Spridda Anteckningar från ett källarhål även känt som Bryggan, Snerkes sommarklubb

Trummisar och cymbaler, det är som deras förhud. Dem ska ingen annan pilla på /Thorild

De har såna här sweatshirt-brats som just har kommit ut ur fängelset som dj:ar. /Lie B

På skorna står det Von Dutch. Han har svarta, vida trekvartsbyxor, en tjock kedja hänger från en hälla till ena bakfickan. Håret, rufsigt och med begynnande flint, ansiktet täckt av ett naturligt skägg. Han dansar ensam, mitt på golvet, en ölflaska i handen. Texten på hans tröja känns tämligen passande: Left overs. /Förf.

Det börjar som en dålig porrnovell på internet. Scenen är alltjämt Bryggan, och jag har gått ut för att ta mig lite ”frisk” luft, det vill säga röka en cigarill, Moods med filter. Jag ställer mig i ett någorlunda lugnt hörn av uteserveringen och tänder mitt rökverk. Jag har bara hunnit dra ett par bloss innan jag får en känsla av att vara iakttagen, av att någon är på väg mot mig. Jag tittar upp, och ser en folkmassa. Mina ögon faller på en kvinna som rör sig målmedvetet genom den, och min hjärna hinner gå igenom hundra scenarion, det ena osannolikare än det andra innan den bestämmer sig för att hon självklart inte kan vara på väg mot mig, lilla mig som står i hörnet och bara röker.

Kvinnan frigör sig dock snart ur folkmassan, och rör sig faktiskt mot mig. När hon kommer fram märker jag snabbt att hon visserligen är berusad, lite slirig skulle man säga om hon var man, men inte så att hon egentligen har tappat någon kontroll, bara släppt på den man egentligen inte vill ha. Hon ställer sig tätt intill mig på min högra sida, vinkelrätt mot mig, så jag ser hennes ansikte och kropp tydligt. Jag känner hennes kropp mot min också. Jag har cigarillen i vänster hand, och hon tar min högra hand och lägger på sin rumpa. Hon bär en mycket tunn rosa minikjol i något konstmaterial som smiter åt om hennes former.

– Den där kan jag väl få smaka på, frågar hon, och syftar på min cigarill.

– Visst. Jag räcker henne cigarillen, och hon tar ett par bloss medan jag lite lojt smeker hennes ena skinka.

– Ska vi presentera oss, frågar jag, medan min hjärna säger åt mig att inte hetsa upp mig för mycket över hur kvällen verkar arta sig.

– Nej, det tycker jag inte behövs.

Jag står tyst en sekund. Min högra hand är fortfarande lika loj.

– Har du nån mer, frågar hon när hon har gett tillbaka min cigarill.

– Visst, säger jag igen, och plockar upp paketet ur kavajfickan, fiskar fram en cigarill och räcker henne.

– Kan du tända den också?

– Självklart. Jag har ju tänt den här, försöker jag skämta, fiskar upp tändaren ur samma kavajficka och räcker henne efter att ha tvekat i en bråkdel av en sekund. Varför tände jag inte cigarillen åt henne? I samma ögonblick som jag räckte henne tändaren undrade jag – varför tände jag inte åt henne?

Jag tystnar igen och hon drar ett bloss, blåser ut, ger mig en kort, förvisso blöt, men ytlig kyss, och försvinner ut mot folkmassan igen.