Intelligentians angrepp på pöbeln

eller
CIRKELBESKRIVNING
eller
KONSUMTIONSKRITIK

Du sitter på din kammare
och känner existentiella kval
Det kallas för ångest men du tänker:

”Jag är uttråkad, ge mig nåt att göra.”

Du går på stan och köper njutning
av en man som ler med munnen
Han säger ”tack så mycket”
”Glöm inte kvittot” och ”mycket nöje”
Du tycker han gör dig en tjänst och tänker

”han var himla trevlig”

Sen vinkar han adjöken
och vänder sig till nästa torsk

och räknar dina pengar.

Och du går hem och känner dig
tillfälligt tillfredställd

Amatörfotografens klagan

behänger mig med attribut
som
ska få mig att stå ut
men
som bara tynger ner mig
och
gör att ingen ser mig

Det är svårt att kritisera också

Översättning är svårt. Vad den ene framfött och formulerat på ett språk, ska den andre överföra till ett språk den ene aldrig tänkt på, och det med dennes ord som grund. Vad Shakespeare sagt på engelska går självklart att säga lika bra på svenska, men när man är bunden av hans ord, och därmed av hans engelskspråkiga tankegångar, hindrar det en från att helt nyttja potentialen hos det språk man skriver på.

Nedan följer en text jag skrev, publicerade, och sedan raskt raderade efter att ha läst en recension i dagens SvD av en översättning av William Shakespeares ”Sonetter”. Efter att ha tänkt över saken en extra gång, läst de berörda raderna ett tiotal gånger extra, och känt på dem ordentligt, är jag osäker på mitt eget första omdöme. De betonade och obetonade stavelserna sitter där de ska, jag hade knappast kunnat göra det bättre själv, och det jag kallar stapplande staccato, som alltså inte har med betonad/obetonad att göra, utan med själva ljuden, ger sig bara man läser lite mer artikulerat. Men ljudsmeten består. Det står jag för!

Stapplande staccato övergår i oformlig ljudsmet

I dagens SvD recenseras en nyöversättning av William Shakespeares ”Sonnetter” från 1609. ”Sonetterna har aldrig låtit bättre” proklamerar rubriken, och recensenten, Carl-Johan Malmberg, hyllar översättaren, Eva Ström, för att hon har bevisat att svenskan är poetiskt smidig. Som om det skulle behöva bevisas, och därtill med en översättning.

Att svenskan är poetiskt smidig bevisas väl bäst av det ymnighetshorn av inhemsk kvalitetspoesi vi har att ösa ur. Förvisso är det intressant att se om en dikt går att föra över från ett språk till ett annat utan att förvanskas allt för mycket, men att just denna översättning ska vara det slutgiltiga beviset vill jag inte riktigt hålla med om.

Som exempel på Ströms förmåga att transponera Shakespeare från engelska till svenska tar Malmberg Shakespeares kanske mest berömda sonett, den artonde, som börjar ”shall I compare thee to a summer's day / thou art more lovely and more temperate”, och där den avslutande kupletten lyder ”so long as men can breathe or eyes can see / so long lives this and this gives life to thee”. I Ströms översättning lyder de berömda raderna ”Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge”.

Som översättning betraktat är det inget fel på texten. Ström bevarar så gott det går så väl ordföljd som rim. Problemet ligger i språkrytmen. Den första raden är bra, riktigt bra, men den andra är sämre, avsevärt sämre. Den något ovana ordföljden, som jag gissar är mer av en tidsmarkör på engelska, känns på svenska som en nödlösning för att passa metriken (vilket i sig är obligatoriskt, absolut), och den sista raden degenererar för mig till ett stapplande staccato som slutligen övergår i en oformlig ljudsmet i den olyckliga ordkombinationen ”dig ge”, eller som det låter om man läser texten högt: /deiyie:/.

Nu är det här två rader av alla de hundratals som ingår i översättningen, men om det är det mest representativa exempel Malmberg kunde hitta, är jag inte imponerad. Tyvärr. Därmed inte sagt att Ström är en dålig översättare. Hon har en uppgift som aldrig riktigt kan fullbordas. Shakespeare har framfött tanken och formulerat sina rader på engelska. Ström har att säga på ett annat språk vad någon aldrig menat skulle uttryckas på svenska, och dessutom med dennes ord som grund. Visst går det att säga vad Shakespeare sa även på svenska, men tanken, likväl som orden, måste då födas i språket.

Svenskan är ett utmärkt språk, vars potential för poetiskt uttryck är outgrundlig, liksom engelskans. Men att översätta poesi är och förblir en i striktaste mening omöjlig uppgift.

Julia

I min väska finns en penna från DU
I min väska finns en penna som påminner om dig
Och ändå minns jag
knappt
hur du ser ut

Det är en ganska dålig penna
i gulnad plast med lila tryck
Suddet har torkat sedan länge
och stiften har brukats och brutits
tills bara smulor återstår

Men den får ligga i min väska
och blekna i takt
med mitt minne av dig

Vinterpromenad

Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen

I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser

Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar

Låt oss strö våra kläder för vinden

Låt oss träffas en vinterkväll
     med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
     när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
     i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
     i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
     till underkläderna
Låt oss älska genom juli
     nakna inför varandra
     andas vi i augusti

Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas

Kontrollbehov

Unge herr Cyniker gör ännu ett gästspel. Den här gången tydligt daterat till den sjuttonde mars 2004. Som synes vid det här laget var Cyniker lagd åt det anglofila hållet.

