfälle att kyssa henne. Och de kysser varandra.

Den lilla scenen, i alla sin nästintill pekorala romantik, var på något magiskt vis mer erotiskt laddad, mer elektrifierande upphetsande, än något betydligt explicitare (det behöver inte ens vara mycket explicit, det var bara helt enkelt bättre än en "riktig" sexscen), även sådant som är välgjort, dvs. smakfullt.

Det hela tog mig tillbaka till ett tillstånd jag trodde var för alltid förlorat. Om tillståndet var bra eller dåligt vet jag inte, men jag hittade tillbaka i alla fall. Tillbaka till stadiet där jag tillåter mig själv att leva genom en film, en bok, en TV-serie. Jag brukade göra det hela tiden förut. Jag kände med karaktärerna på ett mycket konkret vis, och påverkades starkt, i alla fall för ögonblicket, av vad som skedde med dem. Sist jag kan minnas att jag kände något sådant var när jag såg anime-serien Onegai Teacher mer eller mindre i ett svep. Precis som scenen i pariserhjulet i Before Sunrise, fanns det ögonblick i den serien där något oförklarligt tvingade hela min kropp att reagera på vad hjärnan kände. Scener som utan synbart sexuellt innehåll var så mycket starkare än allt tänkbart som är skapt för just det syftet.

Detta var för cirka två år sedan. Sedan dess har den där känslan lyst med sin frånvaro, och jag tror inte det beror på att jag har sett sämre filmer, läst sämre böcker och laddat ner sämre anime-serier. Nej, det hela beror nog snarare på att jag av någon anledning antog inställningen att det inte var hälsosamt att låta mig själv sugas in i fiktionerna på det viset. Att min totala uppgång i de fiktiva karaktärernas liv hindrade mig från att leva mitt eget liv, att jag inte bara flydde verkligheten för en stund, utan för alltid, eftersom jag visste att jag alltid kunde hitta känslor och skeenden i fiktionen.

Kanske var det så till viss del, kanske berodde det på var jag befann mig i livet, känslomässigt, just när jag fick för mig detta, men min poäng är hur som helst att jag nu upptäckte hur mycket jag har saknat den där känslan. Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att den känslan är bättre, i alla lägen mer värd, än känslan av att se en riktigt bra film på ett medvetet, kognitivt, behandlande sätt, men den är väldigt annorlunda, och bara det tycker jag är värt någonting.

På ett tak mitt i natten

Där skrev jag mitt senaste mästervärk(sic). Och bara för att fira att jag har kommit på ett sätt att spela in med betydligt färre korkade knäppljud än förut, spelade jag inte bara in den nya låten, utan även tre gamla. De tre uppdaterade låtarna är "Flickan jag vill ha", "Utan visioner" och "Nattens dunkla sken". Den nya låten, "På ett tak någon stans", och de gamla i nya mer välljudande versioner återfinns som brukligt är, på min soundclick-sida. Gå dit nu!

Följer gör dessutom, återigen som brukligt är, text till den nya låten

På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en man i scarf och slitna gympaskor
Denna man, har ett alldeles eget namn
Hans namn stavas ensamhet och saknad så stor

För hans borg ja hans hem
det har övergetts
det har övergetts
...

På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en ensam speleman
Hans visor, de går aldrig nånsin i dur
fast han vet, att varje resa går i retur

Varje själ han har sett
den vänder om igen
den vänder om igen
...

Slavgöra, men nån måste göra det

Jag har just ägnat en bra stund åt att föra över alla inlägg skrivna i mars från Bloggi-bloggen och hit (de skrivna i februari var redan överförda). Därefter stoppade jag in lite nya länkar där till höger. Ett otroligt trist jobb, och lika otroligt segt. Men det värsta av allt är att jag dels har några länkar kvar att lägga upp (samt inte är riktigt nöjd med sortering och ordning) och dels har alla inlägg från april, maj och juni kvar att flytta.

Men för tillfället tar jag paus, öppnar en iskall Urquell, lägger upp lite pastasallad, och bänkar mig framför The Last Waltz med The Band

Uppdrag flickvän

Den nya bloggens första riktiga inlägg får äran att handla om något så nobelt som jakten på en livspartner. Någon att dela livets uppgångar och nedgångar med. Någon att glädjas med när man får löneförhöjning, någon att trösta sig hos när man inte förstår varför man ska vara glad längre. Eller snarare om bloggen Uppdrag: Flickvän. En blogg om och av Johan, som har valt att göra sin jakt på en flickvän till en dokusåpa, eller kasnke snarare dokumentär, för folk att följa och kommentera i bästa IT-stil.

