Hård kvinna?

Nej, riktigt så ska nog inte titeln på detta alster av förvirrad inspiration översättas. Hur som haver spelar vi i vårt coverband B.B Kings helt galet fullkomliga mollblues The Thrill Is Gone. Inspirerad av den (eller i ett försök att helt plagiera den) skrev jag i höstas (tror jag det var) en småtafflig blues om en kvinna jag inte fick (går det att skriva blues om nått annat?). Text följer, låten finns som vanligt på min soundclick-sida.


Woman, So Hard

I want to wish you, happiness
I want to pray, that you are blessed
But it's hard, woman, oh so hard

I want, to say congratulations
I want, to wish you good relations
But it's hard, woman, it's so hard

It's hard, so hard, to wish you love
when I can't have what I'm dreaming of
Cause it's you, woman, oh it's you

Låten spelades in och lades upp redan igår, men jag orkade inte blogga om den då, dessutom var jag inte riktigt nöjd med inspelningen, så idag har jag lagt lite tajtare solon och uppdaterat soundclicken. Und jetzt, hören Sie es bitte an!

Mans-TV

Kamrat Bowie [som har tagit bort allt innehåll från sin hemsida, red.] gjorde mig uppmärksam på en lite konstigt framlagd åsikt om TV nyss. Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland tycker tydligen, apropå TV-fria veckan, att killar mår bra av TV, och tjejer mår dåligt, något mittemellan verkar inte finnas. Jag citerar:

"Som många andra frågor kan tv-tittandet analyseras utifrån feministiska glasögonen och slutsatsen är enkel: Ökat tv-tittande förstärker patriarkatet. Studier visar att tjejer som tittar mycket på tv får sämre självförtroende, medan killar som gör detsamma får bättre självförtroende.

Genom teven matas vi med stereotypa bilder av killar som aktiva och tjejer som passiva skönhetsobjekt. 75 procent av de intervjuade i SVT:s Aktuellt är män, vilket bidrar till bilden av män som experter. Dessutom är ju tv-reklamen ökänd för att anspela på förlegade könsroller. Kanske ger den tv-fria veckan oss även tillfälle att fundera över var bilden av vad det innebär att vara man eller kvinna kommer ifrån?"

Visserligen räddar han sig lite med den sista raden, "...tillfälle att fundera över...", det håller jag i princip med om (förutom att jag nog kommer fortsätta glo på TV, ikväll är det ju Lost på fyran), men att någon faktiskt helt ärligt skulle få bättre självförtroende av att sitta och bli matad med de negativa bilder TV visar upp (det finns positiva, eller ofarliga bilder anser jag), ser jag som högst tvivelaktigt. Jag själv upplever ju snarare en enorm press på mig att jag måste leva upp till de där idealen, som jag vet är ouppnåeliga. Hur ska det vara nyttigt för mitt självförtroende? Om jag matades med en bild som sade att jag, som rätt genomsnittlig kille med allt vad det innebär av samma osäkerheter som resten av mänskligheten lider av, är helt perfekt och ska belönas för det i varje tänkbar situation, så kunde jag förstå Chamberlands resonemang, men inte nu. Det går inte ihop i min värld.

Jag har naturligtvis (eller kanske mest för att Markus B verkade så inspirerande på mig) skickat ett litet mejl till Chamberland och sagt något åt det hållet, tyvärr inte lika utförligt och väldisponerat som här, och får jag ett svar kommer jag posta dialogen här.

Fortsättning följer förhoppningsvis.

[Jag fick ett svar, men har ännu inte iddats lägga in det, och har dessutom inte skrivit tillbaka till Chamberland, trots att jag tyckte att hans svar dels inte svarade på vad jag sade, och dels innehöll mer av samma ofullständiga argumentation. Nu känns det lite som om allt för mycket tid har gått för att göra något åt saken. Red.]

