Hur vet jag att jag är bra?

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?

Tillägg till föregående

"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...

...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."

Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.

Om skrivandet

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.

Om Archibald, skrivandet och kärleken

”Fingrarna flyger över tangenterna. Som i ett saligt rus knattras orden fram, ett efter ett läggs de till de föregående och bildar mening efter mening, stycke efter stycke, sida upp och sida ned av destillerad tankekraft, idéer manifesterade i text. Aldrig har Archibald Engström upplevt ett sådant inspiratoriskt rus. Han skriver som besatt på något han inte ens vet vad det är än. En roman, ett manifest, en kärlekshistoria, en episk tragedi, ett burleskt lustspel, vad som helst. Orden forsar ur honom som blod ur ett öppet sår, han klämmer fram var som ur en infektion. Som att klämma en gigantisk finne, smärtsamt och tillfredsställande på samma gång. Orden bara kommer och kommer, som en utdragen textuell ejakulation låter Archibald dem komma och komma, och han njuter i fulla drag. Det enda smolket i bägaren är att han vet att den råa inspirationen kommer ta slut. Orgasmen kan inte vara, för den går på ren energi, och energi tar alltid slut. Det gör den varje gång. Det är då det verkliga arbetet börjar, det arbete Archibald hatar. På trettio år har han plågat ur sig exakt tre hela romaner på vardera två hundra sidor, och oändliga mängder Första Kapitel, utkast, synopsis och skisserade scener som bär på ett löfte om något större som aldrig infriats.”

Archibald var min första riktiga romankaraktär. Han dök upp en kulen november 2006 som ett slags fiktivt alter ego (därav initialerna) som på samma gång är mer framgångsrik och avsevärt mer patetisk (inbillar jag mig) än jag själv . Vid sin litterära födelse hade han levt hela sitt liv i Uppsala och jobbar som någon form av kritiker för den lokala morgontidningen. Exakt vad som är hans ämne har jag aldrig klart formulerat. Eftersom han är modellerad efter mig själv kan man väl gissa på litteratur, men de enda hittills kända jobb han gjort är att intervjua en illa maskerad karikatyr av Tomas Ledin om dennes liv och karriär (självklart med en överlägset hånfull artikel som resultat) samt en liknande artistintervju med en kvinna som helt utan min inblandning visade sig påminna oväntat mycket om Regina Lund.

Archibalds enda regelbundna umgänge består av en fotograf på tidningen, Mattias, som i Archibalds telefonbok står under ”Fyllskalle”. Mattias är den som alltid fotar på Archibalds jobb. Förmodligen för att ingen annan på tidningen orkar jobba med Archibald. Det finns även antydningar om någon gemensam kvinnlig bekant, ännu namnlös, som förmodligen är tänkt att spela sunda förnuftets röst. Det eller bara ett ankare till den verklighet författare ofta söker undfly genom att skapa egna världar istället för att leva i den riktiga.

För A.E. när naturligtvis egna författardrömmar, och inledningen av den roman han har huvudrollen i består av just ett av dessa hans många utkast. En berättelse om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

”... men livet kom emellan. Ja, så var det. Livet, det där stora obeskrivliga som man liksom tragglar sig igenom utan att egentligen vara medveten om det. Det bara glider en förbi, och rätt vad det är ligger man i en säng med vita linnelakan, luktar lite surt, och blir uppassad av vackra (ibland) flickor i vita uniformer, som lyfter en ovarsamt och säger saker som "då ska vi ta en liten titt på kisset här då". Och sen dör man, förhoppningsvis.

Och det såg ju så bra ut. Det borde ha gått så bra, men slutade ändå så fel.

Ja, början var sannerligen vacker. Vi växte upp som oskiljaktiga, som syskon men ändå inte. Vi delade allt det syskon delade, men hade av naturen och samhället även lov att dela allt det syskon aldrig får dela, något vi inte var sena att utnyttja så mycket vi bara kunde.

Vår barndom tillbringades sida vid sida varje vaket ögonblick, och när vi inte längre orkade hålla ögonen öppna, och sömnen tog oss i sin famn, låg vi inte långt ifrån varandra ändå. Våra hem låg vägg i vägg, och vi upptäckte snart att även våra rum låg vägg i vägg. Många var de gånger då vi lekte med tanken på att göra något slags hål i den där väggen. Vi var inte mer än sju åtta år, och förstod knappast hur något sådant skulle gå till, eller vilka konsekvenser det skulle ha fått för våra respektive familjer och alla eventuella efterkommande hyresgäster, men vi hade likafullt oändligt spännande samtal, planer, drömmar, närmast telepatiskt förmedlade mellan oss om hur vi skulle kunna smyga in till varandra mitt i natten och väcka den andre om man kände sig en smula ensam, eller bara inte hade lust att sova ensam när åskan gick och värden tedde sig lite mer skrämmande än vanligt.

