skip to main |
skip to sidebar
Med orden ovan lockar rubriken på DN.se, och jag vill så gärna klicka. För visst kittlar intima ämnen. Det är bara att erkänna.
Men jag vill inte ge efter. Jag vill inte erkänna att så simpla rubriker får mig att klicka. Och framförallt vill jag inte ge DN.se mer vatten på den kvarn som obönhörligt driver dem mot aftonpressens nivåer i jakten på fler klick.
Samtidigt är jag ju nyfiken. Även om jag kan föreställa mig att det helt enkelt handlar om att den yngsta brodern Skarsgård är naken i någon oskyldig scen i sin nya film, och att det var en av de första scenerna de spelade in, så vill jag veta vad det är som fått rubriksättaren att ta till signalorden "snopp" och "chock".
Men jag vill inte klicka. Vill inte erkänna att det lockar mig. Vill verkligen inte ge någon bekräftelse till den utveckling av nyhetswebben som rubriken står för.
Beslutsångest.
Ni är bättre än så här.
Se ödeläggelsen? Här drog dödstornadon fram?
Vafan håller ni på med, ärligt talat? Vore det inte för att layouten på sidan än så länge andas seriositet kunde man ju tro att man var på Aftonbladets hemsida.
Uppdaterat:Tre och en halv timme senare, när nyheten har flyttats ned en bit på sidan, är det Fan i mig ännu värre:
Dödstornadon redan i rubriken. Vad i hela helsefyr är det för avskräde till rubriksättare de anställer nuförtiden egentligen?
Billig igenkänning är ett enkelt, och oftast klumpigt journalistiskt knep. Man inför i en artikel ett element som ska få ämnet att kännas som det ligger närmare läsarna än det egentligen gör. Oftast genom att dra någon sorts koppling till Sverige (i riksmedia, i lokalmedia dras kopplingen så klart till hembygden).
Ett strålande exempel på detta ser vi i denna artikel på DN.se (som vanligt har jag inte valt ut DN för att klanka ned på dem, utan exemplet kommer därifrån för att det är den tidning jag läser). Artikeln handlar om att polisen i Azerbajdzjan ska ha förhört människor som röstade på Armeniens bidrag i Eurovisionschlagerfestivalen i våras. Detta därför att de två länderna sedan länge ligger i konflikt med varandra.
Vad har då Arash med detta att göra frågar sig vän av ordning. Jo, han var med och sjöng Aerbajdzjans bidrag tillsammans med en inhemsk sångerska. Punkt. Slut på stycket. Blankrad. Byline. End. Of. Story.
Det är det absolut enda han har med saken att göra. Han uttalar sig inte i frågan för "DN.se har via Warner Music sökt Arash för en kommentar", vilket betyder att DN har skickat ett mejl och inte fått något svar. Det hedrar både Warner Music och Arash att de ännu inte uttalat sig.
Ändå väljer DN.se att illustrera så väl länkpuffen
som själva artikeln med bilder på Arash och hans duettpartner.
DN avslöjar dock sig själva i mitten av artikeln genom den synnerligen sökta formuleringen: "Mitt i dispyten hamnar på sätt och vis svenske Arash som representerade Azerbajdzjan under årets tävling i Moskva."
"På sätt och vis"? Kom igen! Bättre än så kan du nog, Jenny Stiernstedt, och kan du inte det borde det vara en tydlig varningssignal. Släpp Arash-vinkeln! Den har inget där att göra, och är bara till för att skapa lite billig igenkänning. Onödigt, och i det här fallet ypperligt fånigt eftersom Arash varken är inblandad eller någon större (läs medialt intressant) kändis i Sverige.
Kanske är jag bara småsint, kanske är jag bara uttråkad, kanske har jag dåligt samvete för att den här bloggen uppdateras så sällan. Hur det än är med saken tyckte jag att det här var lite kul:
Jag gillar inte att dagstidningarna tror att de måste bli multimediala för att konkurrera på internet. När jag surfar in på DN.se för att läsa nyheter, är det för att jag vill läsa, inte behöva lyssna.
Jag vill själv styra exakt vad som kommer ur mina högtalare. Kanske har jag musik på, som jag skulle bli tvungen att pausa om jag vill titta på deras bristfälligt producerade och klippta intervju med någon författare. En intervju som deras säkert fullständigt kompetenta reporter hade kunnat återge i text, och som kanske rent av finns återgiven i text.
Kanske sitter jag inte ensam på mitt rum, och riskerar att störa andra personer om jag slår på något audiellt inslag.
Jag vill inte behöva slösa system- och bandbreddsresurser på att buffra en strömmad film, när allt det som sägs förmodligen kunde sammanfattas på ett par hundra ord som jag skulle hinna läsa på kortare tid än det tar för deras förmodligen Opera-fientliga flashspelare att buffra färdigt filmen. Jag har nämligen för vana att inte låta strömmade filmer starta förrän de är färdigbuffrade. Det är min erfarenhet att de flyter bättre då.
En tidning är en tidning. Ge mig text att läsa så jag kan skumma genom snabbt och se om det är intressant, istället för att binda upp mig minst två minuter per inslag, och dessutom inkräkta på min privata audiella sfär. Sluta låtsas att ni är några djävla TV-kanaler!
Jag pingar till Nyligen.se |
Samtidigt är jag ju nyfiken. Även om jag kan föreställa mig att det helt enkelt handlar om att den yngsta brodern Skarsgård är naken i någon oskyldig scen i sin nya film, och att det var en av de första scenerna de spelade in, så vill jag veta vad det är som fått rubriksättaren att ta till signalorden "snopp" och "chock".