I allting finns en tanke

Lite loj så här på "eftermiddagen". Har spelat lite WoW i dag. Funderade på att spela in en låt, men iddes inte bestämma om kompet skulle göra på akustisk eller elgitarr (blir det av över huvud taget får ni smakprov på mina fantastiska solofärdigheter), så det fick vara. Funderade på att gå till systemet, men iddes inte, det får bli i morgon (eller möjligen på torsdag efter föreläsningen, men då kan det mycket väl vara för sent). Insåg att jag borde börja med läsningen till på fredag, men tro det eller ej, jag iddes inte. In alles en rätt loj dag. Upptäckte att jag hade en rätt dryg tusenlapp mindre än jag trodde på kontot, lite jobbigt.


Om tankens ursprung, eller möjligen nått helt annat

I allting finns en tanke
Den sipprar ner från ett okänt plan
drip drop
drip drop

Var kom den först ifrån?
Var ligger nivån där tankar föds?
ingen som vet
ingen som vet

Är den född av mig själv?
Är det gudomligt ingripande?
inspiration
inspiration

När man föder tankar
Är det då som man tänker?
tänkte en tanke
tanken tänkte

Eller är tänka att fundera?
Överlägga om droppets natur
föder vi tanken?
göder vi tanken?

I en del finns en tanke
I annat bara en sorts impuls
gå dit
ät det
säg det
kyss henne!


Ytterligare lite av ett formexperiment. Inga rim (typ), ingen rytm, läs så sakta eller fort ni behagar med vilken stötig rytm ni vill, inga bundna radlängder (inom rimlighetens gränser). Bara en tanke jag tänkte, eller bearbetade, eller nått...

Eller så gör man rätt

Som något av en replik på söndagkvällens totalhaveri och efterföljande tvivel på min egen förmåga, kommer denna orimmade lilla bagatell. Den har en rytm (om än knölig ibland), den har en form (om än svårtydd ibland) utöver anaforerna, och framför allt har den mig i sig. För det var ännu ett problem med söndagens överdåd (alldeles utöver den enligt min mening misslyckade formen alltså), den var inte tillräckligt uppbyggd av mig. Det fanns för mycket av andra och annat i den för att jag skulle förstå mig på den, och därmed kunna ro den i hamn. Nu däremot, vet jag exakt vad jag vill säga, och det är jag som säger det, ingen annan.

Stanna du

Stanna du, i din välkända sfär
stanna du, i din trevliga famn
Bliv kvar där du vet hur rätt man talar
bliv kvar där som orden de fyller
sin mening som du den avsett

Färdas ej över gränser vida
färdas ej ut i okända marker
Pröva ej dina vingar, så klena
pröva ej vaxet som binder
förmågan att flyga på orden

Så stanna då där, för evigt och gott
så stanna då nu, i tid liksom plats
Sök ej att växa, att breda dig ut
sök ej att nyare former
lära behärska så fullt

Vill du däremot, murbruket spränga
vill du tvärtom, fara långt fjärran
Lyd ej mina råd, de äro bekväma
lyd ej mina råd, fly!
Och lyft långt högre än förr


Och jag har återigen problem med den sista strofen. Däremot är bruket av äro alldeles korrekt den här gången, eller hur Mattias? ;) [detta syftar på det inkorrekta bruket av pluralformen äro i dikten i förra inlägget, som en kamrat gjorde mig uppmärksam på, red.]

Detta äro det sista

Det hela började som ett tankeexperiment, tog sedan lite inspiration från dagens vandrande läsning av John Donne (mer specifikt The Ecstasy), för att till sist dra rätt så generöst från verkligheten såsom den ter sig för undertecknad. Detta är resultatet.


Detta äro det sista

Jag sökte en skatt
och fann, något matt,
en gata att gå
till en lustans chateau
Så under månen förenas vi nu
och blir endast en utav tu?

