Vikten av humor i skoluppsatser

För något år sedan, det torde vara ungefär två år sedan, när jag fortfarande läste på lärarprogrammet och höll på med min sista kurs i engelska, hade vi en dag en övning som gick ut på att läsa och rätta (eller snarare kommentera och spontant betygsätta) autentiska uppsatser som elever i gymnasiet hade skrivit. En av de uppsatser som jag läste var skriven av en kille som uppenbarligen hade rätt bra koll på engelskan. Texten hade ytterst få språkliga fel, och eleven var dessutom duktig rent skrivarmässigt, jag skrattade faktiskt rakt ut ett par gånger när jag läste uppsatsen. En av våra lärare (som naturligtvis hade läst uppsatserna) noterade att jag påpekade humorn, och frågade mig, lite halvt retoriskt hur man ska ställa sig till humor i uppsatser. Eftersom jag förstod precis vad han var ute efter (man bör i betygsättningen inte låta sig bländas av att en person framstår som sympatiskt eller rolig, utan fokusera på det språkliga, det som hör till ämnet i fråga) svarade jag att man noterar det, och kanske berömmer det, men sedan lägger man det åt sidan och fokuserar på att sätta betyg på det språkligt väsentliga.

Så här, två år och snart tre terminer litteraturvetenskap senare, framstår den där dagen som en tydlig vändpunkt. När det begav sig hade jag väldigt svårt att rationellt motivera varför jag hoppade av lärarprogrammet, men så här i efterhand så framstår den här episoden, och en del andra liknande händelser, som väldigt viktiga. Jag var helt enkelt betydligt mer intresserad av de litterära kvaliteterna i texten, än av att rätta och betygsätta uppsatsen (även om jag fortfarande kan få en viss morbid tillfredställelse av att rätta folks språk). Jag brann inte det minsta för att vara pedagogisk och objektiv, utan ville bara hävda min åsikt, och min åsikt var att den här killens uppsats var bättre än de andras därför att han lyckades roa mig, alldeles oavsett vem som hade färst språkliga fel.