Perspektivförskjutning

I dagens samhälle, där det jämt och ständigt pratas om att folk numera söker sin identitet så mycket – varenda jeppe ska ju till exempel ut och resa och "hitta sig själv" – och om att det är individualismens, och individens tidsålder, där rötterna numera saknas, och vi numera är lättrörliga och kan bryta upp utan att sakna det som förut var vårt hem: där vill jag bringa lite perspektiv, plockat ur en lyrikantologi vi använde på B-kursen.

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?
– Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
– Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? – Det var en storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Signerad Erik Axel Karlfeldt, utgiven i diktsamlingen Fridolins visor, 1898.

Vikten av humor i skoluppsatser

För något år sedan, det torde vara ungefär två år sedan, när jag fortfarande läste på lärarprogrammet och höll på med min sista kurs i engelska, hade vi en dag en övning som gick ut på att läsa och rätta (eller snarare kommentera och spontant betygsätta) autentiska uppsatser som elever i gymnasiet hade skrivit. En av de uppsatser som jag läste var skriven av en kille som uppenbarligen hade rätt bra koll på engelskan. Texten hade ytterst få språkliga fel, och eleven var dessutom duktig rent skrivarmässigt, jag skrattade faktiskt rakt ut ett par gånger när jag läste uppsatsen. En av våra lärare (som naturligtvis hade läst uppsatserna) noterade att jag påpekade humorn, och frågade mig, lite halvt retoriskt hur man ska ställa sig till humor i uppsatser. Eftersom jag förstod precis vad han var ute efter (man bör i betygsättningen inte låta sig bländas av att en person framstår som sympatiskt eller rolig, utan fokusera på det språkliga, det som hör till ämnet i fråga) svarade jag att man noterar det, och kanske berömmer det, men sedan lägger man det åt sidan och fokuserar på att sätta betyg på det språkligt väsentliga.

Så här, två år och snart tre terminer litteraturvetenskap senare, framstår den där dagen som en tydlig vändpunkt. När det begav sig hade jag väldigt svårt att rationellt motivera varför jag hoppade av lärarprogrammet, men så här i efterhand så framstår den här episoden, och en del andra liknande händelser, som väldigt viktiga. Jag var helt enkelt betydligt mer intresserad av de litterära kvaliteterna i texten, än av att rätta och betygsätta uppsatsen (även om jag fortfarande kan få en viss morbid tillfredställelse av att rätta folks språk). Jag brann inte det minsta för att vara pedagogisk och objektiv, utan ville bara hävda min åsikt, och min åsikt var att den här killens uppsats var bättre än de andras därför att han lyckades roa mig, alldeles oavsett vem som hade färst språkliga fel.

Ögonblicksprosa

"Det är ju fan att folk ska vara så prosaiska jämt", utbrast han halvt högt för sig själv när han slog sig ned vid datorn för att tanka lite porr. "Har de aldrig någonsin tänkt på de större värdena i livet? Jag menar, grannen visste ju inte ens vad dystopisk betydde. Det är väl för tusan allmänbildning?", fortsatte tankevindlingarna medan han lite lojt öppnade spelmappen på skrivbordet och drog i gång något hjärndödande utan allt för stora krav på koncentrationsförmåga.

Rätt vad det var ringde telefonen, det var hans flickvän som ville påminna honom om att möta henne vid tåget på eftermiddagen. Fyra timmar och åtskilliga döda troll och orcher senare tog han bussen in till centrum. I väntan på sin flickväns tåg köpte han en aftonblaska, ställde sig på perrongen, och bläddrade fram till den senaste skandalen i slaskkanalens nya dokusåpa. Återigen brusade pretentionerna upp: "Har de verkligen inget vettigare att skriva om? Och måste de sätta den här skiten på framsidan jämt? Jag är trött på bröstchocker och sexattacker!".

Tåget stannade med ett tjutande ljud, och i en händelse som såg ut som en tanke klev flickvännen ut ur just den vagn som stannat framför honom. Han släppte ned tidningen på bänken bredvid sig och gick för att omfamna henne, och därefter ta bussen hem och ha sex på samma sätt, i samma säng, på samma lakan som sist de sågs. Rubriken på tidningssidan som slagits upp när han släppte den löd "Tidigare okänt manus av Faulkner funnet".

---

Den här lilla texten skrevs egentligen före de båda experimenten i form och metod, men har fått ligga och mogna (ruttna?) på hårddisken ett tag av ingen särskild anledning alls.