Personligen tycker jag att det är en fantastiskt fascinerande idé, och har lekt lite med en liknande tanke, men aldrig kommit längre än så, så det här följer jag med spänning. Inte så mycket för att se huruvida Johan får någon flickvän, utan mer för att se vad det egentligen blir av det hela. Vi (dvs. jag) tackar Sparris för det tipset.

---

En liten fördel med att byta blogg är förresten att jag kan göra mig av med det förnicklade internet-nicket "Limbo". Inte för att det är nått fel på det, jag heter så på ett antal forum, och tänker fortsätta med det, men min hemsida (som dyker upp bland länkarna snart, annars finns den här), den gamla bloggen och den här, är menade som väldigt personliga media, och bör då lämpligtvis verka vara skriva av en verklig person, inte av ett anonymt nick. Eller hur?

Dag ett, sort of

Så börjar vi då om. Bloggi.se var allt för opålitlig. Återkommande serverkraschar med medföljande skrämselhicka (till synes försvunnet material och dylika läskigheter) drev mig att till sut fly fältet. Lite synd är det att överge en omtyckt template (mina html-kunskaper räcker inte för att redigera de som finns här på Blogger), och lite synd är det att överge en svenskspråkig blogg-community, men bloggen ska ju finnas mest för min egen skull, och vad jag kunde se kom det inte många träffar via Bloggis startsida eller de sidor Bloggi pingar när man lägger upp en ny artikel, så jag ska nog överleva.

Just nu ser det så klart väldigt tomt ut här, men jag ska, allt eftersom, börja flytta över (eller snarare kopiera över) alla inlägg från Bloggi hit, så att allt finns samlat.

På återseende någon stans i sajberspejset.

Tankar tänkta under arbetets gång

Jag sitter här i min lediga natt och försöker så smått skriva på ett verk. Ett längre verk. Ett verk med en struktur och en idé. Ett verk som för en gångs skull inte ska bygga rakt av på mitt liv med bara nya namn och platser. Nej, detta är snarare ett spekulativt självbiografiskt verk. Det är ett utforskande arbete om hur framtiden för mig själv (eller någon vars liv liknar mitt) och några människor runt mig kan komma att te sig. Men som vanligt tar det stopp.

Att spåna är enkelt. När väl den första tanken har slagit rot, och gjort klart för en vad för sorts verk det är den vill växa upp till och bli, då är det bara att tänka vidare och låta allt komma till en. Sen ska det skrivas ned, och det är då det börjar bli svårt.

Allt det man spånat fram i sitt huvud alldeles nyss, skrivs ned relativt snabbt. På väg hem från middag hos moderskapet började det nyss nämnda verket ta form, och när jag kom hem, och efter att ha suttit i köket med Leila, Maria och Jakob en stund, satte jag mig och skrev. På ett fåtal minuter hade jag plitat ned allt det jag tänkt ut i detalj på vägen hem (vissa mer övergripande aspekter funderade jag också över, men de kan ju av naturliga skäl inte synas förrän verket är färdigställt). Sen tar det liksom stopp. Att skriva går långsammare och långsammare, och jag måste ta längre och längre pauser mellan varje enstaka liten rad.

Då åker kollegieblocket och Ballograf-pennan fram. Dags att spåna lite igen, att anteckna och förbereda. Dags att kasta ned idéer och strukturer för att sedan karva ut dem i detalj på datorn, senare.

Det där senare verkar aldrig riktigt infinna sig. Jag kommer sällan förbi den där spån-punkten. De första spontana raderna känns jättebra, och jag är den nye Hemingway, Goethe eller Strindberg. Men sen, när det som först var en impuls, ja nästan en explosion, förvandlas till något som mer liknar arbete, då slutar jag nästan helt fungera. Det är inte nödvändigtvis så att jag inte vill skriva för att det kräver arbete, utan det känns (här ska ni ifrågasätta huruvida ni kan lita på berättaren) mer som om jag inte kan fortsätta när skrivandet blir arbete istället för något rakt igenom lustbetonat.

