Virtuell tvångströja

Det här håller inte, jag måste flytta igen. Blogger känns för snävt på något vis. Det känns som om det verkligen är gjort för att man enbart ska hålla igång en blogg-blogg, dvs. ett stadigt stril av små lösryckta funderingar och rapporteringar av vad man pysslat med under dagen. Någonting närmare ett dagboksskrivande, alltså just det jag ville komma bort från när jag lade upp hemsidan i höstas.

Det allra största problemet är att man inte kan dela in sina inlägg i kategorier. För mig känns det väldigt hämmande att inte klart kunna märka ut vad för slags text inlägget som kommer faktiskt är. Av någon anledning gör det att jag inte känner att jag kan ha lika stor frihet som tidigare i vad jag väljer att faktiskt lägga upp här. Sedan vill jag nog också kunna ha det så att bara en kort del av texten syns på index-sidan, och sedan får man klicka sig vidare för att läsa hela texten. Inte heller detta finns inbyggt i Bloggers system. Jag har sett någon slags hemsnickrad variant för att ge inläggen kategorier, men av det lilla jag lyckades greppa verkade det alldeles för jobbigt, så kontentan av det hela är att jag måste flytta, igen.

Det kommer dock inte att ske än på ett tag förmodligen, jag har alldeles för mycket att stå i just nu som måste tas om hand först. När flytten väl sker vill jag dock hitta en mer permanent virtuell bostad, så därför måste jag se mig om ett tag efter en bra helhetslösning också (webbhotell, blogg-verktyg, adress etc.).

Och på tal om lösningar så sitter jag fortfarande och filar på hur de där beryktade längre texterna ska presenteras. Jag har en liten idémall till hur en ytterst enkel och sparsmakad (för att inte säga kal) sida skulle se ut, men även det kommer tyvärr att dröja ett litet tag till. Dels måste jag leta upp ett bra gratis webbhotell (det känns lite onödigt att registrera en adress och betala för utrymmet för något så litet, och jag vägrar absolut använda Fortunecitys usla tjänst igen), och dels måste jag fila lite på den lilla layout som faktiskt ändå finns.

Om Blogger lät mig ha kategorier på inläggen skulle det här sorteras in under Galla, och endast det första stycket skulle synas på index-sidan om den funktionen fanns.


Uppdaterat 23 september 2007
Kategorier (eller tags, som Blogspot kallar dem) har funnits ett tag nu, och undertecknad är nu i färd med att kategorisera alla gamla inlägg, inklusive detta.

Puff the magic dragon, s.a.s.

Rings of smoke through the trees
tell us stories of what we might be,
had we but world enough and time
Take my hand, and give me your life,
let me show you a different kind of world
where the dust has settled
the fog has cleared
the smoke disappeared
and the light's always near

For even if we walk in the darkness,
yay, in the valley of the shadow of death,
the world which I speak of now
will never leave a soul 'bout to drown
There, there is always another
to hold your hand
to help understand
the lay of the land
and what fate has planned


Och nej, titeln på posten anspelar nog inte på det ni tror.

Bloggosfären kallar...

Via Sparris, igen:
5 albums in your ipod, Zen Micro, if you please...
Deep Purple - Made in Japan (dubbel-CD-versionen med extranumren)
Tomorrow - Tomorrow
Danko Jones - We Sweat Blood
Sahara Hotnights - Kiss and Tell
The Hellacopters - High Visibility

5 movies you've seen recently
Kinsey - underhållande, välspelat, intressant
Stranger than Paradise - skumt, långsamt, tyst, fascinerande
Speaking of Sex - komiskt, hetsigt, neurorotiskt
Eternal Sunshine of the Spotless Mind - romantiskt, vackert, oumbärligt
Fantastic Four - habilt, lagom, umbärligt

5 nice things that happened to you recently
LAN - Nu!
Jag kom ihåg vart jag skulle i Tales of Symphonia efter att inte ha spelat sedan i februari
Jag löste nian i dagens SvD på tio sekunder, "EUROPEISK".
En väldigt minnesvärd vecka (av totalt två) på västkusten
I morse sov jag rakt igenom idioten som slår på stereon skithögt klockan tio varje morgon.

