Konsumtionsångest, samt Ikea förstör julen

I går kväll fick jag en idé, som jag idag utförde. Idén bestod i att se om datorn låter mig spela spel på TV:n istället för datorskärmen (dvs. på 29” istället för 17”). Det fungerade utmärkt. World of Warcraft har aldrig sett mäktigare ut (trots att jag blev tvungen att dra ned upplösningen markant). Enda lilla problemet är att jag för att kunna utnyttja denna upptäckt måste köpa ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus. Inte så farligt kanske, sådana finns relativt billigt numera, men jag köpte en ny mus för inte länge sen alls som jag är väldigt nöjd med (förutom att man måste ställa in programvaran varje gång man startar datorn), och den musen har naturligtvis en sladd.

Så vad göra? Sitta kvar vid den vanliga skärmen, men njuta av min alldeles egna mus med exakt de funktioner jag vill ha (även utanför spel), eller byta ut hela desktop-kitet, och tvingas välja sig vid en ny mus, som kanske inte alls har de funktioner jag nu är van vid?

---

Mitt i den ofantliga kavalkaden av julklappar fanns en sån här ljusslinga/draperi från Ikea. Egentligen är den väl rätt ful, men mitt rum är så kalt och trist ändå att det knappast blir sämre av lite mer punktbelysning. Tyvärr hade just mitt ex (bröderna fick också varsitt) råkat ut för det som ungefär alla Ikea-produkter jag någonsin fått har gjort – slarv vid packningen. Transformatorn, som av någon oförklarlig anledning "måste" vara lös från sladden, har en helt annan sorts kontakt än sladden. Sladden har en kontakt med två metallstickor, en tunn rund, och en platt bred (ni som har en gammal stereo med DIN-pluggar till högtalarna vet hur det ser ut), medan transformatorn verkar vara av den betydligt vanligare typen hane med en pin mitt i, och antagligen en cylinder runt om (som inte syns bakom plasthöljet). Eftersom risken verkar överhängande att någonting kortsluts om man kopplar ihop dessa två kontakter har jag inte gjort det.

Så nu hänger det en död ljusslinga i mitt fönster. Föga juligt, och alltid lika störande.

---

Men god jul på er i alla fall.

Skrivmaskin

I dag efter frukost, det vill säga framåt tvåtiden på eftermiddagen, begav sig kandidaten von Flougstadt ned till stadskärnan för att där söka inhandla julklappar till sina familjemedlemmar (far med bihang, mor med bihang, samt två bröder). Väl där hittar han några böcker för de vuxna att dela på (böckerna ska sorteras i två paket som varje vuxet par sen får dela på), sedan ryker resten av budgeten på dels en cykelreparation, och dels denna underbara tingest som just nu står i en brun väska på kandidatens golv.

Det är en helt annan känsla att skriva på maskin, och då särskilt en gammal mekanisk, än att sitta och låtsasskriva på dator. Hela processen, från tankens utformning till dess formulering på pappret blir så mycket konkretare, ja nästan verkligare än när man bara har ljuspunkter på en skärm, och elektroniska tangenter att så att säga ta på.

Direkt när jag kom hem satte jag mig naturligtvis och skrev på min nya älskling (ute i korridoren, jag har inget bord på rummet), och resultatet blev början på vad som förhoppnigsvis kan bli en hel, fullständig, avslutad novell. Men vi får väl se hur det går med den saken. Det viktiga är att jag har en skrivmaskin.

Klang! Klang!

Oj! Är det här bra eller?

What Famous Leader Are You?
personality tests by similarminds.com

Död åt litteraturen!

Länge leve... Ja, gud(sic) vet vad...

Jag har nu de senaste dagarna suttit med en B-uppsats som bara inte ville gå ihop. Uppgiften gick ut på att analysera och diskutera några aspekter av det intertextuella förhållandet mellan Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" och Gun-Britt Sundströms "För Lydia". Det gick käpprätt åt helvete.

Mitt syfte var vagt från början, mitt i arbetet (det vill säga skrivarbetet) visste jag inte längre vad mitt syfte var alls, och till slut fick jag formulera om syftet för att passa vad jag hade gjort, samt i min avslutning helt enkelt medge att jag misslyckats kapitalt med vad jag föresatt mig att göra.

Så, som sagt...