De där anteckningarna kan ofta växa till en ansenlig mängd (i jämförelse med de första spånen), och innehålla rätt bra idéer och eventuella uppslag, men det slutar oftast med att de göms i någon byrålåda eller som korta rader i något textdokument. Jag är helt enkelt en för lustdriven person för att fortsätta när jag måste göra en medveten ansträngning för att kunna åstadkomma nånting alls.

Sen lever jag nog till stor del med föreställningen om det naturliga geniet. Den makalösa individen som liksom i gåva av gud får idéer och uppslag som bara flyger ned på pappret i samma takt som han själv förnimmer dem. Med den sorts poesi som jag skriver fungerar det någorlunda. Texterna är rätt korta, ska bara sammanfatta en tanke eller ett sinnestillstånd, ett endaste ögonblick av alla tusentals som passerar under en dag. En prosatext, i det här fallet en kortroman eller långnovell, ska inte sammanfatta ett ögonblick, den ska beskriva, avhandla och i viss mån förklara ett skeende som må ha börjat i ett ögonblicks sinnestillstånd, men som fortgår över vad som i jämförelse är rena eoner av tid. Jag vill vara färdig nu nu nu nu!

Jag är för otålig, och lite lagom lat. Jag ids helt enkelt inte. Jag har en hel bunt vackra bilder (alla mina böcker som jag aldrig har skrivit är egentligen filmer i mitt huvud) och idéer om vad som ska ske, men att faktiskt skriva ned dem är rent mekaniskt för jobbigt. Jag har full förståelse för att man i antiken såg på själva skrivandet som något lågt (rent av slavgöra om jag minns rätt). Skaldandet däremot, var bland de högsta av yrken.

Alla borde ha en personlig sekreterare som skriver minst 60 ord i minuten, och som dessutom har ett ofelbart hörselminne och en närmast telepatisk förståelse för hur skalden tänker.

Eller så utvecklar man en arbetsmoral.

Den här texten är längre än det jag totalt skrivit på den nyss nämnda kortromanen, hittills.

S.k. programförklaring

Where do I begin, to tell the story of how great a love could be? The greatest story that is older than the sea. Where do I start?

Ja, var börjar man? Bloggen har legat uppe ett tag nu, och bevisligen är det fler än Markus och Mattias som dräller in här ibland, så jag tyckte det kunde vara på sin plats med någon slags programförklaring. Och när jag hade tänkt det stod det still. Ett sätt att formulera det är "ytterligare ett försök att hitta ett tillfredställande medium för det jag tillfälligtvis skapar", men det låter så stelt och långrandigt, trots att det är ett försök att sammanfatta allt i en smidig mening.

Så istället blir det så här: Detta är en så kallad blogg, där jag, den så kallade bloggaren, skriver saker jag tycker kan vara intressanta, roliga, korkade eller bara inte själv vill glömma bort. Detta kan bestå av alla möjliga olika saker, oftast är det dock någon liten redogörelse för vad jag pysslat med under dagen (förutsatt att det på något vis kan göras läsvärt för en utomstående), en dikt, en prosa-text eller en tanke jag vill utveckla. Avsikten är dock inte att det ska bli en ren dagbok av den typ som lusar ned alla vanliga online-communitys, utan snarare ett medium för det jag skapar, vilket i sin tur automatiskt ger en viss inblick i mitt liv och mina tankegångar. En inblick som gärna kan fördjupas en bit till, för att ge en större tolkningsgrund till det skapade.

Så stanna en stund, se dig omkring och var inte rädd för att kommentera både snällt och argt, efter ett halvt liv (nåja) på Internet har jag rätt tjock hud.


[updatering vid flytten: De olika typerna av texter exemplifierades tidigare av länkar till olika inlägg i bloggen. Länkarna pekar numera fel, och jag orkar inte leta upp inläggen manuellt, de har därför helt sonika slopats]

När verkligheten tränger sig på

Det känns lite fjantigt att behöva sno en rad från übermesen Patrik Isaksson (den finns säkert på andra ställen också, men hans skiva var det första jag kom att tänka på när jag försökte komma på var jag fått raden ifrån), men den beskrev så väl tingens, eller kanske snarare tankarnas ordning i går kväll. Vi hade födelsedagsfest för en av tjejerna i korridoren (nej, inte den tjejen), och en del folk, däribland jag själv, satt kvar och pratade rätt länge. Dock slutade kvällen som så många andra liknanden kvällar med en frustrerande känsla av att ha hamnat lite på mellis i umgänget, och en gnagande otillfredsställelse.

