Då har man tatt sig/hoppat i/skitit i

Vatten över huvudet. Galen tunna. I det blå skåpet. Det finns ett otal fasta uttryck för att beskriva vad jag har ställt till med. Ring inte larmcentralen riktigt än dock, det är inte så illa som det låter. Nej, landet ligger på följande vis (horisontellt och utsträckt, höhö):
Någon gång förra veckan hittade jag på anslagstavlan i trappuppgången en lapp med följande lilla URL på: http://www.nanowrimo.org/

Vad är då detta, som kräver sådana dödsrubriker och klagovisor? Jo, det är som jag ser det just nu (vem vet vad jag tycker om en månad eller så?) ett alldeles fantastiskt litet projekt, där man helt enkelt anmäler sig på en hemsida, och sedan försöker skriva en roman på en månad. Den 1 november får man börja skriva, och har därefter fram till midnatt den sista på sig att komma upp i minst 50 000 ord. Man vinner inga priser, och det mest sannolika resultatet är nog att man inte får sova ut på en hel månad, men det verkar helt galet kul, inte minst för att man gör det tillsammans med ett tusental andra idioter, så jag kunde inte stå emot. Gör inte det ni heller. Skynda, skynda, det är bara några dagar kvar.

Jag kommer naturligtvis återvända till detta ämne under månaden som kommer, men för tillfället har jag inte mycket mer att säga om saken, jag är nämligen upptagen med att låtsas att jag har någon aning om vad jag ska skriva.

Hej, Bullen!

[Som vanligt är det inte killen i filmen som har skrivit brevet]

Jag har ett problem. När jag var och handlade mjölk i morse köpte jag även Super Play #127, eftersom jag kände att det var på tiden att läsa om lite spel igen. Sist i tidningen hade de ett test där man skulle svara på frågor i TV-spelskunskap med hjälp av graderade ledtrådar. Kunde man svaret med hjälp av enbart den svåraste ledtråden fick fem poäng, och sedan ned till en enda poäng. Efter att lite snabbt ha läst igenom testet, insåg jag till min fasa att jag förmodligen slutade på nivån 0-5 poäng: ”Sitter du och bara skummar igenom en tidning du betalat 54:50 för? Nå, nu är det du som får bära dumstruten. Skamvrån! Bums!”

När jag insåg detta kom det som en klump i halsen, det stockade sig i bröstet, och jag kände att jag bara ville lägga mig på golvet och hulka tills någon kom och höll om mig, sa att det inte gjorde något, och erbjöd sig att spela lite Life Force med mig, med fusket.

Men det hände så klart inte, och jag kunde ju inte bara bryta ihop där ute i köket, jag var ju inte ensam. Så jag svalde hårt, bet ihop käkarna tills det gjorde ont i tänderna, och hoppades att ingen såg tårarna som var så nära så nära att bara forsa ned för mina kinder.

Kära Bullen, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig värdelös och slut som gamer. Vad ska jag göra?

Forsättning följer...

Vrid upp volymen

En mikrofon från Clas Ohlson, ett simpelt ljudinspelningsprogram, och lite klipp och klistra senare: Whatever happened to my rock ’n’ roll party?

Med eftertryck i slutet!

Whatever happened to my rock ’n’ roll party? Whatever happened to the action I was hosting, in the night of my subtraction? Whatever happened to the hawtness parked in my sofa? Whatever happened to the sweetness I touched, the inner of the thigh I stroked in all earnest, with no intention other than to stroke it? Whatever happened to my crowd of boozers, losers, choosers and coolers? The people I gathered, to scatter, when I see fit? Whatever happened to my entourage? Whatever happened to the pieces of heaven I held? What ever happened to my rock ‘n’ roll party? When did it end?

På väg någon stans

Det var en kontrasternas dag. På sätt och vis var det en av de första höstdagarna när termometern visade under tio grader när han skulle iväg, och fartvinden hade börjat bita ordentligt i kinder och öron när han susade fram på sin trogna gamla cykel. Men solen verkade ännu nära. Ljuset såg kallare ut, lite hårdare ut än under sensommaren i augusti, men middagstjärnan värmde alltjämt bra när hon väl tittade fram mellan trädkronorna. Träden, ja. De grönskade envist fortfarande, samtidigt som vägen nu började kantas av fallna löv i varma gyllene färger.

En kontrasternas tid, en övergångsperiod, en spännande tid – om det inte vore för att han var på väg till ännu en ams-åtgärd.

Han stannade framför de nedfällda bommarna vid en järnvägskorsning och kände höstsolen värma honom i nacken; han tog ett djupt andetag av den svalnande höstluften, det luktade en smula bränt från järnvägen. När Upptåget mot Tierp drog förbi och bort virvlade en slinga smutsigt toalettpapper upp i luften, snurrade ett par varv, och dalade sedan lealöst ned mellan spåren igen.

---

Jag är långt ifrån nöjd med den där första meningen. Den låter så förbannat klumpig, övertydlig och... pubertal... i sitt uttryck. Men tyvärr är den absolut nödvändig för att skapa en återkoppling i början av det andra, mycket korta stycket, så det är inte mycket jag kan göra åt saken egentligen.

Är ni uppmärksamma på detaljer, ser ni att dagens inlägg åtföljs av något som kallas "label". Det är nämligen så att jag har konverterat den här bloggen (och konsumentmakt, för dem som fortfarande bryr sig) till Blogger Beta, vilket bland annat gör att jag återigen kan dela upp alla inlägg i kategorier med hjälp av Blogspots label-system. Det är inte så snyggt med en extra rad med texten ”Label: Bajs” efter inlägget, och inte så statiskt som jag vill ha det, men det är bättre än inget alls, och något jag saknat ända sedan jag flyttade in här på Blogspot.

Så småningom har jag tänkt att jag ska gå igenom hela bloggen och sätta lämpliga små labels på alla poster och därefter lägga till en lista med länkar till alla labels i sidebaren, men det får ske en helt annan dag.