Förlåt mig, salig herr Rydberg, förlåt mig!

Midvinternattens köld är måttlig
stjärnorna glöda rätt illa
Alla vaka i täta gårdar
stressigt under midnattstimma
Månen vandrar över stadens slammer
snön lyser med sin frånvaro
endast frost lyser vit på taken
även tomten är vaken

Tio minuter vid skrivmaskinen

Komedi blir mindre roligt andra gången, sa han, och avfärdade därmed hela diskussionen. Eller något åt det hållet. Mekaniskt hackar jag på skrivmaskinen, som för att se till att musklerna inte glömmer bort hur man skriver bara för att hjärnan har glömt bort hur man kommer på något att skriva. Man kan ju fråga sig om det hjälper, men det känns bra på något vis, inte minst för att det håller mig sysselsatt, får mig att känna mig lite mindre sysslolös, och värdelös på grund av denna sysslolöshet. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag aldrig går runt och bara driver. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag fortsätter skriva, vad som än händer, hur oinspirerad jag än känner mig, och hur dåligt, meningslöst och substanslöst det än blir.

Och kanske har jag hängt upp mitt människovärde på skrivandet, men är det inte i så fall ett medvetet val? Jag menar, om den enda mening med livet vi ges av naturen själv, av livet självt, är att växa upp, skaffa avkomma och uppfostra denna avkomma, för att sedan dö och förmultna så att jorden kan återvinna de näringsämnen som finns lagrade i vår kropp; då måste vi väl hitta på meningen själva, fylla livet med värden själva? I alla fall nu när vi har utvecklat en hjärna som tillåter medveten tankeverksamhet, sapiens sapiens, och ett samhälle som ger oss tid över att använda denna tankeförmåga när vi inte längre behöver ödsla tid på att skaffa mat och skydda vår stam mot rovdjur andra faror i naturen.

Föga banbrytande tankegångar måhända, men så skriver jag bara för att skriva. Skrivandet i sig har för mig antagit ett inneboende värde, som i sin tur skänker mig, om inte ett inneboende värde, så åtminstone viss behållning, viss känsla av meningsfullhet, syfte.

Allt detta är naturligtvis tämligen paradoxalt, då jag den senaste månaden har skrivit mer under en sammanhängande tidsperiod än jag någonsin gjort tidigare. 19 159 ord på trettio dagar. Och så sitter jag här och låtsas som om jag har sådan skrivkramp att jag inte minns hur man gör för att skriva. Men det är nästan så det känns. Död för själen kallade en bekant det att jobba på McDonald's, och det väckte en tanke i mig. Kanske är det en viss själslig död jag erfar, nu när jag har varit borta från den otvetydiga intellektuella stimulans det innebär att studera på universitet så länge. Jag kände då att jag saknar, och rent av behöver, törstar efter den influens de stora hjärnor och pennor man får komma i kontakt med där ger ens eget tänkande och skrivande. Inte undra på att gemene man har föga intresse för den så kallat finare kulturen, när han (eller hon) har fullt upp med att slita på ett tärande, krävande jobb om dagarna. När han/hon kommer hem vill han/hon så klart bara ta det lugnt, slippa all sorts ansträngning, inklusive mental (jag tvekar inför ordet "intellektuell").

Någonstans i skarven där befinner jag mig. Van att tänka, att syssla med intellektuella uppgifter, men den senaste månaden utarbetad både fysiskt och till viss del mentalt kreativt. Så kommer då ett par dagar då inget händer, och min kropp, nej, min varelse, vet inte hur den ska reagera. Hjärnan vill ägna sig åt intellektuell aktivitet, men har fått gå på tomgång så länge att det inte finns något att behandla, och kroppen, som vant sig vid att slita flera timmar om dagen får dåligt samvete för att jag inte har något produktivt att ta mig för, vilket i sin tur skulle lösa sig om hjärnan fick utlopp för sin önskan att skapa, att skriva, igen.

Jag skrev en pryl

I brist på bättre saker att ta mig till sista dagen på jobbet, plitade jag ned en rad någon stans i dagens Metro: I wrote a love song, and then I wrote another. Detta utvecklade sig sedan till en hel (nåja) sång, som genast sattes till sedvanligt simpelt gitarrkomp. Soundclick!

