En dag i HSV:s tjänst

Jag vaknar med en klump i svalget. Det är inte den psykologiska nervositetsklumpen, nej, utan en sån där vidrig fysisk massansamling som består till hälften av tjocknat slem och till hälften av mitt svullna svalg. Det jobbigaste med den sortens klump är att man vet, att hur mycket man än harklar sig och loskar och gurglar, så blir man inte av med den förrän kroppen tycker att man är frisk, och svullnaden går ned.

Hur som helst stapplar jag ut i köket (efter ett slemmigt besök på toaletten) och fixar en enkel frukost av gröt och té. Jag håller precis på att färdigställa min allt för klena matsäck när skjutsen ringer och säger att han är på väg. Jag kastar ned det sista, en termos té, i ryggsäcken, kliver i skorna utan at bry mig om att knyta dem, och dräller ned för trappan och ut i höstmorgonen. Klockan är knappt sju.

När vi ska dela in de drygt hundrafemtio platserna i ansvarsområden för assistenterna är det förstås nån intellektuellt mindre bemedlad kontorstant som ska oja sig över att hon fick det "jobbiga" området längst bak, där man måste springa i sicksack. Eftersom det knappast är nått att bråka om, och eftersom jag är för trött för att orka njuta av att spräcka hennes lilla bekvämlighetsbubbla, där allt alltid är likadant från dag till dag och från år till år, tar jag det "jobbiga" området, och hon får i stället ta det lite större området med 34 skrivande. Precis innan vi ska lägga ut svarshäftena dyker det upp en reservresurs. Hon blir också placerad på det "jobbiga" området. Klockan närmar sig åtta.

En bit in i första blocket börjar min mage leva om, min enkla frukost var tydligen lite för klen för att jag skulle stå mig mer än ett par timmar. Klockan är snart halv tio, det är tre timmar kvar till lunchen...

När första blocket drar mot sitt slut är jag övertygad om att jag har feber. Klockan är tio i tio, bara fyra block och sex och en halv timme kvar...

När det är en kvart kvar av det tredje blocket kommer ryggontet, det bergsäkra tecknet på att jag är förkyld. Klockan är snart halv ett, bara två block och knappa fyra timmar kvar...

När lunchen äntligen kommer trycker jag rovgirigt i mig en knapp liter pastasallad (utan sallat), och känner mig genast bättre till mods. Hela förmiddagen har jag nämligen levt på mitt miniskulösa förråd av té och mjölk (aldrig té med mjölk).

Resten av dagen förflyter i ett dimmoln av febervärk i ryggen och rumpan, leda på gränsen till avlidning, och ett ständigt utdelande, insamlande och sorterande av papper. Klockan halv sex kommer jag hem, jag har då varit vaken i nästan tolv timmar. NU är klockan nästan exakt elva på kvällen, och jag har ingen större lust att gå och lägga mig. Var ska detta sluta?

Inredningsporr

Det är tur att program som "Äntligen hemma" finns, för vad skulle annars alla gamla porrfunkmusiker från 70-talet pyssla med nu för tiden? Pröva att slå på TV:n nästa gång något "gör om hemma"-program visas, och lyssna på musiken som går när programledarna inte pratar - klassisk porrfunk i uppdaterad version. Se också om det inte har minst ett inslag som närmast kan tituleras inredningsporr: Svepande kameraåkningar över snyggt fallande gardiner, träbord så färskoljade att man kan känna lukten genom TV-rutan och blänkande bestick i långa rader.

Just som jag sitter och tänker detta visar "Äntligen hemmas" inredningsporrinslag om koppar och muggar en kopp med tryck som föreställer pinuppor från 1800-talet. Det kan inte vara ett sammanträffande.

Glad att det är över?

Medan jag sakta och mödosamt försöker nyktra till, skulle jag väl, om jag var en genomsnittlig protagonist, ägna mig åt att gå igenom dagens, kvällens och nattens händelser. Men i stället förbrukar jag lite tid på att ofokusera på datorskärmen och se vad det dyker upp för mönster i textens struktur. När det inte roar mig längre prövar jag att faktiskt blunda, tyvärr infinner sig genast den bekanta gungande känslan som är själva anledningen till att jag inte har gått och lagt mig än.