I like my baby when she’s dressed to kill
I like my baby when she gives me a thrill
I like her more though in her striped plain shirt
I like her when she’s not a compulsive flirt
But I would like her all the more and most
If she would let me butter her morning toast

Uppmärksammad skåpmat

von Flougstaadts föregångare unge herr Cyniker gör ett kort gästspel, med en text skriven för ett halvt decennium sedan.

You call that communicating?
Man, you're just fornicating.

With yourself!

You want feedback, you gotta stimulate
All you get is backlash, when you simulate
Playing pretend like you give'n'take
When all you've ever given's fake

Attention-whore!

Stulna kyssars bank

Eftersom förbjuden frukt smakar bäst
tar vi våra kyssar där vi kan
i skydd av mörkret
till outsäglig ränta

Mot löfte om återgäldning
lånar vi smekningar på
stulna kyssars bank

För varje lysten blick vi delar
måste jag ge dig tio åter
för varje omfamning vi tar
måste du få sju

Vår lust mäts upp och ut
räknas i siffror
jag låtsas ska lätta
mitt samvetes skuld

Orimmat, ostrukturerat ode till en livskamrat

Käre vän hur jag håller av dig
håller om dig
Vem kan som du stilla min törst
stilla mitt sinne
Vem kan som du värma min själ
värma min hand

Vid morgonen efter
eller kvällen före
Finns du alltid till hands
i min hand
fyller mig inifrån och ut med din arom
med din livsvätska

Var hade jag varit utan dig
min käre jarl av Grå

Vikten av att anteckna

eller
En bortglömd dikt
(eller)?
Jag kom på mig själv med att le

Ursprungligen hade jag bara den raden. Den kom till mig en sen kväll i sängen, och de ack så väl avvägda rader som kom med den hade jag glömt bort när jag vaknade nästa morgon.

Någon dag senare satt jag på ett händelselöst seminarium och började skissa, trots att jag egentligen hade gett upp hoppet om att hitta de försvunna raderna:

Jag kröp ihop i sängen, och lämnade halva tom
Ville minnas känslan av att ge dig plats
tryckt upp mot väggen
av tvånget att inte tränga mig på
Och jag kom på mig själv med att le

Dikten ryms mellan vardagen

Det är inte lätt att skriva
när man samtidigt ska leva

För att leva, kräver tid, energi, insats
för att få ut blott det som krävs
för att finnas.

Och likadant är det med dikten
Den kräver tid, energi, insats,
– och plats.

I brist på skrivdon skrev jag en gång
på en tipskupong
fast utan rim, denna nämnda gång.

Jag stal några blad och en engångspenna
klottrade mina rader mellan trycket,
på de vita ytor som fanns
på den plats som fanns.

Gjorde min insats,
investerade min energi och min tid
under en lunch, som ändå var förspilld

Och dikten rymdes i vardagen.

Ett ögonblick som inte är nu

En gång i mitt liv var jag lugn,
en gång i mitt liv var jag nöjd.

Jag låg i en kvinnas armar, eller hon låg i mina.
Vi delade på en yta, ett rum. Vi ägnade varandra en tid,
talade om saker vi inte längre minns.

Vi omslöt varandra, gick omlott, lade oss över varandra
kröp under varandra.

Vi hade ännu inte haft sex den kvällen.
Vi visste båda att vi skulle det, men hade ingen brådska

Vi drack te ur stora koppar, kände varandras kroppar fyllas av värme
en från téet, en från varandra.

En gång i mitt liv var jag lugn
en gång i mitt liv kunde jag slappna av.

Von Flougstaadt på återbesök

Nere vid ån finns ingen brådska
där änder flyter lojt
genom drivved och flaskor
Från botten lyser glaset i en lampa
Jag dricker ur min trocadero
vänder ansiktet mot solen

På spaning efter mitt skapar-jag

Det känns som hundra år se'n
som jag skrev nå't som var mitt
som jag skrev nå't som var jag
som var skapat om
och i
och för och genom mig
Där jag får tala mitt språk
med ord som jag satt samman

Författare bär rock

På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:

En riktig författare bär rock
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar

förlustar och
förargar

De tankar vi läser när han lättar på rocken.

Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat

Därför, bär en riktig författare alltid rock.

Så i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.

I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.

Aalid går händelserna i förväg

God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan

Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.

Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta

V. Aalids klocka

Varje minut ska räknas ut

samlas in och indexeras

Varje minut

– Räknas

Har sitt värde för sig

i sig

för dig

Visarna springer runt på tavlan

ritar ut och äter upp

lägger minuter

timmar och dagar bakom sig

Målar över desamma i detsamma.

Tiden går i cirkel
men kommer aldrig igen

v. Aalids sjätte epistel

Författad under tre dagar. Hopklistrad av enskilda fragment av en känsla i ständig omvandling.

I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla

Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.

Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv

Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.

Liv, jag förstår dig ännu inte

Utanför mitt fönster faller snön som frusna tårar. Från en stålgrå himmel som ingen kärlek känt.

Svept i moln och dimmor gråter den för alla som delar dess öde. För alla som inte kan gråta för sig själva.