Ett ögonblick som inte är nu

En gång i mitt liv var jag lugn,
en gång i mitt liv var jag nöjd.

Jag låg i en kvinnas armar, eller hon låg i mina.
Vi delade på en yta, ett rum. Vi ägnade varandra en tid,
talade om saker vi inte längre minns.

Vi omslöt varandra, gick omlott, lade oss över varandra
kröp under varandra.

Vi hade ännu inte haft sex den kvällen.
Vi visste båda att vi skulle det, men hade ingen brådska

Vi drack te ur stora koppar, kände varandras kroppar fyllas av värme
en från téet, en från varandra.

En gång i mitt liv var jag lugn
en gång i mitt liv kunde jag slappna av.

Valofrihet

Ett så kallat "quizz" på Fukkbukk (de förtjänar varken en länk eller att skrivas korrekt) ber mig rangordna ett antal ord utefter vilka "saker" jag tycker är viktigast i livet:


Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda ord jag har lust att klicka på. De är för enkla, för simpla, för övertydliga, för dumma. Hela idén är bara så korkad. Livet går inte att bryta ned i tydligt avgränsade prioriteringar på det viset. Att man ens försöker visar bara på en fundamental brist på förståelse för hur ett liv, och för den delen en mänsklig hjärna och dess tankar om detta liv fungerar.

Anteckningar från ett källarhål känt som Shape up

Och jag står i ett hörn, som vanligt. Kolla(r) spirorna på hon som dansar. De går ända till himlen, men jag får inte gå upp för den trappan.

Den där euforin, den har jag gett upp att hitta. Jag fann den när jag var nitton, och jag fann den när jag var tjugotre, men nu finner jag den aldrig mer.

Jag strör sms omkring mig. Det är fredag kväll, och jag har inget bättre att göra med min telefon och min hjärna.

Men om jag kunde förstå varför jag ser den äcklige mannen överallt. Är det mitt öde att ständigt förföljas av hans uppenbarelse?

Det finns en rytmik i språket, som man bara kommer åt ... när man är full.

/döm själva.