Det stegvisa avslöjandets teknik

Kurslitteraturen kan stundom verka tung, och inte minst när man får en diger lunta att ta sig genom över helgen (vilket infaller precis varje helg, inget uppskov för sabbat eller dylikt). Till på måndag har man angett oss, förutom några dikter av Viktor Rydberg (ja, Tomten är en av dem) Henrik Ibsens "Gengångare" ("Gengangere" i original).

I fredags efter seminariet travade så kandidaterna von Flougstadt och Atterborn till Studentbokhandeln på sysslomansgatan för att inhandla detta illuminariska verk. Väl där spårade man raskt upp Ibsen i pockethyllan, och rafsade åt sig varsitt exemplar av den rätta luntan, utan att titta noggrannare på den än vad som krävdes för att försäkra sig om att den innehöll det verk som skulle diskuteras efter genomlidet helgstudium.

Som brukligt undersökte så kandidaten v. F. verkets sidantal som hastigast på fredag kväll. Han har för vana att göra det för att i förväg veta på ett ungefär den tidsmässiga omfattningen av sina plågor.

Nedan jämförs så den aktuella volymen till vänster med Gustave Flauberts "Madame Bovary" till höger, ett verk på nästan exakt 330 sidor i den aktuella utgåvan. Skillnaden är som synes minimal.

Kandidaten var föga uppsluppen då han såg framför sig åtskilliga timmar under läslampans sken, då han även mindes hur lång tid ett annat verk (han har ännu inte slutfört sin läsning av "Madame Bovary") av samma omfattning hade tagit för inte så länge sedan.

Här nedan ser vi sedan det exakta sidantalet i den aktuella Ibsen-utgåvan. Detta stillade förvisso kandidatens oro en smula, då sidantalet visade sig inte ens uppgå till 300. Visserligen är det nära, men den psykologiska effekten i avsaknaden av just denna siffra är icke att förringa.


Dessutom påmindes kandidaten vid denna fas av undersökningen, om att Ibsen var dramatiker, inte romanförfattare som Flaubert eller Balzac (det nyss nämnda men ännu ej namngivna verket var denne fransmans "Pappa Goriot"), vilket innebär att hans verk då de återges i tryck, inte består av text som är lika tätt sammantryckt på sidan; och alltså innehåller ett godtyckligt antal sidor mindre text att läsa hos herr Ibsen än hos herrarna F. eller B.

Här nedan tar kandidaten sig sedan en närmare titt på innehållsförteckningen i den aktuella volymen, och upptäcker först nu att den innehåller inte ett, utan två fullständiga verk av Ibsen. Sidantalet är alltså inte nära 300, utan bara en ringa summa över 150.

När så kandidaten till slut, efter många tunga suckar sätter sig ned med sin uppgift (150 sidor är ändå en ansenlig summa sidor, och att läsa hundraåriga dramer kan ibland ta nog så mycket tid i anspråk som motsvarande sidantal prosa), och slår upp dramats första sida, möts han av denna högst välkomna syn.

Det visar sig att utgivaren inte bara har behagats luras med att ha två verk i en och densamma utgåva, man har även gett sig på att trycka det norska originalmanuskriptet och det svenska översatta sida vid sida. Då någon dubbelläsning, så att säga, inte synes kandidaten vara nödvändig (det är förvisso innehållet, och inte själva språket som ska analyseras på seminarium på måndag), är det alltså bara hälften av de lite drygt 160 sidorna han behöver läsa – således inte stort mer än 80 sidor.

Dessa sidor är nu avverkade, det tog inte ens en kopp té i anspråk och kandidaten ska alldeles strax belöna sig med en Moods med filter på den föga soldränkta balkongen.

Eder tillgivna D. I von Flougstadt



Fotnot: Titeln på denna post är stulen från förordets sätt att beskriva hur Ibsen stegrar spänningen i sina dramer.


Uppdatering 19/9: Rydberg hette naturligtvis Viktor i förnamn, inget annat. Kandidaten måste ha haft tankarna på annat håll, och blandat ihop salig Viktor med Olof Rudbeck, eller nått sånt.