Tankens språk

Som svar på en fråga jag tyvärr inte minns sade vår föreläsare i Filosofi och litteratur i dag att ”för att se världen på ett nytt sätt måste vi lära oss tala om den på ett nytt sätt”. Detta fann jag rätt fascinerande, och i sann marginalstil började då min penna gå för egen maskin, tills jag till slut hade skrivit mer i marginalen än vad jag gjorde i resten av blocket på hela förläsningen. Det såg ut något så här (vissa förändringar, förtydliganden och tillägg förekommer, men vilka de är, är egentligen inte av någon större betydelse för er som läsare):

”Det nya sättet att tala är att tala med tanken, med tankens språk i tanken, eftersom den oartikulerade tanken kan vara både här, där och ingenvart på en gång, utan att vara upphov till någon språklig paradox. Tanken är nämligen stum, vilket möjliggör detta förhållande (då det är vårt sätt att bruka språket och våra språkliga begrepp som är upphov till alla de paradoxer filosoferna brottas med), men så fort vi artikulerar tanken, om än bara i medvetandet och inte i tal, tvingas vi se på ”saken” (i det här fallet världen) på det gamla viset, eftersom vi använder våra gamla ord och därmed våra gamla begrepp.

Det sanna, det ”nya” sättet att se på världen finns i ögonblicket innan tanken artikuleras, innan den blir ord och fortfarande bara är tanke. Och detta sätt att se på världen blir alltså inte nytt, utan är lika gammalt som tanken själv, och äldre än språket, eftersom den (tanken) kommer före ordet.”

Det paradoxala problemet kvarstår ju dock till viss del, insåg jag efter att ha slutat skriva på automatik och börjat koncentrera mig på föreläsningen igen. I och med att jag formulerat denna tanke har jag försökt säga något i traditionella ord, med språket, om något som i sig inte har något lingvistiskt begripligt språk, som inte kan uttrycka sig självt i vårt språk och vars väsen föregår språket, ja rent ut sagt är en förutsättning för språket. Tror jag.