Jag vill dricka din svalka och stilla din törst,
låt mig känna på slagen från blodets sifoner
De löper från dig, och in i mitt bröst
Medan tankar så vandrar passerar eoner

Jag är nu allén
och timmen är sen
Jag söker febrilt
efter något gentilt
Ett ord som förenar oss två
Säg blir jag saligast då?

Vill du då hela min halva, passa andro med gyn
och emellanåt sova så lugnt på min arm,
och låta mig hålla den pendeln i syn
som glupskt slukar luften och lyfter din barm


Det första är en förening
en kropparnas kedja
Men finns där all mening?
För i våra sensers smedja
finns något med än mera blänk
på produkternas milslånga lista
Och detta äro det andra och sista,
en själarnas ening och eviga länk



Jag vet inte om det här håller ihop riktigt, det känns lite som om jag har tagit mig vatten över huvudet med idén till den här dikten. Det faller isär, spretar och vägrar dra åt samma håll. Och till sist vägrar det sluta sig som det ska. Jag får inte till slutet helt enkelt (och inte andra B-delen heller för den delen), och ändå har jag ägnat den betydligt mer jobb än mina verk genomsnittligen brukar föräras med. Men så var ju visionen större än vanligt också, man måste ju växa i skorna liksom. Bara att ta nya tag med nästa gudomliga ingripande.

Felslut

Det är fan inte klokt vad fel man man reagera på saker.

Sitter och mår lite beige.
Missade gårdagens tentafestande på grund av
A) en förkylning som vägrar ge sig
B) att ingen ringde mig och sa nått om när, var och hur
C) att jag inte själv ringde nån och tog reda på när, var och hur
D) att min telefon tydligen är lite CP, och inte har gått att ringa till under en okänd tidspersiod (Mattias lyckades dock ringa mig halv fem i morse, så det faller lite)
E) samtliga ovanstående alternativ.

Då får Winamp för sig att den ska spela Solitary Man av Johnny Cash

Belinda was mine
'til the time
that I found her
holdin' Jim
and lovin' him
Then Sue came along
loved me strong
that's what I thought
Me and Sue
but that died too

Don't know that I will
but untill
I can find me
A girl who'll stay
and won't play
games behind me
I'll be what I am
A solitary man...


Plötsligt hoppar humöret flera steg uppåt.

Bara ytterligare ett bevis på en sak jag tänkt på många gånger, nämligen att Cashs musik (det lilla jag har hört av den) trots de genomsvärtade ämnen och tragiska öden den handlar om, innehåller ett slags ljus som bryter igenom allt det svarta. Det är som mörkast före gryningen, fast bättre. Det är som mörkast bakom ficklampan, typ.

Hur som helst.

Skrev ett litet riff eller nått idag, med tillhörande halv fjantig text. Let the wind dry your eyes heter idén, vet dock inte vad det ska bli av den, förslag välkomnas.

Sökte B-kursen på nätet.

Funderar på att äta nått, det vore nog nyttigt. Pyttipanna är gott.

Samma sak sker för övrigt med Bob Dylans episka Hurricane

Dumt barn

19 timmar framför datorn med paus enbart för att bereda alla åtskilla koppar te och något enstaka mål mat. Då ser man ut så här. Tro mig. Till häger finns även min studiehörna. Visst syns det att jag är en organiserad människa som aldrig skulle få för mig att sitta och skriva till halv sex natten innan inlämningen?

Alltså om ni bara kunde förstå vilken lättnad. Vi fick ut tentan i onsdags, på fredag hade vi seminarium på Shakespeare och pjäserna Hamlet och Macbeth. Ungefär då blev jag skitsjuk och kunde inte göra nånting på hela helgen. Igår orkade jag kasta ner lite anteckningar om varje uppgift mellan varven till toaletten för att snyta ut alla ernoma mängder snor som samlats under helgen (jag vågade länge inte snyta mig för att jag var rädd att det bara skulle rinna oavbrutet då), samt skriva en uppgift av sex.

