Som en gås, det rinner av mig

Ett faktum jag sedan många år gör mitt bästa för att dölja för nya bekantskaper, är att mitt humör är av den vådligare sorten, det råder rent av explosionsrisk och förhöjd beredskap vissa dagar. Träffar någonting bara rätt rinner det till med en väldig fart, och så väl ord som gester och i alla fall i yngre dagar knytnävar flög om varandra i ett rent saligt tempo.

Att ständigt bli sur för minsta småsak är naturligtvis påfrestande så väl för omgivningen som för en själv, och att dessutom ventilera sina aggressioner på omgivningen gör bara saken etter värre. Omsider upptäckte jag så att man kan ventilera saker i skrift, och därur föddes min komplicerade kärleksrelation till skrivandet. Förvisso gav mig skrivandet en nödvändig säkerhetsventil i det att jag kunde kanalisera dagens samlade frustration i ord utan specifik riktning eller adress och därmed utan ordentlig sprängverkan, men samtidigt göddes ju orden av ilska, sorg, besvikenhet och allsköns ljusskygga tankar och känslor. Självdestruktiva känslor, som samtidigt som de gav bränsle åt det nykläckta skrivandet, även förbrände mig.

Efter att ha konstaterat att tingens ordning återigen var mindre önskvärd, började jag, i ett försök att även bli mer balanserad ute i det verkliga livet, att inte så mycket undertrycka de brännbara känslorna som skaka av mig det som orsakade dem. Likt en gås fettar in sina fjädrar för att vattnet ska rinna av den och inte tynga ner den när det är dags att flyga, klädde jag mig i något slags själslig asbest. Jag lät helt enkelt saker bero mycket oftare än tidigare. Resultatet blev en betydligt lugnare människa, en stabilare människa, och i många fall en gladare människa, som hade lättare att umgås med andra. Tyvärr blev resultatet även att den indignation och frustration som förut fött fram åtskilliga texter (huruvida de är läsvärda är mindre relevant), ofta helt uteblev, och visade den sig över huvud taget, för hettan känns, även om det inte är man själv som brinner, så lade den sig snabbt, och behovet att skriva om något som upprört mig försvann lika fort som det uppstått.

Så senast i dag, då jag egentligen hade tänkt ägna denna text åt att beskriva min enorma frustration över folk som dels tycker att Alexander Bards mailinglista är helt harmlös och rätt fånig, ja rent av humoristisk (om än ofrivilligt), och dels vägrar svara på en rak fråga för att de anser den irrelevant. Men efter att ha tagit ett par djupa andetag, och funderat över hur man skulle lägga upp en sådan text (den ursprungliga idén var en sönderstyckad obunden dikt av något slag, med mycket enstaka ord och utrop om hur man "bör" bete sig på det stora vida och oerhört kalla internet), då fanns inte glöden kvar. Det kändes bara meningslöst att skriva om något som i princip är överspelat, och som jag redan lyckats mer eller mindre bemästra känslomässigt.

Det är svårt att känna sig produktiv, när det mesta av ens intellektuella energi går åt till att ta kontrollen över det okontrollerade som tidigare, just genom sin okontrollerbarhet var själva källan till produktiviteten.

Två djävla ton kött!

Fy fan vilken skum kväll. Började på helt sjukt bra och högt humör hos Mattias. Det var ingen hejd på glädjetjuten och den allmänna förlustelsen. Dessutom hade Hasse med sig en tjejkompis, en annan fick ju i princip sitta på händerna för att inte bara kasta sig över henne, svältfödd som man är. Tyvärr visade det sig efter en ack så kort stund att den gode Hans bara hade ämnat fresta oss. Hans kvinnliga sällskap skulle någon helt annan stans än vi. Det var riktigt gement av honom. Å andra sidan var det nog ganska klokt av henne; jag tvivlar på att hon hade stått ut en hel kväll med vårt grabbgäng.

För att återgå till det skumma så var stämningen fortsatt hög på väg till ÖG samt en god stund där inne. Sedan störtdök i all fall undertecknad, och det hela blev mest en utdragen väntan på att de skulle stänga, uppblandad med några observationer av den köttsligare typen. T.ex. visade det sig att jag och Mattias vid tillfälle sysselsatte oss (i vår relativa uttråkning) med att så att säga beundra samma dekolletage. Mer spännande än så blev det dock aldrig, och vi valde att avsluta kvällen innan den värsta garderobsruschen drog igång. Ironiskt nog var jag på betydligt bättre humör på väg hem och när vi skildes åt än någonsin inne på klubben.

