Humörskiftning

I botten på dig ser jag värmen,
den jag vill drunkna i.
I botten på dig ser jag barnet,
det jag vill leka med.
I botten på dig ser jag kvinnan,
den jag vill älska med.
I botten på dig ser jag mänskan,
den jag vill vara med.

I botten på mig ser jag djupet,
det som jag störtat mig i.
I botten på mig ser jag rädslan,
den som håller mig fången.
I botten på mig ser jag mörkret,
det som förtär mig alltjämt.
I botten på mig finns demoner,
dem som ingen vill vara med.

Kom, ska vi dela med varann?


Alternativet till den sista raden är något i stil med:
"Men kom, och säg vad du ser?"
Jag kan bara inte bestämma mig för vilket, om något, som faktiskt blir bäst. Till stor del för att mitt humör svängde så kraftigt under skrivandet. Det började som nattsvart, så som andra strofen beskriver, och steg sedan så sakteliga, för att när den sista raden skrevs och skrevs om, eldas på av "Djurens brevlåda". Inte i nivå, eller ens på riktigt samma plan som vid förra veckans lilla fotouppvisning, men ändå.

Men oavsett humörläge består velandet. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken slutrad som funkar bäst. Och jag vill verkligen ha en slutrad, att lämna de två stroferna som de är funkar bara inte. Jag får väl helt enkelt uppmana er att läsa dikten precis som ni vill, beroende på hur hoppfull ni vill ha er postpubertala tonårsångest.

Liv, jag förstår dig fortfarande inte...

... men det gör inte så mycket.

Liv, jag förstår dig inte.

Och månen går sin stilla ban
speglar sig kallt uti domkyrkotaket
Han kastar sitt halvljus över mänskornas natt
Det blandas med konstgjort från fönster och lykta
späds ut slukas upp och försvinner till sist
Förgäts tills morgondagen skymmer igen




Och hux flux skriver jag plötsligt poesi igen. Det förra inläggets mer eller mindre poetiska innehåll var nämligen påkommet långt innan inlägget skrevs, det fullbordades dock på precis det vis som inledningen beskriver.

Anledningen till att jag inte har skrivit något på ett tag, är att jag på grund av vissa omständigheter vi inte behöver gå närmare in på här är rädd att jag bara ska kunna producera banala, sliskiga, pekoralartade, ångestförpestade, romantiserade kärleksdikter. Vidrigt, helt enkelt. Ovanstående dikt kan jag dock med gott samvete påstå inte uppfyller något av nyss nämnda attribut (utom möjligen pekoralartad, men det är en balansgång man aldrig kommer ifrån när man är som jag).

"Ja...

... tacka fa-an för det, subba!"
Den unge mannen slänger argt ifrån sig häftet efter att ha läst de sista raderna, plockar upp sin gitarr från sängen, och börjar hamra ut en monoton ackordföljd. Orden kommer av sig själva.

Street walkers and talkers
keep peddling their lies
to man in disguise
The man goes home to his wife
says honey, guess what I've done
I just sold all our lives
I just sold all our lives

The wife says honey
what you done that for
Why'd you give in to some bull shit lie
Why'd you sell all our lives
Yes why'd you sell all our lives

The man says I ain't bought no lie
I just took the word, of a man in disguise
He said there is a better life
Yes he said, there's a better life

He said, would you believe?
Believe in God and the holy ghost
and love them
the most
love them more than your life
Yes love them more than your life

The wife says honey
why you so dumb
Do you want me to be
some nun

The man says, honey
don't be starting no fight
She answers yes
you're right

I don't want no fight
I can't stay with a man
who puts God
above his wife.


Det är väl klart som fan att det går an? Prosit, sergeant!

Speaking of Tongues

Honey, you send the tickles
down my palate
I want to bite you,
lick you,
tease you,
pop you,
tear you up
I want a good hard snog
with someone else
preferably someone with braces
Cause baby,
you're a blister on my tongue!


Äeh, jag vet inte. Bara en idé som dök upp i huvudet i går kväll. Kanske inte så väl genomförd, men det kändes dumt att bara låta den falla i glömska (idén alltså).