Hur vet jag att jag är bra?

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?

Låt oss strö våra kläder för vinden

Låt oss träffas en vinterkväll
     med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
     när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
     i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
     i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
     till underkläderna
Låt oss älska genom juli
     nakna inför varandra
     andas vi i augusti

Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas

Kontrollbehov

Unge herr Cyniker gör ännu ett gästspel. Den här gången tydligt daterat till den sjuttonde mars 2004. Som synes vid det här laget var Cyniker lagd åt det anglofila hållet.

I like my baby when she’s dressed to kill
I like my baby when she gives me a thrill
I like her more though in her striped plain shirt
I like her when she’s not a compulsive flirt
But I would like her all the more and most
If she would let me butter her morning toast

Tillägg till föregående

"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...

...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."

Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.