Det är svårt att kritisera också

Översättning är svårt. Vad den ene framfött och formulerat på ett språk, ska den andre överföra till ett språk den ene aldrig tänkt på, och det med dennes ord som grund. Vad Shakespeare sagt på engelska går självklart att säga lika bra på svenska, men när man är bunden av hans ord, och därmed av hans engelskspråkiga tankegångar, hindrar det en från att helt nyttja potentialen hos det språk man skriver på.

Nedan följer en text jag skrev, publicerade, och sedan raskt raderade efter att ha läst en recension i dagens SvD av en översättning av William Shakespeares ”Sonetter”. Efter att ha tänkt över saken en extra gång, läst de berörda raderna ett tiotal gånger extra, och känt på dem ordentligt, är jag osäker på mitt eget första omdöme. De betonade och obetonade stavelserna sitter där de ska, jag hade knappast kunnat göra det bättre själv, och det jag kallar stapplande staccato, som alltså inte har med betonad/obetonad att göra, utan med själva ljuden, ger sig bara man läser lite mer artikulerat. Men ljudsmeten består. Det står jag för!

Stapplande staccato övergår i oformlig ljudsmet

I dagens SvD recenseras en nyöversättning av William Shakespeares ”Sonnetter” från 1609. ”Sonetterna har aldrig låtit bättre” proklamerar rubriken, och recensenten, Carl-Johan Malmberg, hyllar översättaren, Eva Ström, för att hon har bevisat att svenskan är poetiskt smidig. Som om det skulle behöva bevisas, och därtill med en översättning.

Att svenskan är poetiskt smidig bevisas väl bäst av det ymnighetshorn av inhemsk kvalitetspoesi vi har att ösa ur. Förvisso är det intressant att se om en dikt går att föra över från ett språk till ett annat utan att förvanskas allt för mycket, men att just denna översättning ska vara det slutgiltiga beviset vill jag inte riktigt hålla med om.

Som exempel på Ströms förmåga att transponera Shakespeare från engelska till svenska tar Malmberg Shakespeares kanske mest berömda sonett, den artonde, som börjar ”shall I compare thee to a summer's day / thou art more lovely and more temperate”, och där den avslutande kupletten lyder ”so long as men can breathe or eyes can see / so long lives this and this gives life to thee”. I Ströms översättning lyder de berömda raderna ”Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge”.

Som översättning betraktat är det inget fel på texten. Ström bevarar så gott det går så väl ordföljd som rim. Problemet ligger i språkrytmen. Den första raden är bra, riktigt bra, men den andra är sämre, avsevärt sämre. Den något ovana ordföljden, som jag gissar är mer av en tidsmarkör på engelska, känns på svenska som en nödlösning för att passa metriken (vilket i sig är obligatoriskt, absolut), och den sista raden degenererar för mig till ett stapplande staccato som slutligen övergår i en oformlig ljudsmet i den olyckliga ordkombinationen ”dig ge”, eller som det låter om man läser texten högt: /deiyie:/.

Nu är det här två rader av alla de hundratals som ingår i översättningen, men om det är det mest representativa exempel Malmberg kunde hitta, är jag inte imponerad. Tyvärr. Därmed inte sagt att Ström är en dålig översättare. Hon har en uppgift som aldrig riktigt kan fullbordas. Shakespeare har framfött tanken och formulerat sina rader på engelska. Ström har att säga på ett annat språk vad någon aldrig menat skulle uttryckas på svenska, och dessutom med dennes ord som grund. Visst går det att säga vad Shakespeare sa även på svenska, men tanken, likväl som orden, måste då födas i språket.

Svenskan är ett utmärkt språk, vars potential för poetiskt uttryck är outgrundlig, liksom engelskans. Men att översätta poesi är och förblir en i striktaste mening omöjlig uppgift.

GAAAAAH!

Kommentarer är överflödiga.

Tillägg till föregående

"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...

...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."

Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.

Om skrivandet

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.

Hur är det med korret, DN.se?