I wrote a love song
and then I wrote another
I wrote some stories
I wouldn't show my mother

But I have a problem
cause they all sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

I wanted to be a rockstar
who travelled the world around
but on the popcharts
I barely made a sound

Cause I have a problem
I always sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

Alla helvetets kval

För ca sex år sedan gjorde jag mitt första inköp från CDON, det bestod om jag minns rätt av Eagle-Eye Cherrys andra skiva och Mick Jaggers Goddess in the Doorway (Hellacopters Cream of the Crap kom nog därifrån också, men det kan ha varit senare). I går fick jag ett mail från CDON där de med anledning av att jag "nyss" registrerat mig på CDON vill bjuda på frakten på mitt första köp.

Mitt dilemma är detta: Ska jag helt hänsynslöst utnyttja att de har noll koll, och köpa några skivor, helst en enda riktigt billig så frakten blir så stor del som möjligt att totalsumman; eller ska jag låta bli, eftersom frakten är en sådan liten summa (29 kr) att de har råd att ge bort lite gratis frakt då och då, och därmed bara har lurat mig att handla när jag egentligen inte vill det, eftersom jag tror att jag får något gratis?

Eller ska jag erkänna (för er, mina kära två läsare) att detta mail skickades till en e-postadress jag registrerade för knappt två år sedan, vilket gör det hela lite mer komplicerat än att de bara har råkat skickat ett introduktionserbjudande till en sex år gammal användarprofil?

Trilemma blir det då, vad?

Smärre panik infinner sig, förf. går och handlar.

Det går lite långsamt. Men det vet ni redan, om ni har ramlat in här på bloggen. Precis under min "profil" finns nämligen numera en liten bild som informerar om att jag deltar i NaNoWriMo, och hur många ord jag har kommit upp i hittills (den länkar dessutom till min profil på NaNo-sidan). Om ni klarar av kommandoserien "kör: calc" (eller motsvarande i vad ni nu har för operativsystem) och beräkningen 50000/30, så vet ni att man måste greja ungefär 1667 ord per dag för att fylla sin NaNo-kvot. Ytterligare en simpel beräkning (den här gången utan "calc") säger oss att de där 6735 orden jag har klämt ur mig inte är i närheten av de ca 16 667 man måste ha kommit upp i när klockan slår tolv i natt.

Det går med andra ord inte bara lite långsamt, det går på tok för långsamt. Jag skulle kunna skylla på att jag har ett heltidsjobb, men en annan av deltagarna i Uppsala upplyste mig på en skrivträff om att hon både pluggar (heltid) och jobbar, och hon ligger en bra bit över dagskvoten om jag inte minns fel. Jag skulle kunna skylla på att min laptop är så gammal att det är rent inspirationsdödande att slå sig ned och skriva, men så skriver jag stundom med gott humör på en gammal mekanisk skrivmaskin. Jag skulle kunna skylla på att jag av omständigheter utanför min kontroll (bland annat det där heltidsjobbet) knappt kunde få ur mig ett enda ord mellan onsdag den 1 november (på vakan som hölls på kvällen den 30 oktober) och tisdag den 7 november.

Eller så sätter jag mig helt enkelt och skriver nu, istället för att upplysa er om grundläggande matematiska fakta och alla undanflykter jag har för de ord jag inte skrivit tidigare. Nu är det faktiskt fredag kväll, jag ska inte ut, jag behöver inte gå upp helt okristligt tidigt i morgon (även om jag måste jobba), och korridoren verkar än så länge helt tom. Dags att skriva med andra ord. Bara jag får gå och handla först.

Då har man tatt sig/hoppat i/skitit i

Vatten över huvudet. Galen tunna. I det blå skåpet. Det finns ett otal fasta uttryck för att beskriva vad jag har ställt till med. Ring inte larmcentralen riktigt än dock, det är inte så illa som det låter. Nej, landet ligger på följande vis (horisontellt och utsträckt, höhö):
Någon gång förra veckan hittade jag på anslagstavlan i trappuppgången en lapp med följande lilla URL på: http://www.nanowrimo.org/

Vad är då detta, som kräver sådana dödsrubriker och klagovisor? Jo, det är som jag ser det just nu (vem vet vad jag tycker om en månad eller så?) ett alldeles fantastiskt litet projekt, där man helt enkelt anmäler sig på en hemsida, och sedan försöker skriva en roman på en månad. Den 1 november får man börja skriva, och har därefter fram till midnatt den sista på sig att komma upp i minst 50 000 ord. Man vinner inga priser, och det mest sannolika resultatet är nog att man inte får sova ut på en hel månad, men det verkar helt galet kul, inte minst för att man gör det tillsammans med ett tusental andra idioter, så jag kunde inte stå emot. Gör inte det ni heller. Skynda, skynda, det är bara några dagar kvar.