När verkligheten tränger sig på
när den där klumpen klämmer i magen
och det du aldrig säger saknas som mest

när nattens tomhet känns större än vanligt
när tingens ordning plötsligt står framför dig
Hoppas då att det inte är för sent i morgon!




I övrigt har Bloggi just gjort om en hel del, så det kan hända att det ser lite knasigt ut här och där innan jag har vant mig vid allt det nya. Framförallt har adminsystemet förändrats ordenligt, och om jag har förstått allting rätt så är det tänkt att topp-domänen ska bytas ut, från .se till .nu. I alla fall finns det nu två adresser till den här bloggen, dels den gamla, http://www.bloggi.se/limbo, och dels en ny, http://limbo.bloggi.nu. Vad som oroar mig lite är att de modereringar av kommentarer jag just gjort i det nya adminsystemet (på .nu-domänen) inte syntes när jag gick in på bloggen via .se-adressen. Jag hoppas verkligen det bara hade nått med min cache eller dylikt att göra, annars blir det väldigt konstigt för folk som kommer hit via .se-länkar (det finns säkert två stycken), de kanske inte ser mina nya inlägg alls (det gamla adminsystemet på .se-domänen är inte tillgängligt alls just nu).

Nåväl, det löser sig säkert på nått vis. Dags att återgå till att njuta av den extremt tidiga semestern. Frågan är bara om det ska göras med hjälp av mat, Guild Wars, World of Warcraft, eller Buffy säs. 5.

Tankens verklighet, eller Att skrämma sina medmänniskor

Jag har medvetet undvikit, eller försökt att undvika, att förvandla den här bloggen till en dagbok av den typ som förpestar ett stort svensk online-community. Inget fel med dem egentligen, jag skrev själv en i några år, men poängen med bloggen, och hemsidan före den, var ju att fokus skulle vara på det jag tillfälligtvis skapar, inte på mitt uppfuckade, förtryckta känsloliv. Men igår dök det upp en tanke jag tyckte jag ville utveckla, på det vis jag så ofta gjorde på det där communityt. Tanken handlade om att skrämma folk med sina känslor.

Liksom den genomsnittliga människan, händer det då och då att mina vägar korsas av personer som jag finner lite mer fascinerande än genomsnittet. Min vanliga, normala, reaktion då, är att gräva ned mig i känslan, att frossa i den och det otillfredställda behov den skapar när den får gro obehindrat. En av anledningarna till det har varit att situationen har varit sådan att kontakten med dessa personer har varit starkt begränsad av olika orsaker. Så inte längre, och det skrämmer mig.

Vad jag menar är att jag låter känslan bli större än livet självt, den får ta en enorm plats, och framstå som något allöverskuggande som skulle göra mitt liv komplett och tar mig i besittning varje tankelös stund. Problemet uppstår när jag tänker mig hur denna andra person rent hypotetiskt skulle förhålla sig till Känslan. Att kasta på dem ett fenommen av den magnituden måste vara rätt överväldigande. Hur ställer man sig till en person verkar ha hängt upp hela sitt liv och hela sin sjäsliga fortlevnad på att man känner åtminstone lite likadant? Jag skulle personligen bli livrädd.

Samtidigt vill ju personen som är fången i Känslan inte förringa den genom att verka mindre berörd än han är, eller genom att distansera sig själv på ett olämpligt sätt. Det ger ju fel signaler till den andra personen, då det han eftersträvar, eller söker efter, eller tror sig vilja uppnå, faktiskt på sätt och vis är precis så enormt, överväldigande och alltuppfyllande som han föreställer sig det.

Vad jag funderar över är väl helt enkelt hur man närmar sig en person man verkligen är uppriktigt intresserad av (krogragg baserade på en sexig outfit eller schysst smajl är alltså exkluderade). Kan man helt sonika kasta fram, i betydelsen leva ut, sina känslor så som de framstår för en själv, utan att bara skrämma bort personen, och kan man smyga med dem till en början utan att riskera att den andra personen helt tappar intresset (förutsatt att det fanns där till att börja med)?