När jag blev äldre förstod jag hur omöjligt det hade varit, men allt eftersom vi båda mognade och växte in i ungdomen, ut ur barndomen, blev de där fantasierna än mer tydliga och återkommande. Vi pratade inte om idén så ofta längre, annat än för att anmärka på vilken härlig fantasi, och vilken annorlunda världsuppfattning man hade när man var barn, men tanken ville inte överge mig. I mina febrigaste drömmar fanns alltid en dold lucka i väggen, som man öppnade genom att knacka på precis rätt ställe, och genom den luckan kröp jag in till henne varje natt. Jag smög på tå, som för att inte höras av någon, inte ens av henne, trots att hennes dörr alltid var stängd, och huset låg tyst i sömn.

Jag smög långsammare än vad som går att uppfatta fram till hennes säng, stod vid hennes säng och såg henne sova, andas, drömma. I varje dröm stod jag där längre än vad som tänkas kan och såg på hennes anlete, studerade varje linje, varje kurva, såg hennes kropp avtecknas under lakanen. Men varje gång jag böjde mig ned för att varsamt väcka henne, vaknade jag själv av att min kropp genomfors av ofrivilliga paroxysmer, och en egendomlig värme spred sig från kroppens centrum. Klockan var alltid någon gång mellan midnatt och gryning, och sömnen omslöt mig snart med nya hallucinogena visioner av ouppnådd extas.

När jag vaknade igen på morgonen, med lakan blöta av svett, försökte jag alltid hitta den där luckan. Jag sökte förgäves minnas var den var, och hur man skulle knacka på den för att den skulle öppnas, och varje morgon visade sig väggen vara lika solid och ogenomtränglig som dagen före.”

Och där störs Archibald av en knackning, så som jag föreställde mig att han skulle göra även i denna text när jag började med den för en knapp halvtimme sedan. På ren inspiration började jag knacka ord som om de skrevs om Archibald av ytterligare någon fiktiv skribent, för vilken den värld där Archibald lever är verkligheten, och jag, om jag kunde uppfattas, vore något form av allsmäktig gudom.

Jag skriver allsmäktig, eftersom det måste vara så det skulle te sig för romankaraktären, men egentligen är makten delad. Den artist Archibald intervjuade, Jessica Stensdotter, visade sig som sagt ha visa likheter med Regina Lund, något jag inte alls hade avsett. Hon var tvärtom, som alla kvinnliga protagonister ursprungligen tänkt att avspegla ett ideal, en idé om exakt den kvinna jag/Archibald trodde oss behöva. Någon som bara fanns i livet som en självklarhet, utan att ställa några krav, men som ändå styrde livet på ett självklart vis, och som alltid visste vårt bästa.

Istället sprang hon i väg och skaffade sig en scenpersonlighet som bygger på en ”artist” jag i det närmaste föraktar (kanske mest för den vidriga filmen Kärlekens språk 2000), och som om hon fanns på riktigt skulle framstå som motbjudande pretentiös, naiv och intensiv på samma gång.

”Jessica var en av dessa artister som verkligen gjorde skäl för titeln. Hon var så mycket mer än musiker, eller sångare, eller rockstjärna, varje konsert var som en performance, som ett eget konstverk. Hon gled mellan låtar, mellan musikaliska och poetiska infall, och bandet gjorde sitt bästa för att följa efter. Ibland avbröt hon musiken helt för att brista ut i långa, troligen improviserade, och alltid oerhört inspirerande brandtal om individens frihet, kapitalets ondska (så klart) och, som kontrast mot friheten, individens ansvar gentemot kollektivet. På rim, ibland, alltid rytmiskt, alltid medryckande och alltid med den effekt att publiken till slut skanderade frenetiskt. Exakt vad visste de nog inte själva.

Sådan var Jessicas utstrålning, och nu fyllde den Archibalds hall, trots den anonyma jackan -- färgen var troligen grå, men kunde lika gärna beskrivas som brun, eller blå, eller grön – och den enorma mössan som dolde större delen av hennes betagande ansikte. ”

Och längre än så är egentligen inte berättelsen om Archibald Engström än. Kanske är den fragmentariska litteratur som tycks vara det enda jag och Archibald kan prestera en litteratur för vår fragmenterade värld, där vi ”kommunicerar” genom statusmeddelanden på Facebook. Där vi vet allt mer om varandra genom alla sociala nätverk, men talar allt mindre med varandra. Där alla meddelanden längre än 160 tecken (den oförklarliga maxlängden på ett SMS) sorteras bort som ovidkommande på grund av för höga krav på koncentrationsförmåga.