Jag kommer naturligtvis återvända till detta ämne under månaden som kommer, men för tillfället har jag inte mycket mer att säga om saken, jag är nämligen upptagen med att låtsas att jag har någon aning om vad jag ska skriva.

Hej, Bullen!

[Som vanligt är det inte killen i filmen som har skrivit brevet]

Jag har ett problem. När jag var och handlade mjölk i morse köpte jag även Super Play #127, eftersom jag kände att det var på tiden att läsa om lite spel igen. Sist i tidningen hade de ett test där man skulle svara på frågor i TV-spelskunskap med hjälp av graderade ledtrådar. Kunde man svaret med hjälp av enbart den svåraste ledtråden fick fem poäng, och sedan ned till en enda poäng. Efter att lite snabbt ha läst igenom testet, insåg jag till min fasa att jag förmodligen slutade på nivån 0-5 poäng: ”Sitter du och bara skummar igenom en tidning du betalat 54:50 för? Nå, nu är det du som får bära dumstruten. Skamvrån! Bums!”

När jag insåg detta kom det som en klump i halsen, det stockade sig i bröstet, och jag kände att jag bara ville lägga mig på golvet och hulka tills någon kom och höll om mig, sa att det inte gjorde något, och erbjöd sig att spela lite Life Force med mig, med fusket.

Men det hände så klart inte, och jag kunde ju inte bara bryta ihop där ute i köket, jag var ju inte ensam. Så jag svalde hårt, bet ihop käkarna tills det gjorde ont i tänderna, och hoppades att ingen såg tårarna som var så nära så nära att bara forsa ned för mina kinder.

Kära Bullen, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig värdelös och slut som gamer. Vad ska jag göra?

Forsättning följer...

Vrid upp volymen

En mikrofon från Clas Ohlson, ett simpelt ljudinspelningsprogram, och lite klipp och klistra senare: Whatever happened to my rock ’n’ roll party?

Med eftertryck i slutet!

Whatever happened to my rock ’n’ roll party? Whatever happened to the action I was hosting, in the night of my subtraction? Whatever happened to the hawtness parked in my sofa? Whatever happened to the sweetness I touched, the inner of the thigh I stroked in all earnest, with no intention other than to stroke it? Whatever happened to my crowd of boozers, losers, choosers and coolers? The people I gathered, to scatter, when I see fit? Whatever happened to my entourage? Whatever happened to the pieces of heaven I held? What ever happened to my rock ‘n’ roll party? When did it end?

På väg någon stans

Det var en kontrasternas dag. På sätt och vis var det en av de första höstdagarna när termometern visade under tio grader när han skulle iväg, och fartvinden hade börjat bita ordentligt i kinder och öron när han susade fram på sin trogna gamla cykel. Men solen verkade ännu nära. Ljuset såg kallare ut, lite hårdare ut än under sensommaren i augusti, men middagstjärnan värmde alltjämt bra när hon väl tittade fram mellan trädkronorna. Träden, ja. De grönskade envist fortfarande, samtidigt som vägen nu började kantas av fallna löv i varma gyllene färger.

En kontrasternas tid, en övergångsperiod, en spännande tid – om det inte vore för att han var på väg till ännu en ams-åtgärd.

Han stannade framför de nedfällda bommarna vid en järnvägskorsning och kände höstsolen värma honom i nacken; han tog ett djupt andetag av den svalnande höstluften, det luktade en smula bränt från järnvägen. När Upptåget mot Tierp drog förbi och bort virvlade en slinga smutsigt toalettpapper upp i luften, snurrade ett par varv, och dalade sedan lealöst ned mellan spåren igen.

---

Jag är långt ifrån nöjd med den där första meningen. Den låter så förbannat klumpig, övertydlig och... pubertal... i sitt uttryck. Men tyvärr är den absolut nödvändig för att skapa en återkoppling i början av det andra, mycket korta stycket, så det är inte mycket jag kan göra åt saken egentligen.

Är ni uppmärksamma på detaljer, ser ni att dagens inlägg åtföljs av något som kallas "label". Det är nämligen så att jag har konverterat den här bloggen (och konsumentmakt, för dem som fortfarande bryr sig) till Blogger Beta, vilket bland annat gör att jag återigen kan dela upp alla inlägg i kategorier med hjälp av Blogspots label-system. Det är inte så snyggt med en extra rad med texten ”Label: Bajs” efter inlägget, och inte så statiskt som jag vill ha det, men det är bättre än inget alls, och något jag saknat ända sedan jag flyttade in här på Blogspot.