Nå ja. Man kan inte få allt.

Norpat från mobilen:

"Jag vill inte låta som någon djävla biologist, men jag tycker det finns en basal skönhet i det manliga och kvinnliga, tillsammans men åtskilda ändå."
Ca 22:45

"Raj raj raj, det vill säga skål, det vill säga stämningen är hög, det vill säga hur har du det själv, där i 'norrland'? Daniel."
Ca 23:20

Fredag den 17 februari 2006

Two Freakin' Tons of Jigglin' Meat

Plötsligen köttslig jag driver i dimmorna,
mot en helig förening i en tillsluten trädgård

Fjättrad av kättja jag flackar och fluktar
blickarna landar i dalar av njutning

Kullor och kullar fångar mitt öga och
ger besvär som dock lägger sig snabbt

Ledan den leder till intet som vanligt
Vad annat är att förvänta, för mig


En favorit i repris, så att säga. Fångar kvällens tema rätt bra.

Rapport från OS-soffan

"Timglas? Vilket namn va? Man skulle ju lika gärna kunna heta Sandpapper." Exakt ordagrant så sa han kanske inte (framför allt sandpappret är jag osäker på), men hans exempel var något åt det hållet, och det fick mig att fundera lite. Jag sade inget då (kanske delvis för att jag inte tänkte på det så noga just då), och jag är absolut inte ute efter att på något sätt göra ner min granne, men hur kan han missa de uppenbara poetiska kvaliteterna hos ett ord som "timglas"? Vi har tiden, världens gång, alltings förgänglighet, men också varaktighet, något som finns för evigt – ett timglas är ju på sätt och vis en evighetsanordning, bara att vända på glaset så börjar det om igen. Vi har glaset, återigen förgänglighet i och med dess bräcklighet, men vi har också klarhet, och något ogreppbart. Det finns där, men man kan inte riktigt se det, för ljuset passerar nästan obemärkt igenom det. Sedan har vi själva ordets klang. Smaka på det, "tim-glas". Det har en naturlig rytm som ber en att vila lite på m:et och skära av s:et bara lite, lite i förtid för att ge det en drömsk, lite mjuk och nästan oändlig känsla – tiden finns alltid kvar. Eller så kan man släpa på i:et, och väsa fram s:et, för att betona dess obeveklighet – tiden slutar aldrig gå.

Jag har visserligen på sistone (på grund av samma granne faktiskt) funderat lite på hur egentligen praktiskt onödig den kunskap jag söker varje dag är. Vad tjänar det egentligen till i en renodlad överlevnadssituation att jag kan nämna ett antal författare och deras verk? Eller att jag kan böja verb på engelska och laborera med temporära bildningar på svenska? Och kan det verkligen kallas vetenskap och forskning, när den enda obligatoriska facklitteraturen på A-kursen påpekar att det inte finns några exakta svar, ingen fullständig objektivitet, och att man egentligen bara kan bevisa någontings trolighet, övertyga om att ens tolkning är trolig? Om man inte kan bevisa något, bara göra troligt, och om det man kan göra troligt bara är att personen si i pjäsen så är en melankoliker enligt humoralmedicinen, och att detta stöds av att han i pjäsens första scen beskrivs som klädd i svart; om det är var ens kunskap går ut på, vad tjänar den då till egentligen? Vad nyttar det, i det stora sammanhanget, att jag anser mig kunna se poetiska kvaliteter i ett ord som en naturvetare tycker var ett djävla ord att ha som namn?

Utan nät i fyra dagar...

... försmäktade jag nått så in i helvete (död åt Upunet!). Därför bjuds det nu på en utförlig redogörelse för fredagens utgång, bara för att stilla min uppdateringsabstinens. Detta trots min egentliga ovilja att göra det här till en simpel "dagbok på nätet". Nog om det, nu iväg till en annan tid och en annan plats:


Sitter på golvet, mer eller mindre påklädd och försöker sammanfatta kvällens händelser/intryck/tankar/whatever. The Donnas "Goldmedal" ljuder lagom högt i hörlurarna. Trevlig skiva för övrigt. Väldigt annorlunda mot den föregående "Spend the Night", fler och bättre melodier, mindre pang på röjknullfestrock, mer eftertanke och akustiskt, men minst lika bra.