Eller kanske inte. En dag ska jag hitta arbetsdisciplinen. En dag ska jag färdigställa något jag påbörjat, om det så är en dussinroman om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

Tankar om ett litet streck

Tankstrecket är en intressant liten gynnare. Liksom de äkta citationstecknen ( ’’ ) och apostrofen ( ’ ) finns det egentligen inte på tangentbordet på en vanlig dator. Där finns bara bindestrecket ( - ). Tankstrecket är en smula längre (det finns mycket tydliga regler för hur långa de olika strecken ska vara i förhållande till varandra, och det finns ytterligare fler streck. Rekommenderar Wikipedia), och används som svag interpunktion – till exempel kring inskjutna tankar – eller som pratminus.
   – Tankstrecket är ett viktigt tecken, och bör inte slarvas med, sade Blogg-Daniel.
(Här har jag för första gången använt mig av html-koden för indrag. Den ser ut så här:  . Jag har använt tre stycken indrag)

Liksom de äkta citationstecknen (de är sneda!) får tankstrecket ofta stå tillbaka på internet, eftersom vi nästan alltid skriver direkt i textrutor i webbläsaren, där det inte finns någon smart kod som kan känna av när du ska ha ett tankstreck istället för bindestreck. I de flesta ordbehandlare sker det som bekant automatiskt. Där omvandlas [mellanslag] [bindestreck] [mellanslag] automatiskt till [mellanslag] [tankstreck] [mellanslag]. Och likaledes räknar Word eller OpenOffice ut att de där tumtecknen vi skriver hela tiden ( " ), egentligen ska vara citationstecken ( ” ).

Det finns dock sätt att producera äkta tankstreck och citationstecken även utan ordbehandlare. Till exempel kan man nyttja unicode-koder. I Windows håller man då inne [alt] och trycker in en serie siffror – för tankstrecket är koden 2013. Eftersom det kan vara knöligt att memorera, och dessutom föga praktiskt även för bara ett fåtal tecken, rekommenderar jag här att man skaffar en dator med OSX på, så är det bara att trycka [alt]+[-], så uppstår ett [ – ], oavsett program man skriver i. Äkta snedställda citationstecken är lika lätta att hitta: [alt]+[m] producerar ett enkelt (även kallad apostrof), och det är bara att trycka dit ännu ett för att få ett dubbelt citationstecken.

(Här upptäcker jag ett problem till. Citationstecknet i slutet av andra stycket är kopierat från ett äkta citationstecken skapat av NeoOffice, medan det i det första stycket är kopierat från fulvarianten med två inmatningar av [alt]+[m]. I NeoOffice och Times New Roman ser de identiska ut, här är det senare lite tätare satt, och när jag redigerar texten i Courier är skillnaden ännu större.)

Härom veckan lade jag upp en liten skärmdump på ett förlupet bindestreck i en text från DNs ledarsida. Där rörde det sig förmodligen om att texten i pappersutgåva hade ett smalare utrymme, och ordet därför avstavats (troligen automatiskt dessutom). När sedan texten skulle ut på nätet kopierade man helt sonika pappersversionen, och klistrade in i textrutan.

I dag publicerar de Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsning, och ännu en gång spökar teknologin. Det som på Svenska akademiens hemsida är tankstreck, har på DNs hemsida byts ut mot detta: ý. Om det bara fanns något enstaka tankstreck i texten hade det väl inte varit så illa, men Le Clézio strör instick och halvparenteser omkring sig. Detta gör DNs upplaga av texten tämligen svårläst, och dessutom otjänlig för utskrift, eftersom även den skrivarvänliga texten (som använder ett annat typsnitt) plågas av dessa ý.

Jag rekommenderar således antingen Svenska akademiens egen hemsida, eller SvD:s nätupplaga.


Härmed inte menat att medvetet klanka ned på just DN, det råkar bara vara den tidnings hemsida (sic!) jag besöker oftast, och därför den jag har flest exempel på kass typografi från.

På väg någon stans

Det var en kontrasternas dag. På sätt och vis var det en av de första höstdagarna när termometern visade under tio grader när han skulle iväg, och fartvinden hade börjat bita ordentligt i kinder och öron när han susade fram på sin trogna gamla cykel. Men solen verkade ännu nära. Ljuset såg kallare ut, lite hårdare ut än under sensommaren i augusti, men middagstjärnan värmde alltjämt bra när hon väl tittade fram mellan trädkronorna. Träden, ja. De grönskade envist fortfarande, samtidigt som vägen nu började kantas av fallna löv i varma gyllene färger.

En kontrasternas tid, en övergångsperiod, en spännande tid – om det inte vore för att han var på väg till ännu en ams-åtgärd.

Han stannade framför de nedfällda bommarna vid en järnvägskorsning och kände höstsolen värma honom i nacken; han tog ett djupt andetag av den svalnande höstluften, det luktade en smula bränt från järnvägen. När Upptåget mot Tierp drog förbi och bort virvlade en slinga smutsigt toalettpapper upp i luften, snurrade ett par varv, och dalade sedan lealöst ned mellan spåren igen.