När blir känslan för verklig? För konkret och greppbar för att personen som ännu inte är van vid den ska kunna acceptera den och kanske i sinom tid omfamna den också?

Det ska visst vara svårt, vi är visst bara människor, men i bland önskar jag att jag hade lite fler svar och lite färre frågor.

Alla fånars afton

Valborgsmässoafton har kommit och gått, och jag mår förmodligen bättre än genomsnittet av Uppsalas studenter idag. Detta för att jag på grund av en humördal valde att dra hem rätt tidigt. Hade gärna suttit kvar hos Mattias och supit några timmar till med bara musik och skitprat, men på två blir det lätt trist i längden, och jag var inte på humör för utgång, så jag var hemma vid nio tio-tiden (tror jag). Lite trist kan tyckas, men jag är övertygad om att det var rätt val.

Nåja, jag såg i alla fall The Junction spela på Borgarhemmets tak (och om jag bara iddes skulle jag lägga in ett foto på det här), och insåg att jag ska vara glad att jag inte ens tänkte tanken att ta mig in på nån champagnegalopp. Var inne på Snerikes efteråt, och fan vad snuskigt det var där. Fuktigt, blött på golven, sur stank över allt och alla man kom i kontakt med hade ett lager av klibb och äckel (söt champagne blandad med diverse kroppsvätskor) på hela kroppen.

Efter att ha letat upp Markus och konstaterat att hans tillstånd var som det var och brukar, bar det hem till Mattias för att fylla på hans spritreserver, och där tog den verkliga galenskapen vid. Skåda effekterna av en "ensam" människa (Mattias är på toa), lite sprit, och Beatles på stereon. Ren dårskap I tells ya' (ca 11 meg, wmv) [filen har p.g.a. inaktivitet raderats av Rapidshare, red.].

Därefter rullade jag hemåt på min cykel genom Uppsalaaftonen.

Skrev en text när jag kom hem, men den är fullständigt avhängig av att den framförs "musikaliskt", så den får vänta tills jag vet om jag överhuvudtaget kan spela in den ordentligt (alldeles utöver det faktum att jag var full när jag skrev den, alltid farligt).

Nu borde jag ta tag i Voltaires "Candide eller optimismen", men fan om jag ids.

Hård kvinna?

Nej, riktigt så ska nog inte titeln på detta alster av förvirrad inspiration översättas. Hur som haver spelar vi i vårt coverband B.B Kings helt galet fullkomliga mollblues The Thrill Is Gone. Inspirerad av den (eller i ett försök att helt plagiera den) skrev jag i höstas (tror jag det var) en småtafflig blues om en kvinna jag inte fick (går det att skriva blues om nått annat?). Text följer, låten finns som vanligt på min soundclick-sida.


Woman, So Hard

I want to wish you, happiness
I want to pray, that you are blessed
But it's hard, woman, oh so hard

I want, to say congratulations
I want, to wish you good relations
But it's hard, woman, it's so hard

It's hard, so hard, to wish you love
when I can't have what I'm dreaming of
Cause it's you, woman, oh it's you

Låten spelades in och lades upp redan igår, men jag orkade inte blogga om den då, dessutom var jag inte riktigt nöjd med inspelningen, så idag har jag lagt lite tajtare solon och uppdaterat soundclicken. Und jetzt, hören Sie es bitte an!

Mans-TV

Kamrat Bowie [som har tagit bort allt innehåll från sin hemsida, red.] gjorde mig uppmärksam på en lite konstigt framlagd åsikt om TV nyss. Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland tycker tydligen, apropå TV-fria veckan, att killar mår bra av TV, och tjejer mår dåligt, något mittemellan verkar inte finnas. Jag citerar:

"Som många andra frågor kan tv-tittandet analyseras utifrån feministiska glasögonen och slutsatsen är enkel: Ökat tv-tittande förstärker patriarkatet. Studier visar att tjejer som tittar mycket på tv får sämre självförtroende, medan killar som gör detsamma får bättre självförtroende.

Genom teven matas vi med stereotypa bilder av killar som aktiva och tjejer som passiva skönhetsobjekt. 75 procent av de intervjuade i SVT:s Aktuellt är män, vilket bidrar till bilden av män som experter. Dessutom är ju tv-reklamen ökänd för att anspela på förlegade könsroller. Kanske ger den tv-fria veckan oss även tillfälle att fundera över var bilden av vad det innebär att vara man eller kvinna kommer ifrån?"

