Den sjunde dagen (lite drygt)

Den sjunde dagens ljus
faller över mig
bara över mig
Den sjunde dagens ljus
Klart eller dunkelt
faller bara över mig
Bara över mig

Känslokyla

Det är inte kallt på rummet, så mycket vet jag, men något är det. Håret på underarmarna står upp och jag hackar närmast tänder. Magen konsternerar också.


Your coyness kills me
kills me inside
If only you knew
The giggles and the tickles
The innocence on your face
The contrast I know it holds
against what's in your heart
The constantly growing lies,
the one you tell, for fun
and the one I build, for a shield
One unknowing, the other
knowing, but no less foolish
The truth would set me free
but the truth would also kill us
Of this I'm sure, so I let you play,
and I play along

Von Aalids första epistlar

Där han reflekterar över sakernas ordning först tvenne gånger under natten, och sedan i dagsens avslöjande ljus.


Så länge hoppet lever

Så länge hoppet lever
lever också illusionen
Illusionen om att allting är okej
Illusionen om att det inte är så viktigt
Illusionen om att man kan både ha och mista
Självklart hellre ha
men mister man –
det må väl vara hänt

Med hoppet krossas även illusionen
Först när hoppet dör så ser man
Ser att det inte är okej
Ser att det allt är djävligt viktigt
Ser vad mista faktiskt innebar
Inget hellre än ha!
Och mister man –
det fick ju inte hända

I dag dog hoppet
Och med det min illusion
Verkligheten är inte lika förlåtande

I ren protest låter han, för första gången sedan sin ankomst, bli att borsta tänderna på kvällen. Varför ens försöka, när inte ens illusionen återstår?


Kom mörker

Och till slut kom mörkret. Som en svans, ett bihang, ett tillbehör till verkligheten.

Kom mörker
Slut in mig
Låt mig bo i dig
Låt mig gömma mig i dig
I dig kan jag gömma mig för världen
För världen verkar inte
vilja ha med mig att göra
Och i mörkret behöver inte
jag ha med den att göra.

Kom mörker,
Kom
Kom mörker,
Kom


Den nya dagens ljus

Den nya dagens ljus
ger en ny ton åt din hy
Den nya dagens ljus
är mörkare än förr
men klarare än då.
En dimma tycks ha lyft
en annan sänkt sig över

Väck med blåa dunster
Och in med gråa bankar

Månne solen finns där bakom?

Von Flougstadts sista epistel

Vari han försöker ta avsked av sin gamla kärlek, men inte själv tycker att det går så bra. Detta förmodligen för att han har på känn att han kommer återvända så småningom, vilket hindrar honom från att uppbåda den rätta patetiken.

Jag har trampat i din smuts
och trampat dig i smutsen
Jag har talat för dig
och förtalat dig
Jag har prisat, lovat och besjungt dig
och besvurit, bespottat och förbannat dig

Du fanns där före mig
och står kvar när jag gått bort
Du är min början och mitt slut
En del av mig som aldrig vill gå bort
och som jag aldrig ville vara utan

Min skapelse och död

Du är, i nöd och lust, tills döden skiljt oss åt
min borg, mitt hem
min kära Östra Aros stad.