---

Jag är långt ifrån nöjd med den där första meningen. Den låter så förbannat klumpig, övertydlig och... pubertal... i sitt uttryck. Men tyvärr är den absolut nödvändig för att skapa en återkoppling i början av det andra, mycket korta stycket, så det är inte mycket jag kan göra åt saken egentligen.

Är ni uppmärksamma på detaljer, ser ni att dagens inlägg åtföljs av något som kallas "label". Det är nämligen så att jag har konverterat den här bloggen (och konsumentmakt, för dem som fortfarande bryr sig) till Blogger Beta, vilket bland annat gör att jag återigen kan dela upp alla inlägg i kategorier med hjälp av Blogspots label-system. Det är inte så snyggt med en extra rad med texten ”Label: Bajs” efter inlägget, och inte så statiskt som jag vill ha det, men det är bättre än inget alls, och något jag saknat ända sedan jag flyttade in här på Blogspot.

Så småningom har jag tänkt att jag ska gå igenom hela bloggen och sätta lämpliga små labels på alla poster och därefter lägga till en lista med länkar till alla labels i sidebaren, men det får ske en helt annan dag.

Nödhandlar/Panikhandlar

Redigt bakis, och i akut behov av en dusch har jag nyss upptäckt att jag har slut på rena underkläder. Eftersom jag inte är i stånd att släpa mig ned till tvättstugan tänker jag gå ned till ICA och se om de säljer dylika saker. Detta har jag nu i några minuter diskuterat med en kompis över ICQ, och det hela påminde mig om en text jag lade upp på min gamla hemsida förra vintern:


Scen: En ICA-butik närmare midnatt. En rafsigt klädd ung man, Juvenalis, står frenetiskt och viftar med sitt kontokort och väntar på att få betala. Kassörskan har väldeliga problem med att läsa in streckkoden på en vara som döljs av kassaapparaten, på bandet står även en liter mjölk.

Entré: En lite mindre rafsigt klädd, lite mindre ung man, Nestor, som börjar lasta upp lite matvaror på bandet.

Nestor tar till orda:
- Nej men tjenare, är du här och panikhandlar?
Juvenalis hoppar till och vänder sig med ett ryck.
- Ja jo... det kan man väl säga.
Han ger ett väldigt stressat intryck, och Nestor kastar en snabb blick mot det kassörskan fortfarande inte har lyckats slå in.
- Jaha... ja, panik var ordet.
- ...
- Och mjölken har du som alibi förstås, hehe.
- Näe... jag bara kom att tänk på att jag hade slut på mjölk när jag kom hit.
- Haha! Det är så typiskt dig. Ingen annan skulle väl komma på att handla mjölk när de --
- Hehe... näe...
Juvenalis avbryter honom och skrattar nervöst. Han tittar tillbaks mot kassörskan som nu äntligen lyckats slå in hans varor. Han drar snabbt och fumligt sitt kort i läsaren och hamrar hetsigt in koden.
- Hon måste vara skitsnygg, du kan ju knappt stå till, skrattar Nestor.
- Jo... heh...
Juvenalis rör sig snabbt längs med disken och stoppar snabbt ner sin första vara i ena jackfickan och tar mjölken under armen.
- Ta det lugnt, alla är nervösa första gången
- ...
Kassörskan tittar så upp från Nestors varor som rullar förbi på bandet och ler uppmuntrande mot Juvenalis
- Ja, och vad kan egentligen gå fel?
Juvenalis ser märkbart besvärad ut när han vänder sig om och snabbt går ut ur butiken.

Ord som ljuger

Med språket håller vi varandra på avstånd. Genom att manipulera mitt språkbruk efter situation och person kan jag hålla folk ifrån mig. Jag må försöka att inte maskera mig bakom orden, att tala så ärligt som möjligt, att verkligen säga vad det är jag tänker och känner om jag har behov av att uttrycka mina innersta känslor för någon. Men jag kan aldrig säga med ord hur jag känner, jag kan bara beskriva vad det är jag känner. Tänker jag mig att jag vill uttrycka det djupaste, den innerligaste kraftfullaste känsla jag har för en person, då räcker inte orden till.

"Jag älskar dig" blir en fras som av samhället, det sociala spelet, har bestämts betyder något som i sitt innersta väsen är något som inte kan sättas i ord. Frasen blir en lögn eftersom jag har gett upp det äkta i min känsla mot att jag får en möjlighet att kommunicera den med omvärlden.

Men så kan tydligen inga teorier appliceras på hela verkligheten. Varje situation är unik, och undflyr varje teori som har utarbetats utifrån en annan situation. Så egentligen är kontentan bara den att jag anser frasen "Jag älskar dig" vara meningslös, om inte rent lögnaktig. Och dessutom är dessa ord jag nu har skrivit ned också lögnaktiga, eftersom ord alltid ljuger. Men hur var det nu med teorier, kunde de appliceras på alla tänkbara situationer?

