Låtom oss odla vår symboliska trädgård

Jag är öknen.
Torr, kall, obarmhärtig.
Allt som vandrar här ger upp sitt liv –
blir en del av min oändliga död.

Ur mig kan inget växa.
För varje frö som finns
och varje frö som sås,
begravs i sand och is.

Jag är regnet.
Vått, varmt, livgivande.
Från himmelska höjder är jag fallen –
till skapandets timliga gagn.

Under mig kan livet gro.
Min värme smälter isen
och fukten formar sanden
till bördigaste mylla.

För en sekund
ett evighetens ögonblick
då föds ur varje frö,
och detta var ett efterlängtat regn.

Ord som ljuger

Med språket håller vi varandra på avstånd. Genom att manipulera mitt språkbruk efter situation och person kan jag hålla folk ifrån mig. Jag må försöka att inte maskera mig bakom orden, att tala så ärligt som möjligt, att verkligen säga vad det är jag tänker och känner om jag har behov av att uttrycka mina innersta känslor för någon. Men jag kan aldrig säga med ord hur jag känner, jag kan bara beskriva vad det är jag känner. Tänker jag mig att jag vill uttrycka det djupaste, den innerligaste kraftfullaste känsla jag har för en person, då räcker inte orden till.

"Jag älskar dig" blir en fras som av samhället, det sociala spelet, har bestämts betyder något som i sitt innersta väsen är något som inte kan sättas i ord. Frasen blir en lögn eftersom jag har gett upp det äkta i min känsla mot att jag får en möjlighet att kommunicera den med omvärlden.

Men så kan tydligen inga teorier appliceras på hela verkligheten. Varje situation är unik, och undflyr varje teori som har utarbetats utifrån en annan situation. Så egentligen är kontentan bara den att jag anser frasen "Jag älskar dig" vara meningslös, om inte rent lögnaktig. Och dessutom är dessa ord jag nu har skrivit ned också lögnaktiga, eftersom ord alltid ljuger. Men hur var det nu med teorier, kunde de appliceras på alla tänkbara situationer?

Förf.s tankar efter seminariet som avhandlade Iris Murdochs Under the Net.

Flougstadts samlade sorger

Brev ett.

Författat då v. Flougstadt satt framför skrivdonen, bakfull, en söndag efter att hans tillika bakfulla kvinnliga kursare, som sovit på hans soffa, avlägsnat sig och sömnen inte längre ville sluta honom i sin famn.

En människa under min filt
en främmande kropp i en värld,
där allt har stått still.

Jag drar täcket tätare om mig
och skådar alltjämt
blommorna på tapeten.

Vissa språkkunskaper är önskvärda för att föstå detta lösryckta tankestycke.

Samtal från handledaren

"Jag tänke mig 10:15 på onsdag. Det är några småsaker, sen är det klart."

Detta ska firas med en Moods, med filter.

Folket ovanför

Det händer ibland, oftast när jag sitter i köket eller i den relativa tystnade på mitt eget rum, att jag undrar vilka de egentligen är, människorna som bor på våningen ovanför vår. Jag kan förstås gå upp för trapporna (eller ta hissen om jag känner mig överdrivet slö) och kolla vad de heter, ja rent av ringa på i köket, men det skulle liksom döda mystiken. Som det är nu verkar de så mycket intressantare (och det är inte ett odelat positivt adjektiv) än min egen korridor på något vis. Ofta hörs det hur folk rör sig väldigt ljudligt där uppe. Det skrapar i golvet (som är vårt tak), som om någon flyttade tunga möbler, det mullrar och smäller, som om någon brottades, eller kanske spelade väldigt fysisk fotboll i korridoren. I dag hörde jag dessutom röster genom köksfläkten, högljudda röster. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att höra vad de egentligen pratade om, men det lät närmast som om de skrek åt varandra, fast det var svårt att avgöra om de lät hotfulla också. Min överaktiva fantasi satte genast av, och föreställde sig hur en diskussion vid matbordet (kanske pratade de om Muhammed-karikatyrerna) urartade i ett riktigt praktgräl, och undrade så smått när jag skulle får höra första smockan falla.

På sätt och vis är det ibland lite tråkigt att bo i en så lugn korridor, vi har till exempel inte haft någon ordentligt lyckad fest på säkert två år, men när man vill ha det lite lugnt och skönt om kring sig, då nöjer man sig med att undra vilka de på övervåningen är, man vill inte på allvar veta.

Ironiskt nog skriver jag dessa sista rader (ja enbart detta sista stycke) sent en lördag kväll, bara för att ha något att göra i väntan på att festen i min egen korridor ska ebba ut, så jag kan gå och lägga mig i fred.