Visserligen räddar han sig lite med den sista raden, "...tillfälle att fundera över...", det håller jag i princip med om (förutom att jag nog kommer fortsätta glo på TV, ikväll är det ju Lost på fyran), men att någon faktiskt helt ärligt skulle få bättre självförtroende av att sitta och bli matad med de negativa bilder TV visar upp (det finns positiva, eller ofarliga bilder anser jag), ser jag som högst tvivelaktigt. Jag själv upplever ju snarare en enorm press på mig att jag måste leva upp till de där idealen, som jag vet är ouppnåeliga. Hur ska det vara nyttigt för mitt självförtroende? Om jag matades med en bild som sade att jag, som rätt genomsnittlig kille med allt vad det innebär av samma osäkerheter som resten av mänskligheten lider av, är helt perfekt och ska belönas för det i varje tänkbar situation, så kunde jag förstå Chamberlands resonemang, men inte nu. Det går inte ihop i min värld.

Jag har naturligtvis (eller kanske mest för att Markus B verkade så inspirerande på mig) skickat ett litet mejl till Chamberland och sagt något åt det hållet, tyvärr inte lika utförligt och väldisponerat som här, och får jag ett svar kommer jag posta dialogen här.

Fortsättning följer förhoppningsvis.

[Jag fick ett svar, men har ännu inte iddats lägga in det, och har dessutom inte skrivit tillbaka till Chamberland, trots att jag tyckte att hans svar dels inte svarade på vad jag sade, och dels innehöll mer av samma ofullständiga argumentation. Nu känns det lite som om allt för mycket tid har gått för att göra något åt saken. Red.]

I allting finns en tanke

Lite loj så här på "eftermiddagen". Har spelat lite WoW i dag. Funderade på att spela in en låt, men iddes inte bestämma om kompet skulle göra på akustisk eller elgitarr (blir det av över huvud taget får ni smakprov på mina fantastiska solofärdigheter), så det fick vara. Funderade på att gå till systemet, men iddes inte, det får bli i morgon (eller möjligen på torsdag efter föreläsningen, men då kan det mycket väl vara för sent). Insåg att jag borde börja med läsningen till på fredag, men tro det eller ej, jag iddes inte. In alles en rätt loj dag. Upptäckte att jag hade en rätt dryg tusenlapp mindre än jag trodde på kontot, lite jobbigt.


Om tankens ursprung, eller möjligen nått helt annat

I allting finns en tanke
Den sipprar ner från ett okänt plan
drip drop
drip drop

Var kom den först ifrån?
Var ligger nivån där tankar föds?
ingen som vet
ingen som vet

Är den född av mig själv?
Är det gudomligt ingripande?
inspiration
inspiration

När man föder tankar
Är det då som man tänker?
tänkte en tanke
tanken tänkte

Eller är tänka att fundera?
Överlägga om droppets natur
föder vi tanken?
göder vi tanken?

I en del finns en tanke
I annat bara en sorts impuls
gå dit
ät det
säg det
kyss henne!


Ytterligare lite av ett formexperiment. Inga rim (typ), ingen rytm, läs så sakta eller fort ni behagar med vilken stötig rytm ni vill, inga bundna radlängder (inom rimlighetens gränser). Bara en tanke jag tänkte, eller bearbetade, eller nått...

Eller så gör man rätt

Som något av en replik på söndagkvällens totalhaveri och efterföljande tvivel på min egen förmåga, kommer denna orimmade lilla bagatell. Den har en rytm (om än knölig ibland), den har en form (om än svårtydd ibland) utöver anaforerna, och framför allt har den mig i sig. För det var ännu ett problem med söndagens överdåd (alldeles utöver den enligt min mening misslyckade formen alltså), den var inte tillräckligt uppbyggd av mig. Det fanns för mycket av andra och annat i den för att jag skulle förstå mig på den, och därmed kunna ro den i hamn. Nu däremot, vet jag exakt vad jag vill säga, och det är jag som säger det, ingen annan.