Förf.s tankar efter seminariet som avhandlade Iris Murdochs Under the Net.

Svadans flykt

Det tycks mig som att man i recensioner och analyser av böcker ofta prisar författarens prosa för att den är "lätt", i brist på bättre ord. Man beskriver den i positiv bemärkelse med ord som kan associeras med luft, flykt, rymd, ibland nästan tomhet; och hyllar författaren för att han eller hon har något som brukar kallas för naturligt flyt i texten. Motsatsen verkar ofta vara att prosan bedöms som tjock, snårig, svårgenomtränglig – tungrodd och allt för ordrik.

William Faulkner är en författare som inte lät sig hejdas av oron för att någon skulle uppfatta honom som snårläslig. Hans prosa är en ordrik prosa, den är tjock och mättad på både ord och betydelser i varenda liten rad. Den balanserar rent av på gränsen till svada, men håller sig hela tiden på rätt sida i kraft av sitt konstanta meningsbärande. I vissa fall använder han rent av själva sin förmåga att gå på och på som ett stilgrepp. Som när den unga Lena i "Light in August" om och om igen försöker övertyga både andra och sig själv om att hennes Lucas Burch kommer att finnas i Jefferson och vänta på henne. Då låter Faulkner satserna staplas den ena efter den andra i Lenas mun: "Och jag är säker på…, dessutom så…, och för övrigt så…, och han sa faktiskt…". Den innehållslösa och självbedragande svadan dragen till skön konst.

Det kräver måhända lite mer ansträngning att läsa, och går måhända lite långsammare räknat i ord per minut än den senaste unga debutantens moderna prosa anpassad till det uppstressade mediesamhällets krav på minsta möjliga koncentrationskrav, men det är så oändligt mycket mer belönande. Hela Faulkners värld och tankelandskap står ut från sidorna med en oöverträffad klarhet, just tack vare att han är ordrik, tjock, och "svårgenomtränglig".

Ögonblicksprosa

"Det är ju fan att folk ska vara så prosaiska jämt", utbrast han halvt högt för sig själv när han slog sig ned vid datorn för att tanka lite porr. "Har de aldrig någonsin tänkt på de större värdena i livet? Jag menar, grannen visste ju inte ens vad dystopisk betydde. Det är väl för tusan allmänbildning?", fortsatte tankevindlingarna medan han lite lojt öppnade spelmappen på skrivbordet och drog i gång något hjärndödande utan allt för stora krav på koncentrationsförmåga.

Rätt vad det var ringde telefonen, det var hans flickvän som ville påminna honom om att möta henne vid tåget på eftermiddagen. Fyra timmar och åtskilliga döda troll och orcher senare tog han bussen in till centrum. I väntan på sin flickväns tåg köpte han en aftonblaska, ställde sig på perrongen, och bläddrade fram till den senaste skandalen i slaskkanalens nya dokusåpa. Återigen brusade pretentionerna upp: "Har de verkligen inget vettigare att skriva om? Och måste de sätta den här skiten på framsidan jämt? Jag är trött på bröstchocker och sexattacker!".

Tåget stannade med ett tjutande ljud, och i en händelse som såg ut som en tanke klev flickvännen ut ur just den vagn som stannat framför honom. Han släppte ned tidningen på bänken bredvid sig och gick för att omfamna henne, och därefter ta bussen hem och ha sex på samma sätt, i samma säng, på samma lakan som sist de sågs. Rubriken på tidningssidan som slagits upp när han släppte den löd "Tidigare okänt manus av Faulkner funnet".

---

Den här lilla texten skrevs egentligen före de båda experimenten i form och metod, men har fått ligga och mogna (ruttna?) på hårddisken ett tag av ingen särskild anledning alls.

Experiment i form och metod II

As the last shred of daylight disappeared from my ceiling (the setting sun sends its rays progressively higher through the blinds in a window facing to the west), I tried to recall how I actually ended up here in this town, where the hamburgers tasted like cancer and the sub sandwhiches tasted like mad cow disease and apparently those were the only things that actually were what they seemed, and how I ended up in this motel room devoid of all taste AND functionality seeing as the walls were mint green, the floor crimson red, and the ceiling, the same ceiling that no longer sported a shred of daylight, was probably once painted in a plaster white, but had gone so long without a wash, that the countless cigarettes (or as in my case miniature cigars) that had been smoked, despite the manager’s fervent urging of people not to smoke had coloured it something closer to brown, with occasional smudges of soot black where people must have been literally standing on the bed and lighting their prefered choice of smoking tobacco above their heads.

The motel was easy: it was the third motel on the third exit going OUT of town, as always was the case, though I could no longer recall when, where or why that practice started in the first place (or should that be the third place?); and as for the town, I really couldn’t say, since the dice had told me to take the road south east out of the last town I was in, and then later had told med to stop in the fifth town I passed on the fifth day of driving for five hours – but still it didn’t really matter, since I could always move.