5 MP3s on your playlist
Afroman - Because I got high
ZZ Top - Gimme All Your Lovin'
War ft. Eric Burdon - Spill the Wine
B.B. King - The Thrill Is Gone
Daft Punk - Something ABout Us

Så ska man ju skicka vidare, men jag känner lite för få människor som för blog; vi får väl se om jag gör nått åt det senare ikväll, nu ska det nog spelas nånting på LANet snart.

Tillbaka till framtiden

Via Sparris

You Should Learn Spanish

For you, learning a language is about career advancement and communication. Knowing Spanish will bring you tons of possiblities for jobs and travel. Bárbaro!

What Language Should You Learn?

Men vänta nu ett tag här vad. Jag har ju redan gjort det en gång. Fast å andra sidan minns jag inte så mycket, så jag kan ju lära mig det igen. Eller inte.

RÄDDA HENNE – med ett sms

Aftonbladets förstasida pryds idag av denna slående rubrik och en närbild på ett utmärglat barnansikte. Inne i tidningen hittar vi ett uppslag med en liknande bild och en text på en spalt, inklämd bredvid bilden, som uppmanar oss att skicka ett sms till den facila kostnaden av femtio kronor, varav ”minst 35 kronor” går till Rädda barnen eller Röda korset, beroende på vilket nummer vi väljer. Ovanför texten stoltserar chefredaktör Anders Gerdin på ett grynigt foto. Det är han som har skrivit den kortfattade texten som uppmanar oss att skänka pengar. Det tog säkert fem minuter, sen var hans samvete renare än genomsnittet.

Missförstå mig rätt här. Bilderna som visas upp, och de fakta som läggs fram är verkligen fruktansvärda, på nästa uppslag följer en kort artikel på två halvspalter om ett av alla de barn som svälter i Niger samt lite kort fakta om svältens utbredning i Västafrika. Men någonstans slår det snett hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. I en normal svensk storstad kan man idag knappt gå genom centrum utan att upprepade gånger bli mer eller mindre påhoppad av folk som tigger pengar för någon hjälporganisations räkning. Så långt allt väl, om det bara vore så enkelt. Visst vill jag, liksom förmodligen de flesta människor, hjälpa till om jag kan, men det ska inte ske för att Aftonbladet, eller någon påflugen frivilligarbetare ger oss dåligt samvete genom att köra upp bilder och fakta om extrem misär i ansiktet på mig. Då köper vi oss bara ett rent samvete, istället för att skänka pengar och hjälp därför att vi vill det, och därför att det är det enda rätta.

Sen måste jag undra varför det ska kosta 15 kronor per sms att skänka pengar. Ett vanligt sms kostar inte ens en krona, och sådana skickas det ganska många av per dag, jag tror nog telebolagens inkomster för sms-trafiken är rätt säkrad utan att behöva ta ut 14,50 extra på ett par tusen sms. Om jag gör en postgiroutbetalning på 50 kronor från mitt bankkonto kostar det dessutom ingenting, alla pengarna går fram till hjälporganisationen. Och ytterligare en fråga återstår, var återfinner vi Aftonbladet i pengakedjan? Varför ligger så mycket fokus på att vi ska sms:a in våra gåvor, när det bevisligen är effektivare att göra en postgiroutbetalning? Jag har naturligtvis inga fakta, men det vore, tycker jag, för sorgligt om de faktiskt tog en del av sms-kakan. Fast å andra sidan finns det inget så girigt som telebolag, så de håller nog hårt i sina inkomster. Jag hoppas bara att Gerdin själv valde det effektivare alternativet för sin gåva.


Uppdatering: Artiklarna i fråga finns naturligtvis på AB:s hemsida.

Känslokoll

Tecken på att ni saknar all känsla för nånting alls:

• Ni får inte gåshud på underarmarna när Art Garfunkel lägger överstämman i refrängen på America
• Ni får inte gåshud på underarmarna under raden "Did I ever call you Honey, when that name wasn't meant for you?" i Keep Calling My Baby av Sahara Hotnights

Mellanspel II

Vi gör här ett litet hopp i tidsspiralerna. Funderandet på hur längre texter ska presenteras fortgår, liksom försöken att tonsätta den sista texten om Människan. Under tiden får ni något som plitades ned när jag precis hade satt mig med all min packning på bussen hem från stan i onsdags.