Kanske är jag bara småsint, kanske är jag bara uttråkad, kanske har jag dåligt samvete för att den här bloggen uppdateras så sällan. Hur det än är med saken tyckte jag att det här var lite kul:

Sony Ericssons mobiler är ojämställda

Jag hade för ett ögonblick sedan anledning att skriva ordet svägerska i ett SMS, varpå jag upptäckte att min Sony Ericsson W890i redan från fabriken kan ordet svåger, men inte den kvinnliga varianten. Ju mer man vet...

Håller rödpennan i styr

Avdelningen språkliga tvångstankar:

Utanför köket i vår korridor står det en kundvagn från ICA som används som någon sorts allmänt skräpupplag. Mestadels slänger folk tomburkar och glasflaskor i den, men det händer att även fulla soppåsar hamnar där. Någon i korridoren uppskattar inte detta, eftersom påsarna blir stående och börjar lukta illa. Denna någon har skrivit en lapp och lagt i vagnen: "Inga sopor här! Lägg dom i containern på en gång!"

Varje gång jag går förbi kundvagnen på väg till eller från köket läser jag lappen, och varje gång kliar det något obeskrivligt i fingrarna. Jag vill vill vill vill(!) peta dit ett E!

Tankar om ett litet streck

Tankstrecket är en intressant liten gynnare. Liksom de äkta citationstecknen ( ’’ ) och apostrofen ( ’ ) finns det egentligen inte på tangentbordet på en vanlig dator. Där finns bara bindestrecket ( - ). Tankstrecket är en smula längre (det finns mycket tydliga regler för hur långa de olika strecken ska vara i förhållande till varandra, och det finns ytterligare fler streck. Rekommenderar Wikipedia), och används som svag interpunktion – till exempel kring inskjutna tankar – eller som pratminus.
   – Tankstrecket är ett viktigt tecken, och bör inte slarvas med, sade Blogg-Daniel.
(Här har jag för första gången använt mig av html-koden för indrag. Den ser ut så här:  . Jag har använt tre stycken indrag)

Liksom de äkta citationstecknen (de är sneda!) får tankstrecket ofta stå tillbaka på internet, eftersom vi nästan alltid skriver direkt i textrutor i webbläsaren, där det inte finns någon smart kod som kan känna av när du ska ha ett tankstreck istället för bindestreck. I de flesta ordbehandlare sker det som bekant automatiskt. Där omvandlas [mellanslag] [bindestreck] [mellanslag] automatiskt till [mellanslag] [tankstreck] [mellanslag]. Och likaledes räknar Word eller OpenOffice ut att de där tumtecknen vi skriver hela tiden ( " ), egentligen ska vara citationstecken ( ” ).

Det finns dock sätt att producera äkta tankstreck och citationstecken även utan ordbehandlare. Till exempel kan man nyttja unicode-koder. I Windows håller man då inne [alt] och trycker in en serie siffror – för tankstrecket är koden 2013. Eftersom det kan vara knöligt att memorera, och dessutom föga praktiskt även för bara ett fåtal tecken, rekommenderar jag här att man skaffar en dator med OSX på, så är det bara att trycka [alt]+[-], så uppstår ett [ – ], oavsett program man skriver i. Äkta snedställda citationstecken är lika lätta att hitta: [alt]+[m] producerar ett enkelt (även kallad apostrof), och det är bara att trycka dit ännu ett för att få ett dubbelt citationstecken.

(Här upptäcker jag ett problem till. Citationstecknet i slutet av andra stycket är kopierat från ett äkta citationstecken skapat av NeoOffice, medan det i det första stycket är kopierat från fulvarianten med två inmatningar av [alt]+[m]. I NeoOffice och Times New Roman ser de identiska ut, här är det senare lite tätare satt, och när jag redigerar texten i Courier är skillnaden ännu större.)

Härom veckan lade jag upp en liten skärmdump på ett förlupet bindestreck i en text från DNs ledarsida. Där rörde det sig förmodligen om att texten i pappersutgåva hade ett smalare utrymme, och ordet därför avstavats (troligen automatiskt dessutom). När sedan texten skulle ut på nätet kopierade man helt sonika pappersversionen, och klistrade in i textrutan.