Experiment i form och metod

No we cannot move says the man in the hawaiian shirt and flared jeans and stands as still as his genre has been doing for the last twenty odd years, unlike the soundtrack genre, which ever flows shifts and changes with the times, style of film and audience, not that I would know, considering I really know absolutely nothing about soundtrack history, but it seemed like a reasonable conclusion based on the fact that rock is rock, a genre, while soundtrack is a field, encompassing a multitude of genres within it self, or something to that effect.

And all the while, that is while the man in the hawaiian shirt said he cannot move and these thoughts I just described coursed through my head, the rain fell ever heavier and the fog lay ever thicker over whatever town I was in at the moment, I'm never quite sure anymore -- my eyes are failing me you see, but I'm not bitter, or even upset, it's only what naturally comes after you've lived as long as I have, although I'm not quite sure how long that is either, since I stopped wearing a clock, reading the papers or buying a calendar what now seems like ages ago, and I can't even remember why anymore, only that I'm better off for it, for I can always move.

Skrivmaskin

I dag efter frukost, det vill säga framåt tvåtiden på eftermiddagen, begav sig kandidaten von Flougstadt ned till stadskärnan för att där söka inhandla julklappar till sina familjemedlemmar (far med bihang, mor med bihang, samt två bröder). Väl där hittar han några böcker för de vuxna att dela på (böckerna ska sorteras i två paket som varje vuxet par sen får dela på), sedan ryker resten av budgeten på dels en cykelreparation, och dels denna underbara tingest som just nu står i en brun väska på kandidatens golv.

Det är en helt annan känsla att skriva på maskin, och då särskilt en gammal mekanisk, än att sitta och låtsasskriva på dator. Hela processen, från tankens utformning till dess formulering på pappret blir så mycket konkretare, ja nästan verkligare än när man bara har ljuspunkter på en skärm, och elektroniska tangenter att så att säga ta på.

Direkt när jag kom hem satte jag mig naturligtvis och skrev på min nya älskling (ute i korridoren, jag har inget bord på rummet), och resultatet blev början på vad som förhoppnigsvis kan bli en hel, fullständig, avslutad novell. Men vi får väl se hur det går med den saken. Det viktiga är att jag har en skrivmaskin.

Klang! Klang!

Död åt litteraturen!

Länge leve... Ja, gud(sic) vet vad...

Jag har nu de senaste dagarna suttit med en B-uppsats som bara inte ville gå ihop. Uppgiften gick ut på att analysera och diskutera några aspekter av det intertextuella förhållandet mellan Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" och Gun-Britt Sundströms "För Lydia". Det gick käpprätt åt helvete.

Mitt syfte var vagt från början, mitt i arbetet (det vill säga skrivarbetet) visste jag inte längre vad mitt syfte var alls, och till slut fick jag formulera om syftet för att passa vad jag hade gjort, samt i min avslutning helt enkelt medge att jag misslyckats kapitalt med vad jag föresatt mig att göra.

Så, som sagt...

"Ja...

... tacka fa-an för det, subba!"
Den unge mannen slänger argt ifrån sig häftet efter att ha läst de sista raderna, plockar upp sin gitarr från sängen, och börjar hamra ut en monoton ackordföljd. Orden kommer av sig själva.

Street walkers and talkers
keep peddling their lies
to man in disguise
The man goes home to his wife
says honey, guess what I've done
I just sold all our lives
I just sold all our lives

The wife says honey
what you done that for
Why'd you give in to some bull shit lie
Why'd you sell all our lives
Yes why'd you sell all our lives

The man says I ain't bought no lie
I just took the word, of a man in disguise
He said there is a better life
Yes he said, there's a better life

He said, would you believe?
Believe in God and the holy ghost
and love them
the most
love them more than your life
Yes love them more than your life

The wife says honey
why you so dumb
Do you want me to be
some nun

The man says, honey
don't be starting no fight
She answers yes
you're right

I don't want no fight
I can't stay with a man
who puts God
above his wife.


Det är väl klart som fan att det går an? Prosit, sergeant!

Ett öga ser rött

Lite slösurfning tog mig i kväll till den här tråden på Flashbacks forum. Frågan som ställs, eller kanske snarare ämnet som diskuteras, är huruvida det ämnesförfattaren så smickrande kallar "blattelitteratur" särbehandlas i litteraturkritiken, och även huruvida den egentligen har något litterärt värde tack vare, på grund av, eller trots sitt säregna språk (och kanske i viss mån innehåll).

