25 september 2005

Kosmisk balans

När jag själv har mått dåligt brukar jag ofta skylla det på nån slags världsallt, kosmos kallat. Jag har även nån gång ibland snackat om kosmisk balans och nått halvt hemvävt karmabegrepp, att allt gott som händer andra på nått vis gör att nån (jag) måste ta all skit också. Jag kan väl inte svära på att jag alltid har trott på mig själv, det har ju mest varit raljerande utgjutelser från en kantstött själ som tycker sig ha blivit orättvistbehandlad av världen, men nu börjar jag faktiskt undra.

Samtidigt som jag, på ett par plan i alla fall, mår bättre än på länge, så är två goda vänner rejält nere. Den ene för nått nån annan sa, den andre, så vitt jag förståt, för nått han själv sa. Båda sakerna hände tätt inpå att jag tog kontakt med den berömda människan igen, något som gick smidigare än jag nog nånsin hade kunnat föreställa mig (i mina realistiska föreställningar, inte i mina drömmar), och som dessutom representerade ett steg i rätt riktning inte bara vad gäller min bekanstskap med henne, utan mitt sociala beteende i stort. Jag har tagit stort ett steg på väg mot en större värld, en värld jag för inte allt för länge sedan gjorde allt för att undvika och förneka. Men hela tiden gnager det i bakhuvudet. Vad du fick eller gjorde, kostade dina vänner det de fick och sade. Kosmisk balans.

Eller?

21 september 2005

Åt helvete med formerna!

Nej han står sig rätt slätt
bland triptyker, trokéer, distikoner
elegiskt distinkta distinktioner
Eller hur de nu där knorras fram
på papper med blyertsens damm

Istället han tar vad han har
trycker, bänder, vrider och vinklar
Det gör väl intet, om rytmen den kinkar
så länge ett budskap står ut
när platsen på papperet är slut


Kanditat Atterborn sitter i andra änden av en sträng bredbandsfibrer, och ställer frågan om jag skaldar i kväll igen, han vill nämligen ha kvällslektyr. Egentligen gjorde jag inte det, men jag hade faktiskt redan tidigare under dagen funderat på att förlänga, på ett eller annat sätt, texten jag lade upp igår. Den kan förvisso synas vara färdig, men jag själv var inte färdig med den och dess ämne. Och se vad den gode kandidatens tjat fick mig till! Föga vackert, jag vet, men jag gör mitt bästa för att i mitt stilla sinne omhulda andra strofens sista raders budskap.

20 september 2005

Att rytma eller ej, det är frågan

Vad ska jag väl här med versmåttet till
Vad hjälper det mig,
att inte få bruka de ord som jag vill

Vad hjälper det en att begränsa sitt val
vad hjälper det säg
när jag inte vet vad som ska fylla mitt tal

Att finna på ord det är svårartat nog
Att välja helt rätt
det skapar allt alldeles lagom med knog

utan bindande rytmer, som låser en helt
Utan diktarnas sätt
som för amatören, känns faseligt stelt


Alltmedan jag filade på just rytmen i detta metaverk satt jag och diskuterade denna företeelse, rytm och versmått, över ICQ med unge herr Atterborn. Där jag, liksom här, i de stunder då jag faktiskt helt frivilligt, och till viss del medvetet, underkastar mig ett versmått, eller en bunden form av något slag, tenderar att vara mer lös i fogarna, ägnar han stor möda åt att pussla ihop ord och rader så att stavelserna följer på varandra som ett rinnande, betonat och obetonat om vartannat, vatten.

Den nämnda lösheten kan förstås bero på att jag helt enkelt är lat. Jag ids inte sitta och vrida och vända på ordföljd och ordval i all evighet för att få den rätta flätningen av betonade och obetonade stavelser på varenda liten rad. Lösheten kan också motiveras med att jag vill efterlikna ett naturligare språkbruk. Tänk på hur du själv talar. Inte tusan hörs varje stavelse lika bra? Nog tusan klämmer du ihop både stavelser och hela ord till några få knappt urskiljningsbara ljud när talrytmen kräver det? Jag gör det i alla fall, och då kan man se som en del av läsupplevelsen (i den mån det finns en upplevelse att tala om, jag gör mig inga illusioner om min egen storhet eller unikhet) att hitta just det uttryck diktaren tänkt sig då han knölat in alldeles för många ord på samma rad i en helt regelvidrig ordning, alltmedan han försöker bibehålla en illusion av formbundenhet.

Så lycka till med just den uppgiften, och varsågoda och plocka isär hela skiten och tala om för mig på exakt hur många sätt jag har saboterat rytmen och versmåttet.

17 september 2005

Det stegvisa avslöjandets teknik

Kurslitteraturen kan stundom verka tung, och inte minst när man får en diger lunta att ta sig genom över helgen (vilket infaller precis varje helg, inget uppskov för sabbat eller dylikt). Till på måndag har man angett oss, förutom några dikter av Viktor Rydberg (ja, Tomten är en av dem) Henrik Ibsens "Gengångare" ("Gengangere" i original).

I fredags efter seminariet travade så kandidaterna von Flougstadt och Atterborn till Studentbokhandeln på sysslomansgatan för att inhandla detta illuminariska verk. Väl där spårade man raskt upp Ibsen i pockethyllan, och rafsade åt sig varsitt exemplar av den rätta luntan, utan att titta noggrannare på den än vad som krävdes för att försäkra sig om att den innehöll det verk som skulle diskuteras efter genomlidet helgstudium.

Som brukligt undersökte så kandidaten v. F. verkets sidantal som hastigast på fredag kväll. Han har för vana att göra det för att i förväg veta på ett ungefär den tidsmässiga omfattningen av sina plågor.