Experiment i form och metod II

As the last shred of daylight disappeared from my ceiling (the setting sun sends its rays progressively higher through the blinds in a window facing to the west), I tried to recall how I actually ended up here in this town, where the hamburgers tasted like cancer and the sub sandwhiches tasted like mad cow disease and apparently those were the only things that actually were what they seemed, and how I ended up in this motel room devoid of all taste AND functionality seeing as the walls were mint green, the floor crimson red, and the ceiling, the same ceiling that no longer sported a shred of daylight, was probably once painted in a plaster white, but had gone so long without a wash, that the countless cigarettes (or as in my case miniature cigars) that had been smoked, despite the manager’s fervent urging of people not to smoke had coloured it something closer to brown, with occasional smudges of soot black where people must have been literally standing on the bed and lighting their prefered choice of smoking tobacco above their heads.

The motel was easy: it was the third motel on the third exit going OUT of town, as always was the case, though I could no longer recall when, where or why that practice started in the first place (or should that be the third place?); and as for the town, I really couldn’t say, since the dice had told me to take the road south east out of the last town I was in, and then later had told med to stop in the fifth town I passed on the fifth day of driving for five hours – but still it didn’t really matter, since I could always move.

Experiment i form och metod

No we cannot move says the man in the hawaiian shirt and flared jeans and stands as still as his genre has been doing for the last twenty odd years, unlike the soundtrack genre, which ever flows shifts and changes with the times, style of film and audience, not that I would know, considering I really know absolutely nothing about soundtrack history, but it seemed like a reasonable conclusion based on the fact that rock is rock, a genre, while soundtrack is a field, encompassing a multitude of genres within it self, or something to that effect.

And all the while, that is while the man in the hawaiian shirt said he cannot move and these thoughts I just described coursed through my head, the rain fell ever heavier and the fog lay ever thicker over whatever town I was in at the moment, I'm never quite sure anymore -- my eyes are failing me you see, but I'm not bitter, or even upset, it's only what naturally comes after you've lived as long as I have, although I'm not quite sure how long that is either, since I stopped wearing a clock, reading the papers or buying a calendar what now seems like ages ago, and I can't even remember why anymore, only that I'm better off for it, for I can always move.

kandidatens lilla språklåda, Pompösa

En fråga man måste ställa sig när man tar en titt i TV-tablån, är varför SVT:s program om jämställdhet på arbetsplatser heter Jobba jämt, och inte Jobba jämnt.

Jämt är en synonym till alltid, jämnt är det ord varifrån vi härleder ordet jämställdhet, som är ämnet för programmet. Till exempel "bör lönerna vara jämnt fördelade mellan män och kvinnor som har samma position på ett företag". Förvisso kan man hävda att "lönerna jämt bör vara fördelade mellan män och kvinnor som...", men det säger inget om hur de ska fördelas, bara att de alltid ska fördelas.

En snabb titt i Svenska akademiens ordbok (SAOB) på Internet ger vid handen, och en påminnelse om, att ordet jämt också finns i konstruktioner med betydelsen "i samma läge som, i nivå med" (för vissa kanske mer bekant som jämte, jäms med), något som er eminente skribent naturligtvis visste om, men för tillfället inte erinrade sig. Även från detta ord kan vi med stor sannolikhet härleda ordet jämställdhet. Måhända missade er eminente skribent detta därför att han själv är van att använda formen jäms med, och därför inte kopplade exakt vad för betydelse av ordet det handlade om. Ännu troligare är att er eminente skribent dessutom, i de fall då han använder den andra formen för att uttrycka samma sak, säger eller skriver jämte (icke att förväxlas med en medlem av det lokalpatriotiska folkslag som besitter landskapet kring Östersund). Dessutom, och detta är troligen det allra starkaste skälet till er eminente skribents felslut, tycks det saknas en preposition i programmets titel. Ett objekts läge kan inte vara jämt ett annats, läget är alltid jämt/jäms med eller jämt/jäms vid (märk väl att denna regel inte gäller för varianten jämte). Just avsaknaden av prepositionen gör dessutom att programmets titel i alla fall, trots ordet jämts dubbla betydelse, har betydelsen jobba hela tiden.

Så har vi då inte bara fått oss en liten språklektion (varsågoda och kritisera dess alla fel och brister), vi har även, då denna text författats allt eftersom de fakta som presenteras i den även presenterats för skribenten, fått följa den eminente skribentens tankegångar och väg mot upplysning. I sanning fascinerande.