Jag bollade frågan till min kompanjon i nattsurfning, kandidat Atterborn, och vi var i princip överens om att medan man självklart måste få kritisera och diskutera även denna typ av litteratur på samma grunder som all annan litteratur (det vill säga bedöma språk, innehåll, form, estetik etc. var för sig, som en helhet, och som verktyg för att föra fram vad det nu må vara för budskap författaren är ute efter att föra fram), så är det så klart mindre intelligent att helt sabla ned och smutskasta fenomenet bara för att man själv saknar intresse för ämnet, eller personligen inte kan se vad det ska ha för poäng. Jag undrar ibland vad vissa av de texter vi läser på litteraturvetenskapen egentligen ska ha för poäng, de ger mig ju ingenting när jag läser dem, men efter ett avklarat seminarium, där texten diskuterats, plockats isär, vänts ut och in och tillbaka igen, och slutligen satts ihop igen, brukar jag oftast förstå varför den anses vara en del av vår kanon, även om jag själv fortfarande tycker den är aptrist.

Nog om vad jag anser, den brännande frågan i vårt samhälle är, som alltid, vad anser du?

Barndomsillusioner

En dryg fjärdedel hunnen på min levnads vandring, fann jag mig vilse i en dunkel sal. Genom salen gick smala gångar mellan mängder av klädstycken på galgar, ljudupptagningar i högar och skrifter i långa rader.

Jag valde en skrift jag inte kände igen, men som bar ett känt sigill. Jag bröt sigillet med hjärtat fullt av förväntan, och mina ögon slukade hungrigt orden. Men allt eftersom min hjärna och mitt hjärta tog in vad där stod, formulerade de i samklang sin bittra kommentar

Barndomsillusioner splittrade
krossa emot marken
Fordom en lärdomens mästare
störta sig själv uti djupet

Ty så livlös och talangbefriad tedde sig den text som där stod framför mig. En text skriven av vad som en gång i tiden var mitt stora föredöme, mitt rättesnöre och min inspiration.

Men allt ska en gång förgås, om inte i helvetets eldar, så i det mognade hjärtats förändrade omdöme. Jag nöjde mig därför med att konstatera dessa fakta om min gamla mästare, lade sedan skriften ifrån mig och påbörjade med fortsatt gott mod i barm min vandring ut ur salen och in i ljuset.

Att tänka fritt är stort...

På min toalett, närmare bestämt på golvet på min toalett, ligger en mängd mycket varierande genomlästa böcker, av mycket varierande sort, som brukar få sig en bläddring då och då när tristessen blir för stor:

• John Cleland – Fanny Hill, Memoirs of a Woman of Pleasure
• Franz Kafka – Processen
• John Milton – Paradise Lost, Books I and II
• Staffan Lindén – Jag – en lärare
• Von Eckerman & Santesson – Svenska invektiv
• Michael Connelly – Mörkt eko
• Erik Axel Karlfeldt – Samlade dikter
• Eric Ericsson – Brev till samhället

Alla mer eller mindre stora verk, alla högst bläddervärda (utom möjligen Connelly-deckaren, som har ett horribelt språk, jag vet tyvärr inte om jag ska skylla på översättningen, eller om människan verkligen skriver så kasst på riktigt). Mer bläddrad i än någon av dessa just nu, är dock Joakim Pirinens "Den svenska apan". Boken i sig är egentligen ingen bok i vanlig mening, utan en samling korta texter av högst varierande slag. Där finns en bestialiskt abstrakt mordgåta i flera avsnitt (ej i direkt följd efter varandra), ett antal texter som ser ut som rent nonsens med några riktiga ord insprängda här och där, en utläggning om tiden och medvetandet, samt en recension av ett liv (eller en film om ett liv, det är lite oklart), bland mycket annat. Intressantaste fyndet från dagens privata stund var dock en av de hittills två texterna om änglar (det kan finnas fler, jag har inte bläddrat mig igenom hela boken än), eller snarare ordet "ängel". Därifrån hämtar vi följande citat:

"Poesin arbetar med ord som redan är kända, men rörelsen mellan dessa är okänd. Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor."

Och jag kan inte låta bli att undra, har han rätt? Och om så är fallet, gör jag rätt?

Tankar tänkta under arbetets gång

Jag sitter här i min lediga natt och försöker så smått skriva på ett verk. Ett längre verk. Ett verk med en struktur och en idé. Ett verk som för en gångs skull inte ska bygga rakt av på mitt liv med bara nya namn och platser. Nej, detta är snarare ett spekulativt självbiografiskt verk. Det är ett utforskande arbete om hur framtiden för mig själv (eller någon vars liv liknar mitt) och några människor runt mig kan komma att te sig. Men som vanligt tar det stopp.

Att spåna är enkelt. När väl den första tanken har slagit rot, och gjort klart för en vad för sorts verk det är den vill växa upp till och bli, då är det bara att tänka vidare och låta allt komma till en. Sen ska det skrivas ned, och det är då det börjar bli svårt.