Detta var en kväll helt i Bacchus och Venus tecken. När jag först ankom till Henriks bostad började Mattias (som redan var där) av någon anledning prata om att skriva porrnoveller. Jag försökte förgäves få honom att säga något sammanhängande om huruvida det alltså skulle vara rena porrnoveller, sådana det rent av svämmar över av på Internet, vars främsta och enda syfte är att kåta upp läsaren så att han (eller hon) måste runka; om det skulle vara så att säga vanliga noveller med explicita samlagsscener där man vanligtvis bara skulle antyda vad som sedan sker; eller om det skulle vara noveller där erotiken skulle vara det bärande temat. Det enda han fick ur sig var att det skulle vara mustigt, "... så det stänker på väggarna!".

När sedan Thomas och Micke med flickvän omsider dök upp avhandlades allt från Stones till huruvida Eva är en rättvis lärare. Stämningen var hög, och ölet flödade. Jag satt dock själv ganska tyst en del rätt långa stunder, så jag har svårt att utveckla händelseförloppet. Jag vet dock att så väl Micke som jag och Mattias helt enkelt var tvungna att fingra på Henriks Van Halen-tejpade Tele. Och i anslutning till det passade jag på att återigen påpeka hur imponerad jag är av att Micke kan skriva melodier.

Efter lite om och en hel del men begav vi oss så till Östgöta nation och klubben Velocity, som hade terminspremiär, eller "termispremiär", som det stod på affischerna. Klubben var som vanligt till bredden fylld med mjäkiga popkillar med snedlugg, randig tröja, stuprörsjeans från Cheap Monday – och absolut noll stake i utstrålningen. Jag kan bara inte fatta vad poängen är med att försöka se så klen och tråkig ut som bara är möjligt. Det är för lite kuk i musiken helt enkelt.

Mitt förakt för den manliga befolkningen (och valda delar av den kvinnliga också) å sido, så fanns där i alla fall en skaplig andel synnerligen tilltalande fruntimmer/kvinns/brudar/tjejer/töser/kjoltyg/whatever. Min vana trogen gjorde jag dock inget åt det, utan att för den skull ångra något. Jag raggar helt enkelt inte på krogen, det har över huvud taget inget med skönhetskvoten på kvinnorna att göra, egentligen. Detta i kväll även trots att jag stötte på (det vill säga träffade) en gammal korridorgranne som enligt Thomas spanade "som fan" på mig och på något okänt vis hamnade i samspråk med ett två inte helt oävna tjejer från Kalmar och Boden. Dem tappade jag tyvärr bort efter en stund. De skulle gå och dansa, och när jag äntligen kom mig för med att gå efter dem (ja, det var en öppen invit) var de spårlöst försvunna (i likhet med min före detta granne). När jag sedan fann dem igen var de tyvärr i samspråk med några andra karlar. En av karlarna hade efter en stund armen om just den tjej jag var mest attraherad av.

Är det förresten någon slags regel att de m å s t e spela "House of Love" av East 17 varje fredag på ÖG?

Thomas förälskade sig som vanligt i minst fem kvinnor under kvällen, och avslöjade att han är förtjust i tajta rumpor. Jag kontrade med att jag är flexibel, och ofta gillar vad som nu sitter på den jag för tillfället är intresserad av. Tjejen från Kalmar var visserligen en smula bred (klädsamt), men det fanns också ett par tre olika, smala tjejer med rött eller rödaktigt hår som verkligen fångade åtminstone min blick.

När de till slut stängde höll jag vad jag tidigare lovat, och förklarade för Thomas varför jag inte gjorde nått när min f.d. granne spanade på mig (förutom det faktum att jag aldrig känt mig attraherad av henne). Detta innehöll även en kommentar om att jag en gång sagt till Henrik att man inte kan vara otrogen mot någon man inte är ihop med, men nu med tillägget att jag är rätt dålig på att leva som jag lär.

Därefter bar det hemåt, och nu har jag slukat min micrade pytt i panna och The Donnas har slutat spela på stereon. Dags att avsluta denna redogörelse med andra ord. Allt som allt en bra kväll. Stämningen var som sagt hög och förblev så i princip genom hela kvällen. Jag tog det hela så sorglöst jag bara kunde, och blev återigen styrkt i min övertygelse om att det är den bästa, om inte enda garantin mot att bli besviken på en utekväll.

Fredag den 3 februari 2006.

---

Om inte annat kan det tjäna som exempel på hur man skriver och formulerar sig när man kommer hem någorlunda tillnyktrad, men fortfarande grymt speedad.