På soffbordet bakom mig står fler olika spritflaskor än jag sett i mitt liv ungefär, och visste man inte bättre kunde man tro att här varit ett riktigt fylleslag. Som tur är vet jag ju hur många som faktiskt har bidragit till mångden flaskor, och hur festen sedan artade sig. Föga förvånande fakta som jag faktiskt var närvarande.

Så jag börjar skriva den här texten, utan någon egentlig aning om vad jag vill komma fram till. Kvällen har varit god mot mig på det stora hela. De jag hade räknat med kom, plus en hel bunt till, och tillsammans gjorde de att det faktiskt blev lite fest av trots den dåliga uppslutningen från själva korridoren. Visserligen kom ju inte just den person som hade kunant göra kvällen ännu så mycket bättre för just mig, men det gör inte så mycket. Jag förstår henne, och en del av mig känner att det även för min del faktiskt finns bättre umgängesformer än en fest där hon inte känner någon annan alls.

Jag häller upp ytterligare ett glas Cuba Cola och känner med tungspetsen på en hudflik på insidan av kinden. Jag minns inte alls när jag bet mig där, bara att jag plötsligt, någon gång under kvällen, hade ett bett där. När det här glaset cola är uppdrucket måste jag nog bälga åtminstone lite vatten, sen är det definitivt sängen som gäller.

Så ska jag låta solen gå upp över min viloplats, och hoppas att livskrafterna återvänt tills det är dags att gå upp, vi ska nämligen harva lite musik i morgon, och då gäller det att vara pigg, och förhoppningsvis någorlunda fräsch i halsen.

Simon & Garfunkels "Overs" får avsluta min kväll, lämpligt nog, "there's no laughs left cause we laughed them all, and we laughed them all in a very short time"

Nån hemsida

Ett kort inlägg bara för att meddela att det dykt upp en ny länk där till höger. Under rubriken Kamrater finner ni nu även Nån hemsida. Sidan ägs, drivs och saboteras av en kursare till mig, och tillika gammal klasskamrat och bekant till min bror sedan barndomstiden i uppsalas nybyggdaste ghetto Stenhagen. Kolla in Henrik Lidbjörks morbida framsida genast! Roande och skrämmande läsning für alle utlovas.

Min tid är nu?

"When your heart starts beating faster, and your pulse beats like a drum, and you freeze each time you see her, then you know your time has come."

Och i absolut ingen som helst anslutning till det (jag lovar och svär på min allra dyraste scoutheder*), är telefonsamtal som faktiskt har ett speciellt ärende nästan precis lika svåra att ta sig för som de som bara syftar till att befästa kontakten.






* Kandidat von Flougstadt har över huvud taget inte varit närheten av ett scoutmöte i hela sitt liv.

Ett öga ser rött

Lite slösurfning tog mig i kväll till den här tråden på Flashbacks forum. Frågan som ställs, eller kanske snarare ämnet som diskuteras, är huruvida det ämnesförfattaren så smickrande kallar "blattelitteratur" särbehandlas i litteraturkritiken, och även huruvida den egentligen har något litterärt värde tack vare, på grund av, eller trots sitt säregna språk (och kanske i viss mån innehåll).

Jag bollade frågan till min kompanjon i nattsurfning, kandidat Atterborn, och vi var i princip överens om att medan man självklart måste få kritisera och diskutera även denna typ av litteratur på samma grunder som all annan litteratur (det vill säga bedöma språk, innehåll, form, estetik etc. var för sig, som en helhet, och som verktyg för att föra fram vad det nu må vara för budskap författaren är ute efter att föra fram), så är det så klart mindre intelligent att helt sabla ned och smutskasta fenomenet bara för att man själv saknar intresse för ämnet, eller personligen inte kan se vad det ska ha för poäng. Jag undrar ibland vad vissa av de texter vi läser på litteraturvetenskapen egentligen ska ha för poäng, de ger mig ju ingenting när jag läser dem, men efter ett avklarat seminarium, där texten diskuterats, plockats isär, vänts ut och in och tillbaka igen, och slutligen satts ihop igen, brukar jag oftast förstå varför den anses vara en del av vår kanon, även om jag själv fortfarande tycker den är aptrist.