Allt det man spånat fram i sitt huvud alldeles nyss, skrivs ned relativt snabbt. På väg hem från middag hos moderskapet började det nyss nämnda verket ta form, och när jag kom hem, och efter att ha suttit i köket med Leila, Maria och Jakob en stund, satte jag mig och skrev. På ett fåtal minuter hade jag plitat ned allt det jag tänkt ut i detalj på vägen hem (vissa mer övergripande aspekter funderade jag också över, men de kan ju av naturliga skäl inte synas förrän verket är färdigställt). Sen tar det liksom stopp. Att skriva går långsammare och långsammare, och jag måste ta längre och längre pauser mellan varje enstaka liten rad.

Då åker kollegieblocket och Ballograf-pennan fram. Dags att spåna lite igen, att anteckna och förbereda. Dags att kasta ned idéer och strukturer för att sedan karva ut dem i detalj på datorn, senare.

Det där senare verkar aldrig riktigt infinna sig. Jag kommer sällan förbi den där spån-punkten. De första spontana raderna känns jättebra, och jag är den nye Hemingway, Goethe eller Strindberg. Men sen, när det som först var en impuls, ja nästan en explosion, förvandlas till något som mer liknar arbete, då slutar jag nästan helt fungera. Det är inte nödvändigtvis så att jag inte vill skriva för att det kräver arbete, utan det känns (här ska ni ifrågasätta huruvida ni kan lita på berättaren) mer som om jag inte kan fortsätta när skrivandet blir arbete istället för något rakt igenom lustbetonat.

De där anteckningarna kan ofta växa till en ansenlig mängd (i jämförelse med de första spånen), och innehålla rätt bra idéer och eventuella uppslag, men det slutar oftast med att de göms i någon byrålåda eller som korta rader i något textdokument. Jag är helt enkelt en för lustdriven person för att fortsätta när jag måste göra en medveten ansträngning för att kunna åstadkomma nånting alls.

Sen lever jag nog till stor del med föreställningen om det naturliga geniet. Den makalösa individen som liksom i gåva av gud får idéer och uppslag som bara flyger ned på pappret i samma takt som han själv förnimmer dem. Med den sorts poesi som jag skriver fungerar det någorlunda. Texterna är rätt korta, ska bara sammanfatta en tanke eller ett sinnestillstånd, ett endaste ögonblick av alla tusentals som passerar under en dag. En prosatext, i det här fallet en kortroman eller långnovell, ska inte sammanfatta ett ögonblick, den ska beskriva, avhandla och i viss mån förklara ett skeende som må ha börjat i ett ögonblicks sinnestillstånd, men som fortgår över vad som i jämförelse är rena eoner av tid. Jag vill vara färdig nu nu nu nu!

Jag är för otålig, och lite lagom lat. Jag ids helt enkelt inte. Jag har en hel bunt vackra bilder (alla mina böcker som jag aldrig har skrivit är egentligen filmer i mitt huvud) och idéer om vad som ska ske, men att faktiskt skriva ned dem är rent mekaniskt för jobbigt. Jag har full förståelse för att man i antiken såg på själva skrivandet som något lågt (rent av slavgöra om jag minns rätt). Skaldandet däremot, var bland de högsta av yrken.

Alla borde ha en personlig sekreterare som skriver minst 60 ord i minuten, och som dessutom har ett ofelbart hörselminne och en närmast telepatisk förståelse för hur skalden tänker.

Eller så utvecklar man en arbetsmoral.

Den här texten är längre än det jag totalt skrivit på den nyss nämnda kortromanen, hittills.

Fiktion kontra vadå?

Fast i mitt eget, kan inte komma på nått nytt. Allt är mitt liv, vridet ett par varv, genom ett rosa skimmer av önsketänkande och skeva fantasier. Fantasi och självbiografi i en osalig förening där självbiografin är för framträdande för att vara riktigt nyttigt, för att helheten ska vara riktigt legitim som fiktion.

Egentligen borde jag åka bort några veckor en gång om året och bara skriva. Åka bort nån stans som inte är genomsyrat av mitt dagliga liv. Det enda jag någonsin skrivit som till hundra procent var fiktivt, eller snarare den enda karaktär jag nånsin slängt in i mitt dravvel som var till hundra procent fiktiv, kom på semester på västkusten. Långt borta från min vardag i korridoren och på institutionen. Långt borta från alla personer (kvinnor) som annars alltid dyker upp när jag ska försöka författa skönlitteratur.

Eller så är det bara en tillfällig känsla, blev lite platt i humöret nyss av ingen särskild anledning alls (jag kan nog redogöra för den, men det är ett helt forskningsämne i sig det) nämligen. Hur som helst borde jag definitivt försöka skriva lite oftare. Har som sagt en dikt liggande som jag har sagt ska få ta lite tid, men det enda som har hänt nu är just att den är liggande, utan att nått blir gjort.

Som vanligt då, dags för en allmän uppryckning kanske. Jag kan ju börja med att sätta upp en ny dikt på kylskåpet, den förra har hängt där allt för länge nu.