När jag klev upp i morse gav jag mig fan på att jag skulle skriva resten idag. Jag tänkte inte sitta i morgon onsdag, samma dag som tentan ska in, och hetsskriva en enda lite uppgift. Och vet ni vad. Det lyckades. Som genom ett under (och med lite god hjälp och stöd av mina olycksbröder över ICQ) har jag nu plottrat ned drygt 4200 ord om litteratur från medeltiden och renässansen. En uppgift av dessa sex är drygt 1200 ord. Den skrev jag sist av alla och blev färdig med för en kavrt sedan.

Godnatt cyberspace, var du än är.

Wrought from rhyme

Här hade jag tänkt lägga in en text som i mycket klara ordalag förklarade den följande dikten, men sen bestämde jag att den får stå för sig själv först, så att jag inte tar ifrån er rättigheten, och glädjen av att få läsa och tolka för er själva, i den mån någon tolkning behövs. Så läs, tempus fugit!


Än så länge namnlös dikt till/om en granne

As the eve of your journey draws ever more near
there is something, lady, a thought which I do fear

Many times I've claimed my love is true,
many times I said my heart knows only you
But never to your by dark locks hidden ear,
never to the one I claim I hold so dear

The thought I mentiond, named so terrifying
is the distant and remote possibility I'm lying

For what is it about your departure that scares me so?
Can I say with all certainty
"It's that I'll never know your caress"?
Is it really the lusting part, that wants to know
the appealing sweet reality
of counting and numbering your every tress,
that frightens me unto my core
with its visions of my mental gore

Or rather thus, is the above the truth?
Can I hold this for real for sooth?
For at times we build our dreams,
we say we really truly feel
without knowing what it means,
for the sake of once seeming real

I can dispense no answers, not this time
But questions, conundrums, wrought from rhyme



När jag nu postar den här dikten, slår det mig att jag för inte så länge sen skrev en prosatext på precis samma ämne, måhända dyker den också upp här så småningom.

Galla for real

Man drömmer så konstiga grejer när man är sjuk. Nattens feberdvalor innehöll både det ena och det andra. Det första jag minns är att jag träffade på en gammal klasskamrat. Vi satt vid någon slags bar eller dylikt och pratade; han berättade att han hade utbildat sig till frisör efter att inte ha vetat vad han skulle göra ett tag. Detta skapade två reaktioner hos mig. Den ena var att fråga om han kunde göra nått med mitt hår, den andra var att fråga om han var bög.

Det intressanta med bög-frågan var att jag skulle ha ställt den på ett sätt som antydde att alla alltid hade utgått från att han var bög, och att han nu var frisör skulle bara vara ett sätt att komma ut, så att säga.

Lite senare drömde/hallucinerade/föreställde jag (mig) att jag var och hälsade på min farfar på sjukhuset (samariterhemmet). Jag hade gitarren med mig, och sjöng en visa om honom och hans död (lite makabert att göra innan han är död kanske). I drömmen var visan så väldigt verklig. Jag kunde verkligen höra mig själv sjunga och spela, och jag vaknade ur just den dvaloperioden med en väldigt klar bild av hur låten gick. Tyvärr somnade jag snart om igen utan att memorera vare sig texten eller musiken någorlunda.

När jag sen vaknade på riktigt försökte jag komma ihåg ungefär hur det lät, men större delen av texten var försvunnen, och musiken blev bara en plankning av en Niklas Strömstedt-låt. Jobbigt.

För övrigt vill jag inte vara sjuk. Jag vill gå på fest ikväll, jag vill orka med att påbörja hemtentan under dagen, jag vill kunna andas genom näsan utan att låta som en jumbojet som startar.