Stanna du

Stanna du, i din välkända sfär
stanna du, i din trevliga famn
Bliv kvar där du vet hur rätt man talar
bliv kvar där som orden de fyller
sin mening som du den avsett

Färdas ej över gränser vida
färdas ej ut i okända marker
Pröva ej dina vingar, så klena
pröva ej vaxet som binder
förmågan att flyga på orden

Så stanna då där, för evigt och gott
så stanna då nu, i tid liksom plats
Sök ej att växa, att breda dig ut
sök ej att nyare former
lära behärska så fullt

Vill du däremot, murbruket spränga
vill du tvärtom, fara långt fjärran
Lyd ej mina råd, de äro bekväma
lyd ej mina råd, fly!
Och lyft långt högre än förr


Och jag har återigen problem med den sista strofen. Däremot är bruket av äro alldeles korrekt den här gången, eller hur Mattias? ;) [detta syftar på det inkorrekta bruket av pluralformen äro i dikten i förra inlägget, som en kamrat gjorde mig uppmärksam på, red.]

Detta äro det sista

Det hela började som ett tankeexperiment, tog sedan lite inspiration från dagens vandrande läsning av John Donne (mer specifikt The Ecstasy), för att till sist dra rätt så generöst från verkligheten såsom den ter sig för undertecknad. Detta är resultatet.


Detta äro det sista

Jag sökte en skatt
och fann, något matt,
en gata att gå
till en lustans chateau
Så under månen förenas vi nu
och blir endast en utav tu?

Jag vill dricka din svalka och stilla din törst,
låt mig känna på slagen från blodets sifoner
De löper från dig, och in i mitt bröst
Medan tankar så vandrar passerar eoner

Jag är nu allén
och timmen är sen
Jag söker febrilt
efter något gentilt
Ett ord som förenar oss två
Säg blir jag saligast då?

Vill du då hela min halva, passa andro med gyn
och emellanåt sova så lugnt på min arm,
och låta mig hålla den pendeln i syn
som glupskt slukar luften och lyfter din barm


Det första är en förening
en kropparnas kedja
Men finns där all mening?
För i våra sensers smedja
finns något med än mera blänk
på produkternas milslånga lista
Och detta äro det andra och sista,
en själarnas ening och eviga länk



Jag vet inte om det här håller ihop riktigt, det känns lite som om jag har tagit mig vatten över huvudet med idén till den här dikten. Det faller isär, spretar och vägrar dra åt samma håll. Och till sist vägrar det sluta sig som det ska. Jag får inte till slutet helt enkelt (och inte andra B-delen heller för den delen), och ändå har jag ägnat den betydligt mer jobb än mina verk genomsnittligen brukar föräras med. Men så var ju visionen större än vanligt också, man måste ju växa i skorna liksom. Bara att ta nya tag med nästa gudomliga ingripande.

Felslut

Det är fan inte klokt vad fel man man reagera på saker.

Sitter och mår lite beige.
Missade gårdagens tentafestande på grund av
A) en förkylning som vägrar ge sig
B) att ingen ringde mig och sa nått om när, var och hur
C) att jag inte själv ringde nån och tog reda på när, var och hur
D) att min telefon tydligen är lite CP, och inte har gått att ringa till under en okänd tidspersiod (Mattias lyckades dock ringa mig halv fem i morse, så det faller lite)
E) samtliga ovanstående alternativ.

Då får Winamp för sig att den ska spela Solitary Man av Johnny Cash

Belinda was mine
'til the time
that I found her
holdin' Jim
and lovin' him
Then Sue came along
loved me strong
that's what I thought
Me and Sue
but that died too

Don't know that I will
but untill
I can find me
A girl who'll stay
and won't play
games behind me
I'll be what I am
A solitary man...


Plötsligt hoppar humöret flera steg uppåt.

Bara ytterligare ett bevis på en sak jag tänkt på många gånger, nämligen att Cashs musik (det lilla jag har hört av den) trots de genomsvärtade ämnen och tragiska öden den handlar om, innehåller ett slags ljus som bryter igenom allt det svarta. Det är som mörkast före gryningen, fast bättre. Det är som mörkast bakom ficklampan, typ.

Hur som helst.

Skrev ett litet riff eller nått idag, med tillhörande halv fjantig text. Let the wind dry your eyes heter idén, vet dock inte vad det ska bli av den, förslag välkomnas.

Sökte B-kursen på nätet.

Funderar på att äta nått, det vore nog nyttigt. Pyttipanna är gott.

Samma sak sker för övrigt med Bob Dylans episka Hurricane