I dag publicerar de Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsning, och ännu en gång spökar teknologin. Det som på Svenska akademiens hemsida är tankstreck, har på DNs hemsida byts ut mot detta: ý. Om det bara fanns något enstaka tankstreck i texten hade det väl inte varit så illa, men Le Clézio strör instick och halvparenteser omkring sig. Detta gör DNs upplaga av texten tämligen svårläst, och dessutom otjänlig för utskrift, eftersom även den skrivarvänliga texten (som använder ett annat typsnitt) plågas av dessa ý.

Jag rekommenderar således antingen Svenska akademiens egen hemsida, eller SvD:s nätupplaga.


Härmed inte menat att medvetet klanka ned på just DN, det råkar bara vara den tidnings hemsida (sic!) jag besöker oftast, och därför den jag har flest exempel på kass typografi från.

USA använder dokument som vapen

Såg en artikel på DNs hemsida i dag om den amerikanska militärens räd in i Syrien härom veckan.

Först det rent språkliga, som är stor humor:
De har använt ett dokument för att angripa andra länder? Vad har de gjort, vikt pappersflygplan av det och tejpat fast smällare?

Men det mest absurda är ändå citatet i DNs länkpuff. Ett citat som för övrigt inte går att tillskriva någon som helst källa, ens en anonym sådan:

"Hemligt dokument ger USA rätt att angripa länder man inte ligger i krig med."

Vem är det som ger vem rätt till vaddå?

Jo, enligt artikeln, som är en anonym TT-text, är det ett dokument utfärdat av den amerikanska regeringen, som ger den amerikanska militären rätt att anfalla länder man inte ligger i krig med.

Är det bara jag som tycker det är något som låter lite baklänges där? Inte minst tack vare tidningens/TTs sätt att lägga upp artikeln får de det ju att låta som det vore något överstatligt organ med absoluta befogenheter över alla enskilda staters rättigheter som har sagt till USA att "okej, ni får väl anfalla vem ni vill då".

Freudiansk felläsning

I dagens DN fanns en kort artikel om det typsnitt som Barack Obama har använt i sin valkampanj. Typsnittet heter Gotham, och är en grotesk med jämntjocka linjer och symmetriska former (o är helt cirkelformat).

Artikeln dök upp i ett samtal på redaktionen, och jag började googla lite efter fler källor, eftersom DN-artikeln tydligen inte var en så kallad ’’egen nyhet’’. Jag fann då denna artikel hos New York Times, med bilddtexten:

Gotham […] is distinguished by the uniformity in the width of its strokes and the absence of embellishments like serifs.
[Min kursiv och länk]

Undertecknad läste då raskt detta som emblemishments. Sånt tycker jag är hejdlöst roligt.

Mamma Mia! Hundar börja lära läsa?

Hunden sägs vara människans bästa vän, och tydligen är den en så god vän att den kan hjälpa barn med läsinlärningen. I alla fall enligt en nyhet på/i P4 Skaraborg. Två lärarstudenter i Skövde har som examensarbete undersökt effekterna av att be åttaåringar öva högläsning för sina hundar. Hundarna verkade att döma av artikeln inte bry sig nämnvärt om vad som pågick, men reaktionerna från eleverna var positiva, och Cecilia Persson, den ena av lärarstudenterna, säger att de ’’helt klart’’ kommer uppmuntra elever med hund hemma att läsa för husdjuret.

Den tanke som spontant slår mig är att det kanske inte var närvaron av just en hund som gjorde den stora skillnaden.

- En hund dömer inte och jag kan öva på att höra min egen röst och därmed öva upp säkerheten, säger lärarstudenterna Rebecka Dirfeldt och Cecilia Persson.
P4 Skaraborg

Så poängen är att någon (eller något) lyssnar utan att avbryta med rättningar och förmaningar. Borde det då inte fungera lika bra med en människa? Föräldrar vill förstås att deras barn ska lära sig läsa snabbt och korrekt, men jag hoppas och tror att jag, om jag någon gång får barn, kan ta en halvtimme av min fritid till att bara lyssna på mitt barn medan han/hon läser, utan att avbryta med förmaningar och rättningar.