En dag av snuva, basar och kylskåpspoesi (igen)

Bara för att alla ni (två) läsare inte ska tro att jag ljuger, hittar på, eller på annat sätt fabricerar fakta när jag säger att jag brukar sätta upp dikter på kylskåpet ute i korridoren, så har jag nu förevigat detta fantastiskt viktiga kulturprojekt. Och inte nog med det, jag visar upp det också (tänk så meningslös denna textmassa vore om jag inte gjorde det). Klicka så får ni en fullstor variant, med läslig text och allt.

I helt andra nyheter (hjälp, anglifiering deluxe!) har junker Arreborn införskaffat ett fyrsträngat instrument i den lägre änden av tonskalan. Fabrikatet är Fender, serien är Highway 1 modellen är P-bas (Precision Bass, för er som vill vara noga). Även detta har naturligtvis förevigats av er oförvägne fotograf, och även här går det att klicka på skiten.

Varför berättar jag nu detta? Jo, det är för att jag har för vana att skriva, men inte har nått att säga, så jag pratar på om första bästa pryl som dyker upp. Bäst jag slutar nu innan jag avslöjar nått otillbörligt.

Fiktion kontra vadå?

Fast i mitt eget, kan inte komma på nått nytt. Allt är mitt liv, vridet ett par varv, genom ett rosa skimmer av önsketänkande och skeva fantasier. Fantasi och självbiografi i en osalig förening där självbiografin är för framträdande för att vara riktigt nyttigt, för att helheten ska vara riktigt legitim som fiktion.

Egentligen borde jag åka bort några veckor en gång om året och bara skriva. Åka bort nån stans som inte är genomsyrat av mitt dagliga liv. Det enda jag någonsin skrivit som till hundra procent var fiktivt, eller snarare den enda karaktär jag nånsin slängt in i mitt dravvel som var till hundra procent fiktiv, kom på semester på västkusten. Långt borta från min vardag i korridoren och på institutionen. Långt borta från alla personer (kvinnor) som annars alltid dyker upp när jag ska försöka författa skönlitteratur.

Eller så är det bara en tillfällig känsla, blev lite platt i humöret nyss av ingen särskild anledning alls (jag kan nog redogöra för den, men det är ett helt forskningsämne i sig det) nämligen. Hur som helst borde jag definitivt försöka skriva lite oftare. Har som sagt en dikt liggande som jag har sagt ska få ta lite tid, men det enda som har hänt nu är just att den är liggande, utan att nått blir gjort.

Som vanligt då, dags för en allmän uppryckning kanske. Jag kan ju börja med att sätta upp en ny dikt på kylskåpet, den förra har hängt där allt för länge nu.

[ Paus || ]

Man ska inte överanalysera, som jag gör jämt. Man ska inte tänka så mycket, som jag gör. Man ska inte älta konstant, som jag gör. Bättre då att samtala, diskutera, få lite perspektiv. Tack Mattias, för den möjligheten.

Och i anslutning till det älskar jag Internet. För hur skulle jag annars kunna ha dessa djupa existentiella diskussioner med Mattias om mina personliga problem, samtidigt som jag pratar om nakna karlar med TicTac?

Efter dessa meningsutbyten gav jag mig för ovanlighetens skull ut i "friska luften" av ingen särskild anledning alls. Tanken var att hitta en trevlig plats att sitta och läsa lite kurslitteratur (Rabelais) och kanske skriva lite grand på ett verk (läs dikt) jag har bestämt ska få ta ett tag att färdigställa. Men när jag väl kom ut var det lite för svalt, lite för blåsigt och lite för mycket molndis, så jag började gå, och insåg snart at jag var på väg mot Eriksberg mina gamla betesmarker vid Hågadalen.

Jag tog cykelvägen från Flogsta mot Eriksberg och kom upp vid Västertorg. Restaurangen med rättigheter såg lockande ut från utsidan, så jag tänkte ta en öl och sätta mig och skriva lite. Tyvärr såg den inte lika lockande ut från insidan, så jag nöjde mig med att dokumentera den utgångna Konsum-skylten och gick sedan vidare. Förbi Eriksbergsskolan och Hågadalsskolan mot den allsmäktiga Pulkabacken i Hågadalen.