J.F.*

I like your calves they are exquisite

I'd like your feet to pay a visit

to all my fingertips

And while I'm ogling your hips

I'd like a meet and greet

With each one of your thighs

I think they're very nice

I can't get enough of your shoulders,

even when they hunch

I like your hair, as water over boulders

or done up in a bunch

I want to run my finger

from the pit-pit of your neck

(I'll make a knobbly trek)

right to the bottom of your spine,

and for a while I'll linger,

then run a perpendicular line

With each hand I'll grab a handle

and flip you

over

so I can start

all over

And this time I'll savour you reactions

to my lewd 'ndecent actions

*Massor av poäng till den första som kan komma på vad titeln på detta inlägg åsyftar. Vill ni ha en smärre ledtråd så kan jag avslöja att det är någons initialer. Jag kan naturligtvis inte på långa vägar jämföra mig med förebilden, men jag var bara tvungen att försöka ändå, det var för svårt att motstå (och då har ändå idén skramlat runt uppe i hjärnkontoret sen nån gång i somras).

Köp våra produkter, annars...

På sistone har det börjat dyka upp väldigt konstiga reklamer. Reklamer som till skillnad från vad som är brukligt inte försöker övertyga oss om sin produkts eller sitt företags förträfflighet, utan snarare tvärt om.

Det första exemplet är Vodafones reklamer som utspelar sig på ett förmodligen synnerligen fiktivt callcenter för deras kundtjänst. Samtliga anställda där verkar vara helt blåsta, och kan inte säga annat än "Ja", oavsett vad man frågar dem. I början funkade det rätt bra, de första reklamerna hade en poäng, även om de var tristare än att titta på en sten som åldras, men nu har de slagit över helt. I den senaste, som ni inte kan ha missat, sitter kundtjänstens "snygga tjej" (hon med svart hår) och pratar med någon i mobilen. Förbi går den tvålfagre killen, han som försökt stöta på henne tidigare, och hör henne säga "men jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att fatta". Han tar då resolut ifrån henne luren, och rabblar upp de fina fördelarna med att ha Vodafone som sin mobiloperatör. Personen i andra änden skriker nått ohörbart, och "snygga killen" lämnar tillbaka luren till tjejen och säger nånting uppgivet om att "det verkar som han måste höra det från dig". När han sedan går därifrån upplyses han av en annan tjej om att den "snygga tjejen" pratade med sin pojkvän, varpå han klentroget för sig själv yttrar de berömda orden: "Sin pojkvän? Och ändå förstår han inte vår prisgaranti? Oj oj oj..."

Exempel två är postens årligen återkommande kampanj för att få oss att skicka massor av julkort. Det började tidigt i år med ett reklamutskick bestående av en förformaterad lista med rubriker för folk som ska få julkort, folk som kanske ska få julkort, folk vi aldrig får julkort från osv., där vi förväntas fylla i namn på släkt och vänner i passande kategorier. Längst upp på denna affisch sitter en liten rebus, som utläst lyder något i stil med "Skriv många julkort, så kommer kanske tomten".

Igår såg jag så en TV-reklam från posten, där en ung kvinna kommer hem med matkassar i händerna. Telefonen ringer, och hon hinner knappt få av sig halsduken för att hon måste svara. I andra änden sitter hennes mor lugnt tillbaka lutad på en soffa, och undrar om hon (dottern) har "postat mitt julkort än". Dottern försöker förklara att hon är väldigt stressad just nu, men verkar inte göra något större försök att avsluta samtalet. Modern, som vi först nu faktiskt får se ligga på sin soffa, säger så där lite överlägset ironiskt "nej nej, men tänk inte på mig", och nånting extremt halvhjärtat om att "traditioner är inget man inte får bryta bara för att de är traditioner". Sen avslutar modern samtalet med att upplysa sin stressade dotter om att hon inte vill veta när kortet kommer (underförstått att det så klart kommer).

Att humor är effektivt i reklamkampanjer förstår säkert var och en, men hur detta kan vara det minsta effektivt förstår jag verkligen inte. I det första exemplet får vi insyn i ett påhittat kundtjänstkontor, där samtliga arbetande verkar vara komplett inkompetenta, och dessutom gärna dryga och självgoda. Posten sen, försöker sälja julkort (och frimärken till dessa julkort) med reklamer som fäster vår uppmärksamhet på hur otroligt stressigt livet faktiskt kan vara i juletider, och som försöker inbilla oss att vi måste skicka många julkort (detsamma som att vara snälla barn?) för att tomten ska komma. Är det någon mer än jag som får lust att bojkotta Vodafone och Posten?