Tankens språk

Som svar på en fråga jag tyvärr inte minns sade vår föreläsare i Filosofi och litteratur i dag att ”för att se världen på ett nytt sätt måste vi lära oss tala om den på ett nytt sätt”. Detta fann jag rätt fascinerande, och i sann marginalstil började då min penna gå för egen maskin, tills jag till slut hade skrivit mer i marginalen än vad jag gjorde i resten av blocket på hela förläsningen. Det såg ut något så här (vissa förändringar, förtydliganden och tillägg förekommer, men vilka de är, är egentligen inte av någon större betydelse för er som läsare):

”Det nya sättet att tala är att tala med tanken, med tankens språk i tanken, eftersom den oartikulerade tanken kan vara både här, där och ingenvart på en gång, utan att vara upphov till någon språklig paradox. Tanken är nämligen stum, vilket möjliggör detta förhållande (då det är vårt sätt att bruka språket och våra språkliga begrepp som är upphov till alla de paradoxer filosoferna brottas med), men så fort vi artikulerar tanken, om än bara i medvetandet och inte i tal, tvingas vi se på ”saken” (i det här fallet världen) på det gamla viset, eftersom vi använder våra gamla ord och därmed våra gamla begrepp.

Det sanna, det ”nya” sättet att se på världen finns i ögonblicket innan tanken artikuleras, innan den blir ord och fortfarande bara är tanke. Och detta sätt att se på världen blir alltså inte nytt, utan är lika gammalt som tanken själv, och äldre än språket, eftersom den (tanken) kommer före ordet.”

Det paradoxala problemet kvarstår ju dock till viss del, insåg jag efter att ha slutat skriva på automatik och börjat koncentrera mig på föreläsningen igen. I och med att jag formulerat denna tanke har jag försökt säga något i traditionella ord, med språket, om något som i sig inte har något lingvistiskt begripligt språk, som inte kan uttrycka sig självt i vårt språk och vars väsen föregår språket, ja rent ut sagt är en förutsättning för språket. Tror jag.

Ord som ljuger

Med språket håller vi varandra på avstånd. Genom att manipulera mitt språkbruk efter situation och person kan jag hålla folk ifrån mig. Jag må försöka att inte maskera mig bakom orden, att tala så ärligt som möjligt, att verkligen säga vad det är jag tänker och känner om jag har behov av att uttrycka mina innersta känslor för någon. Men jag kan aldrig säga med ord hur jag känner, jag kan bara beskriva vad det är jag känner. Tänker jag mig att jag vill uttrycka det djupaste, den innerligaste kraftfullaste känsla jag har för en person, då räcker inte orden till.

"Jag älskar dig" blir en fras som av samhället, det sociala spelet, har bestämts betyder något som i sitt innersta väsen är något som inte kan sättas i ord. Frasen blir en lögn eftersom jag har gett upp det äkta i min känsla mot att jag får en möjlighet att kommunicera den med omvärlden.

Men så kan tydligen inga teorier appliceras på hela verkligheten. Varje situation är unik, och undflyr varje teori som har utarbetats utifrån en annan situation. Så egentligen är kontentan bara den att jag anser frasen "Jag älskar dig" vara meningslös, om inte rent lögnaktig. Och dessutom är dessa ord jag nu har skrivit ned också lögnaktiga, eftersom ord alltid ljuger. Men hur var det nu med teorier, kunde de appliceras på alla tänkbara situationer?

Förf.s tankar efter seminariet som avhandlade Iris Murdochs Under the Net.

kandidatens lilla språklåda, Pompösa

En fråga man måste ställa sig när man tar en titt i TV-tablån, är varför SVT:s program om jämställdhet på arbetsplatser heter Jobba jämt, och inte Jobba jämnt.

Jämt är en synonym till alltid, jämnt är det ord varifrån vi härleder ordet jämställdhet, som är ämnet för programmet. Till exempel "bör lönerna vara jämnt fördelade mellan män och kvinnor som har samma position på ett företag". Förvisso kan man hävda att "lönerna jämt bör vara fördelade mellan män och kvinnor som...", men det säger inget om hur de ska fördelas, bara att de alltid ska fördelas.