Han älskar henne
och hon älskar honom
Men älskar de riktigt varandra
ja älskar de riktigt tillsammans
I trevande värme
föds tvekande vanor



Den känns lite ofullständig på nått vis, och rätt bitter med tanke på vad det var jag fick vara åskådare till; en man och en kvinna, bevisligen väldigt kära, som tog farväl av varandra på en busshållplats. Men deras sätt att vara med varandra, att tala till varandra och ta i varandra slog mig på något sätt som så otroligt tafatt, att nått ville ut. Ergo...

Mellanspel

Jag har minst en text till kvar från semestern som garanterat ska upp, den handlar dock inte om det nu ökända mötet. Problemet är bara att det är en rätt lång text, närmare bestämt en hel A4 i Times storlek 12, och att lägga upp en sån text direkt i bloggen blir fruktansvärt långt att scrolla och rätt trist (alltså fult) att läsa. En idé jag har lekt med är att skaffa lite webutrymme nånstans där man får en någorlunda snygg adress, och sedan lägga upp den och andra längre texter där som separata sidor. Återstår då det lilla problemet kodning, något jag kan i princip ingenting om. Å andra sidan behöver jag inte lära mig så mycket, bara kunna styra sidbredden och typsnittet. Det enda svåra (dvs. okända) där är sidbredden.

Men det är alltså bara en idé än så länge. Under tiden tänkte jag dela med mig av lite fotokonst, av och med undertecknad.

Bara för att visa att även biljard kan vara en actionfylld sport, det gäller bara att hitta rätt betraktningsvinkel. Något som förbryllar mig är dock att det ser ut att vara jag som stöter, och så vitt jag minns var det ingen annan som tog några bilder med min kamera den dagen.

Ett foto taget under en av ett par tre kaotiska, och komiska, fotosessioner i mitt lilla krypin i sommarstugan. Någonstans utanför bild finns två kusiner till, plus den beryktade människan. Men så till nötens kärna, vilken legendarisk skivas omslag är det jag helt oförhappandes har plagierat, om än upp och ned-vänt?

Så här nånting skulle det se ut om ni även kunde se mig genom skärmen, på samma sätt som ni kan "läsa mig". Fast de där hörlurarna har jag råkat sitta på, så senast jag såg dem låg de i en soptunna på Göteborgs centralstation. Nån som kan rekommendera ett par bra helslutande lurar för omkring 300 snorkusar?

Viskningar och rop

Kliv ej så tyst
en viskning försvinner i sorlet
Låt höra din ilska
sök ej att smyga den stulet förbi

Om jag klev över
vill jag känna konsekvensen
Bli motad i grind
inte försåtligt trampad på tårna

Ryt till! Hugg av!
Törs ej sväva på målet med salvan
Att inte veta
var gränsen går, det plågar mig mer


Återigen avhandlas den mystiska "människan", och jag kan nog med facit i hand säga att jag inte gick över några större gränser. Det var nog snarare jag själv som klev lite för tyst, som inte talade tillräckligt högt. Men nog om det.

Det finns som sagt var ytterligare en text om det här mötet, och den borde egentligen läggas upp, eftersom den så att säga fullbordar textsviten, och även händelseförloppet. Problemet är bara att det är en låttext, inte en dikt, och som sådan står den sig rätt illa utan musik till, musik som inte finns ännu. Jag ska göra ett ärligt försök att plita ihop nått, men vänta er inga underverk, eller rättare sagt, vänta er inget alls, för det gick åt skogen sist jag försökte tonsätta den.

Människan jag mötte

En vilande eld, en glöd under ytan
ett fullvuxet barn
ett naturtillstånd
Så vän, så bestämd, så total
så öppen för inret, så ledig till yttret

Räds du då inget, är du så trygg
Att du kan acceptera,
helt platt hela världen?
Sambandens totala mysterium,
som jag jämt söker, för dem ger du intet?

Vad är du då, ett vaknare väsen
en visdomskropp
en fullkomlig tanke
En glimt av nått mer, än det jag vet
Måhända en nyckel till vidare världar?


Detta var vad jag syftade på när jag sa att den förra texten var profetisk (ett måhända lite för starkt ord, men dock), och det var detta jag syftade på med "människan jag mötte". Det kommer en till text som behandlar detta möte, och det finns sedan ytterligare en, men den kräver åtskilligt arbete för att uppnå den standard jag faktiskt kräver av de texter som kommer upp här. Tydligare än så tänker jag inte vara just nu, för det här snurrar fortfarande runt i huvudet på mig.