Nedan jämförs så den aktuella volymen till vänster med Gustave Flauberts "Madame Bovary" till höger, ett verk på nästan exakt 330 sidor i den aktuella utgåvan. Skillnaden är som synes minimal.

Kandidaten var föga uppsluppen då han såg framför sig åtskilliga timmar under läslampans sken, då han även mindes hur lång tid ett annat verk (han har ännu inte slutfört sin läsning av "Madame Bovary") av samma omfattning hade tagit för inte så länge sedan.

Här nedan ser vi sedan det exakta sidantalet i den aktuella Ibsen-utgåvan. Detta stillade förvisso kandidatens oro en smula, då sidantalet visade sig inte ens uppgå till 300. Visserligen är det nära, men den psykologiska effekten i avsaknaden av just denna siffra är icke att förringa.


Dessutom påmindes kandidaten vid denna fas av undersökningen, om att Ibsen var dramatiker, inte romanförfattare som Flaubert eller Balzac (det nyss nämnda men ännu ej namngivna verket var denne fransmans "Pappa Goriot"), vilket innebär att hans verk då de återges i tryck, inte består av text som är lika tätt sammantryckt på sidan; och alltså innehåller ett godtyckligt antal sidor mindre text att läsa hos herr Ibsen än hos herrarna F. eller B.

Här nedan tar kandidaten sig sedan en närmare titt på innehållsförteckningen i den aktuella volymen, och upptäcker först nu att den innehåller inte ett, utan två fullständiga verk av Ibsen. Sidantalet är alltså inte nära 300, utan bara en ringa summa över 150.

När så kandidaten till slut, efter många tunga suckar sätter sig ned med sin uppgift (150 sidor är ändå en ansenlig summa sidor, och att läsa hundraåriga dramer kan ibland ta nog så mycket tid i anspråk som motsvarande sidantal prosa), och slår upp dramats första sida, möts han av denna högst välkomna syn.

Det visar sig att utgivaren inte bara har behagats luras med att ha två verk i en och densamma utgåva, man har även gett sig på att trycka det norska originalmanuskriptet och det svenska översatta sida vid sida. Då någon dubbelläsning, så att säga, inte synes kandidaten vara nödvändig (det är förvisso innehållet, och inte själva språket som ska analyseras på seminarium på måndag), är det alltså bara hälften av de lite drygt 160 sidorna han behöver läsa – således inte stort mer än 80 sidor.

Dessa sidor är nu avverkade, det tog inte ens en kopp té i anspråk och kandidaten ska alldeles strax belöna sig med en Moods med filter på den föga soldränkta balkongen.

Eder tillgivna D. I von Flougstadt



Fotnot: Titeln på denna post är stulen från förordets sätt att beskriva hur Ibsen stegrar spänningen i sina dramer.


Uppdatering 19/9: Rydberg hette naturligtvis Viktor i förnamn, inget annat. Kandidaten måste ha haft tankarna på annat håll, och blandat ihop salig Viktor med Olof Rudbeck, eller nått sånt.

12 september 2005

Från marginalen

Nån braljerande(sic) glänsare på kursen började snacka om peripetier på seminariet i fredags, och min penna började gå av sig själv i marginalen på kollegieblocket.

Perifera
peripetier
paraderar
på parnassen

Det är ingen som ser dem
Det är ingen som ber dem

Men alltjämt de vandrar
Och alltjämt de klandrar
(ett)
Pöbellikt
publikum
påtänt på
petitesser


Och bara så det är klarlagt: Ja, jag skäms över denna formbundenhet dragen till sin spets. Catfish?

[Tankepaus...]

Eller nej. Jag skäms inte, dock är det nånting med det som stör mig, men jag kan inte sätta fingret på det.

05 september 2005

Bless this mess, eller Gravplundring

En av grannarna i korridoren hade besök över helgen, och besöket hade en seg morgon mage att yttra sig negativt om vårt kök. Tänk er orden "Fyfan vad äckligt erat kök är!", yttrade på gnällig västgötska (Trollhättan närmare bestämt). Undertecknad höll förstås käften och god min, men inombords filade han på en djävulsk plan för att hämnas, och näpsa den ohyfsade inkräktaren. En plan så genialisk, att själve Sickan skulle berömma den; en plan så elegant, att självaste drottningmodern skulle utbrista "Charming!"; en plan så subtil, så finstilt, så raffinerad, så urbota verkningslös, att inte en djävel i korridoren kommer fatta ett piss. Fast det kan ju också bero på att de är såna okultiverade vildar hela bunten.

Men nog svamlat! Skåda vad mitt skafferi numera pryds av:

03 september 2005

Skåpmat, eller Ur arkivet

Nån gång i förrgår satt jag på balkongen och avnjöt en Moods (med filter), och hade fått för mig att jag skulle skriva nåt. Så blev det dock inte, utan i stället började jag bläddra lite i min lilla anteckningsbok, och hittade en gammal text från förra hösten som jag tänkte återuppliva. Här presenteras den med de av kritikern föreslagna ändringarna, samt en smärre egen revision.


Left alone in a cold blue light
with creations of a single side,
true beauty is now out of sight
and fables aren't enough to tide
me over when boredom descends
on the stage of my constant distraction.
Idle mind, how well you lend
yourself to constant dissatisfaction.


Att jag använder mig av gammal skåpmat beror inte bara på att jag har lite dåligt samvete för att jag uppdaterar bloggen så sällan, utan just den texten kändes på något vis aktuell igen efter gårdagens upplevelser.
 

Jag pingar till Nyligen.se |