Backen var ungefär hälften så stor som jag mindes den, liksom hela området den ligger i. Perspektiv, som sagt. Sedan gick jag vidare upp på Blodstensvägen och tänkte köpa nått gott på den gamla kvarterskiosken om den fanns kvar. Det gjorde den inte. Dags så att vända hemåt, men först en snabb titt på själva kvarteret där jag bodde och på mitt gamla dagis. Båda var förvånansvärt små och solkiga. Bostadsområdet var dessutom fantastiskt trist och skitigt. Det enda som saknade för den rätta öststatskänslan var grå betong (husen är byggda i rött tegel).

Men alltjämt, perspektiv. Mina minnen från de år vi bodde där är idel soliga och fyllda med ljusa, klara, mättade färger, inte detta eviga solk. Nu ska jag bara göra den omvända manövern med veckans utekvällar, så blir allt bättre till slut, hoppas jag.

[ Play |> ]

En storm i ett vattenglas

Är det vad jag är? Nej, i så fall skulle, enligt uttryckets betydelse, all skit jag känner att jag går igenom vara fullkomligt betydelselös - det är den helt klart inte. Däremot är stormen kanske onödig. Kanske kunde den undvikits om jag inte hade låtit den komma, om jag inte hade piskat upp den själv genom att öppna mig så mycket på en gång.

Men vad hade jag fått om jag inte hade gjot det, om jag inte hade öppnat mig? Samma kavlugn som inte orsakar den minsta krusning i seglen som vanligt. Ett komplett stillastående på en plats jag inte valt, och så vitt jag än så länge vet inte vill vara kvar på så värst länge till.

Men samtidigt ansåg jag ju själv att jag hade gjort framsteg, att jag var en större och starkare människa än förut. Var det då helt fel, en vanföreställning skapad av ett svagt sinne med total brist på verklighetsuppfattning? Eller var kanske felet att detta svaga sinne genast, vid första bästa tillfälle skapade ett nytt ideal utan att överväga vad idealet faktiskt innebar, och vad det skulle innebära att försöka leva upp till det.

För vad är det som säger att jag genast, efter att faktiskt ha gjort framsteg, för det vågar jag med all säkerhet påstå att jag hade gjort, måste ta ytterligare ett steg, ett faktiskt ännu större steg? Och vad är det som säger att jag måste ta detta steg för att få det jag ursprungligen var ute efter? Kunde jag inte fått det där jag redan var, eller möjligen genom att bara ta något litet steg ibland.

Eller är det bara drömmen om det absoluta och på alla plan fullständiga status quo som spökar igen? En dröm jag vet är omöjlig av så många anlednignar att det inte är någon idé att nämna ens några exempel. En dröm jag trots det försöker uppnå genom kontroll. Och det är nog där vi hittar pudelns kärna. Jag har börjat tappa kontrollen, och det skrämmer mig. Och inte på ett sånt där "Oj vad jag känner att jag utvecklas när jag skräms"-sätt, utan på ett rent skräckinjagande sätt som tyvärr tar sig uttryck i vredesattacker jag släpper lös på vad som än råkar vara till hands, mina kursare, gud, mina forumkompisar.

Det skrämmer mig rent genuint, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har bara övat upp en sorts kontroll - den totala. Den som lägger band på allt. Någon möjlighet att släppa upp, men inte ner mitt humör finns inte i mina rutiner - ännu. Det måste övas upp, antar jag (förutsatt att det egentligen är önskvärt att kunna).

Men allt det här leder som synes ingen vart. Jag är rädd för att förlora kontrollen, för att (frivilligt) släppa kontrollen även om det i vissa situationer är nödvändigt. När jag så släpper kontrollen släpper jag all kontroll, och faller, utan fallskärm, och till synes utan att någon tar emot mig. Men vad vet jag, jag kanske har långt kvar att falla än?