Kosmisk balans

När jag själv har mått dåligt brukar jag ofta skylla det på nån slags världsallt, kosmos kallat. Jag har även nån gång ibland snackat om kosmisk balans och nått halvt hemvävt karmabegrepp, att allt gott som händer andra på nått vis gör att nån (jag) måste ta all skit också. Jag kan väl inte svära på att jag alltid har trott på mig själv, det har ju mest varit raljerande utgjutelser från en kantstött själ som tycker sig ha blivit orättvistbehandlad av världen, men nu börjar jag faktiskt undra.

Samtidigt som jag, på ett par plan i alla fall, mår bättre än på länge, så är två goda vänner rejält nere. Den ene för nått nån annan sa, den andre, så vitt jag förståt, för nått han själv sa. Båda sakerna hände tätt inpå att jag tog kontakt med den berömda människan igen, något som gick smidigare än jag nog nånsin hade kunnat föreställa mig (i mina realistiska föreställningar, inte i mina drömmar), och som dessutom representerade ett steg i rätt riktning inte bara vad gäller min bekanstskap med henne, utan mitt sociala beteende i stort. Jag har tagit stort ett steg på väg mot en större värld, en värld jag för inte allt för länge sedan gjorde allt för att undvika och förneka. Men hela tiden gnager det i bakhuvudet. Vad du fick eller gjorde, kostade dina vänner det de fick och sade. Kosmisk balans.

Eller?