En snabb titt i Svenska akademiens ordbok (SAOB) på Internet ger vid handen, och en påminnelse om, att ordet jämt också finns i konstruktioner med betydelsen "i samma läge som, i nivå med" (för vissa kanske mer bekant som jämte, jäms med), något som er eminente skribent naturligtvis visste om, men för tillfället inte erinrade sig. Även från detta ord kan vi med stor sannolikhet härleda ordet jämställdhet. Måhända missade er eminente skribent detta därför att han själv är van att använda formen jäms med, och därför inte kopplade exakt vad för betydelse av ordet det handlade om. Ännu troligare är att er eminente skribent dessutom, i de fall då han använder den andra formen för att uttrycka samma sak, säger eller skriver jämte (icke att förväxlas med en medlem av det lokalpatriotiska folkslag som besitter landskapet kring Östersund). Dessutom, och detta är troligen det allra starkaste skälet till er eminente skribents felslut, tycks det saknas en preposition i programmets titel. Ett objekts läge kan inte vara jämt ett annats, läget är alltid jämt/jäms med eller jämt/jäms vid (märk väl att denna regel inte gäller för varianten jämte). Just avsaknaden av prepositionen gör dessutom att programmets titel i alla fall, trots ordet jämts dubbla betydelse, har betydelsen jobba hela tiden.

Så har vi då inte bara fått oss en liten språklektion (varsågoda och kritisera dess alla fel och brister), vi har även, då denna text författats allt eftersom de fakta som presenteras i den även presenterats för skribenten, fått följa den eminente skribentens tankegångar och väg mot upplysning. I sanning fascinerande.

Rapport från OS-soffan

"Timglas? Vilket namn va? Man skulle ju lika gärna kunna heta Sandpapper." Exakt ordagrant så sa han kanske inte (framför allt sandpappret är jag osäker på), men hans exempel var något åt det hållet, och det fick mig att fundera lite. Jag sade inget då (kanske delvis för att jag inte tänkte på det så noga just då), och jag är absolut inte ute efter att på något sätt göra ner min granne, men hur kan han missa de uppenbara poetiska kvaliteterna hos ett ord som "timglas"? Vi har tiden, världens gång, alltings förgänglighet, men också varaktighet, något som finns för evigt – ett timglas är ju på sätt och vis en evighetsanordning, bara att vända på glaset så börjar det om igen. Vi har glaset, återigen förgänglighet i och med dess bräcklighet, men vi har också klarhet, och något ogreppbart. Det finns där, men man kan inte riktigt se det, för ljuset passerar nästan obemärkt igenom det. Sedan har vi själva ordets klang. Smaka på det, "tim-glas". Det har en naturlig rytm som ber en att vila lite på m:et och skära av s:et bara lite, lite i förtid för att ge det en drömsk, lite mjuk och nästan oändlig känsla – tiden finns alltid kvar. Eller så kan man släpa på i:et, och väsa fram s:et, för att betona dess obeveklighet – tiden slutar aldrig gå.

Jag har visserligen på sistone (på grund av samma granne faktiskt) funderat lite på hur egentligen praktiskt onödig den kunskap jag söker varje dag är. Vad tjänar det egentligen till i en renodlad överlevnadssituation att jag kan nämna ett antal författare och deras verk? Eller att jag kan böja verb på engelska och laborera med temporära bildningar på svenska? Och kan det verkligen kallas vetenskap och forskning, när den enda obligatoriska facklitteraturen på A-kursen påpekar att det inte finns några exakta svar, ingen fullständig objektivitet, och att man egentligen bara kan bevisa någontings trolighet, övertyga om att ens tolkning är trolig? Om man inte kan bevisa något, bara göra troligt, och om det man kan göra troligt bara är att personen si i pjäsen så är en melankoliker enligt humoralmedicinen, och att detta stöds av att han i pjäsens första scen beskrivs som klädd i svart; om det är var ens kunskap går ut på, vad tjänar den då till egentligen? Vad nyttar det, i det stora sammanhanget, att jag anser mig kunna se poetiska kvaliteter i ett ord som en naturvetare tycker var ett djävla ord att ha som namn?