Aptly kindled

i'Tis the fate of one
whose soul is easily stirred,
to claim undying love today
and 'morrow set his sights anew

That that which once
did shine the most in all creation,
be cast aside like so much trash,
in favour of what curiosity hath found

But do not call us weak
for strength is not an issue,
and do not call us fickle
for it has to bleak a ring

Nor should you call us gullible
Our faith is truly without question
Call us but susceptible to that,
intangible which seeks to strike a spark

We are not simpletons,
who frankly know not better
and neither are we fools,
whose minds are tricked and dazed

We are but wrought,
our souls carelessly crafted,
of fabric most inflammable,
and kindling apt to frequently erupt.


Jag satt faktiskt en stund och funderade på i vilken ordning jag skulle lägga upp de fem eller sex texter från semestern som ska visas upp, trots att det naturligaste vore att bara lägga upp dem i den ordning jag skrev dem. Sen kom jag på att den här texten inte bara var den första jag började på (jag blev helt färdig med den precis i detta nu), utan att den även är rent profetisk i att sätta tonen för min vistelse på kusten, men det är en saga för en annan dag (eller åtminstone ett annat inlägg). Till dess får ni hålla till godo med min första text på engelska på ett bra tag.

En ögonblicksbild av två veckor

En ögonblicksbild av två veckor,
originally uploaded by Blimeo.

Kvällen innan jag for ut till sommarstugan skrev jag i ett mail till några grannar (ja, ett massmail, fy mig att bryta nätetiketten!) att jag övergav korridorens ödslighet för ett ställe där själva ödsligheten var en av poängerna. Nu, på vad det verkar min vistelses sista dag på västkusten, tycks jag återigen fly just ödsligheten. Jag hade visserligen redan innan jag for bestämt mig för att jag inte skulle vara borta så länge, men när kusinerna och människan jag mötte (mer om det en annan dag) for i morse, steg för första gången en verklig ödslighet in genom farstudörren. När jag skriver det här på mitt lilla sidorum på cirka två gånger tre meter, sitter min lillebror nog inne på rummet han delar med vår storebror och lyssnar på musik och läser, eller nått sånt, medan nämnda storebror sitter i matsalen på nedervåningen och pysslar med nån tankenöt i en morgontidning; morsan sover på soffan i samma matsal. Och först då känns det verkligen ödsligt här, trots att alltså ett antal personer fortfarande är här. En anledning är att jag inte alltid har så lätt för att umgås ledigt med min närmaste familj i den situation man befinner sig i här, en annan är att den ödslighet jag sökte (som inte är samma som den som nu hängt av sig i tamburen) måste få komma på mina egna villkor. Jag måste få vara ödslig och tänka när jag vill, och jag måste få vara bland folk om jag har lust med det. Kusinerna och människan jag mötte bidrog med förströelse, aktiviteter och umgänge, och jag kunde när jag så ville dra mig tillbaka till mitt rum för att läsa eller skriva nått. Dessutom var det möjligt att ibland sitta i en soffa på övervåningen och skriva (faktum är att datorn har stått där hela vistelsen fram till idag), visserligen fick man några små tråkningar från kusinerna, men de var få, och störde sällan. De vägdes dessutom upp av att människan jag mötte visade ett genuint intresse av att få läsa något jag skrivit (tyvärr blev det aldrig av, men det ska vi nog kunna lösa på nått vis). Men nu, när de har farit och bara just den närmaste familjen finns kvar, då infinner sig den tomma ödsligheten, och jag börjar längta hem. Jag ser det inte riktigt som att jag har ångrat mitt uttalande, eller behöver ta tillbaka det, men däremot bör det kanske förtydligas med att det är en särskild ödslighet jag söker; en som kan fyllas med det innehåll man själv väljer. Under de lugnare stunderna när huset var fullt har jag nog fått göra det, inte minst tack vare människan jag mötte, men nu känns tomheten mer påfrestande, och jag söker mig istället tillbaka till händelsernas centrum så att säga. Min sambandscentral där världen finns vid mina fingerspetsar och min ständigt gäckande Venus tre dörrar till höger.

Tills jag börjar lägga upp det fåtal texter som blev resultatet av min vistelse i den fyllda ödsligheten, får detta tjäna som en någorlunda enhetlig illustration över mina knappa två veckor på den bohuslänska västkusten.