Nog om vad jag anser, den brännande frågan i vårt samhälle är, som alltid, vad anser du?

Barndomsillusioner

En dryg fjärdedel hunnen på min levnads vandring, fann jag mig vilse i en dunkel sal. Genom salen gick smala gångar mellan mängder av klädstycken på galgar, ljudupptagningar i högar och skrifter i långa rader.

Jag valde en skrift jag inte kände igen, men som bar ett känt sigill. Jag bröt sigillet med hjärtat fullt av förväntan, och mina ögon slukade hungrigt orden. Men allt eftersom min hjärna och mitt hjärta tog in vad där stod, formulerade de i samklang sin bittra kommentar

Barndomsillusioner splittrade
krossa emot marken
Fordom en lärdomens mästare
störta sig själv uti djupet

Ty så livlös och talangbefriad tedde sig den text som där stod framför mig. En text skriven av vad som en gång i tiden var mitt stora föredöme, mitt rättesnöre och min inspiration.

Men allt ska en gång förgås, om inte i helvetets eldar, så i det mognade hjärtats förändrade omdöme. Jag nöjde mig därför med att konstatera dessa fakta om min gamla mästare, lade sedan skriften ifrån mig och påbörjade med fortsatt gott mod i barm min vandring ut ur salen och in i ljuset.

Gå dit!

And now for something completely different. Länken M.G.D.A. där till höger, har bytts ut mot En odyssé i osunda vanor och högst tveksam smak. Detta för att kandidat Atterborn, som är mannen bakom den gamla länken (som jag tro ska utläsas Mattias Gustav Daniel Arreborn), har återupptagit bloggandet om studentlivet i Uppsala under gammal beprövad fana. God läsning och vackert språkbruk lovas härmed alla som kollar in hans öden och äventyr.

Två uppdateringar på en dag (och inom ett fåtal minuter), vad säger du om det va, Mattias?

Betraktelse över en familjemiddag

Tystnaden sjunker över levandes boning
där en gång i tiden det for genom luften
ett sant sammelsurium, där livskraftens kör
i ett ständigt crescendo gjorde sig påmind
i vareviga ord

Men gubben är gammal, och urverket dras
alltjämt obevekligt mot det ingen nämner
Man trippar på tårna och tyngs av sordin
Det som fordom var samtalets motor
nu blivit dess broms

Dock någon gång man skönjer en gnista ibland
en ljuspunkt i mörkret en ventil ut ur bubblan
Runt omkring bordet far orden som förr
även om han där i tronen inte kan delta
nej inte som då

Till synes han endast ser på, förmår inte mer
men låt oss då inte hans sista få da'r
befläcka med tarvliger tystnad och dämpade tal
Låt den som avgår få dö som den levat
Bestjäl honom ej

på den vanliga stormvind av ord och vitsar och gester
av dem som till honom är skyldiga livet
Må de visa den gamle att de ärar hans gåva
den han själv blott en kort tid till
må vara förunnad

Here, have a brain dump

Gall:

I'm tired. I should go to bed. But I don't want to go to bed, because when I do, I'll fall asleep, then I'll wake up, and another day will start. Another day I don't know what to do with.

I'm hungry. I should make some food. But I don't want to make any food, because when I do, I'll eat it, digest it, and be hungry again. Hungry and with no motivation to make any more food.

My room is dirty. I should clean it. But I don't want to clean it, because once I have, it'll be clean, but then I'll start littering it with paraphernalia again. Then it will be dirty and I'll have to clean it again.

I think I need some kind of escape, diversion, distraction. Something else than every day over and over again.

I wonder why this is in English.

I wonder why phonecalls without an errand are so hard to make.

I wonder when it's okay to lash out at your neighbours.

I wonder why I'm so work shy.

I wonder what happened to the megalomaniac who started typing stuff on this computer three years ago.

I wonder why I'm still here.

Off @ SSX3.