Så småningom har jag tänkt att jag ska gå igenom hela bloggen och sätta lämpliga små labels på alla poster och därefter lägga till en lista med länkar till alla labels i sidebaren, men det får ske en helt annan dag.

Högre värden?

Pengar är inte allt här i världen sägs det visst. Det finns större värden att bry sig om, sägs det visst. Konst, teater, litteratur. ”Du har ju pluggat litteratur!” Mjo, förvisso, men vad hjälper Greene, Faulkner, Huxley, Benedictsson, Boye, Strindberg och den förbannade Homeros den 28 i månaden när banksaldot står på 8,33, hyran ska in dagen därpå, och ens socialsekreterare just har ringt och sagt att man inte kommer få några pengar för de två månader som gått sedan man först tog kontakt med dem eftersom man har sökt för få jobb? Vad hjälper Tegnér, Karlfeldt, Ekelöf och Fröding när man inte kan följa med sina polare ut på krogen en gång i veckan för att man inte har lust att ta emot idelig välgörenhet bara för att kunna ta en simpel pilsner? Vad hjälper Céline, Carey, Austen och Almqvist när man inte vet om man kan äta någon frukost nästa dag, eftersom man knappt har råd med mjölk till gröten, och sylten för övrigt är slut?

Pengar må inte vara allt, men allt kostar pengar, och utan pengar är det omöjligt att uppleva de där högra värdena som är så djävla fina att kunna stoltsera med i bokhyllan och på middagsbjudningar.

Så nästa gång någon säger att pengar inte är allt här i världen, be då om ett kontoutdrag, sedan slår ni in skallen på dem med en snickarhammare.

Art School Confidential (uppdaterat)

Har ni någonsin sett en film, och sedan önskat att ni inte hade sett den, så att ni kunde se den igen utan att redan ha sett den? Så kände jag efter att ha sett Art School Confidential, som bygger på en serie av Daniel Clowes (som skrev Ghost World).

Filmen börjar tämligen aningslöst som en berättelse om en ung man som söker sig till en konstskola i ett lite skumt område, och där förälskar sig i en modell efter att ha konstaterat att alla tjejer som faktiskt går på skolan är helknäppa.

Håhå, jaja, tänker man. Ännu en halvt självbiografisk film om Ung Man Med Ambitioner, som träffar En Flicka, Blir Kär, och Lär Sig Något Om Livet. Knappast. Eller bara till viss del. Jerome, som filmens protagonist heter, bär fortfarande på vissa illusioner om vad det innebär att vara konstnär, och en viss integritet vad gäller konstutövandet. En av hans klasskamrater introducerar honom dock för en nerdekad konstnär som själv gått på samma skola, en man som har insett att ens framgångar som konstnär till största delen beror på ens kunskaper i fellatio. Huruvida detta menas bidligt eller bokstavligt framgår inte riktigt.

På skolan går det dessutom rykten om en seriemördare som tidigare haft ihjäl ett antal elever. Snart börjar det dyka upp lik igen, och misstankarna riktas även mot Jerome, som genom ett par olyckliga omständigheter hamnar i så att säga samma spår hos polisen som den verklige mördaren.

Och det är här någon stans jag önskar att jag kunde se om filmen utan att ha sett den förut, för jag får en känsla av att det i var och ett av de minst tre huvudspåren finns mycket mer att hämta än vad man får om man försöker se hela filmen samtidigt, så att säga. En analys som bygger mer på verkligheten, krass erfarenhet, än på tidsparadoxer och splittrade medvetanden, säger mig dock att det troligen är så att Clowes serie-roman*, i likhet med till exempel David Boring av samme författare, innehåller just alla dessa spår, men i egenskap av långsammare medium och mer plats lyckas utforska dem betydligt djupare än denna egentligen föredömligt korta film gör.

Min standardrekommendation blir att ni tar och letar upp denna film på ett eller annat sätt, för oavsett hur mycket jag gillar den, måste ni ju se den själva för att kunna fälla ett eget omdöme. Själv ska jag så fort ekonomin tillåter ta och leta upp serieförlagan, och se om min teori stämmer.


*Uppdatering: Efter lite letande visar det sig att Art School Confidential är en del i en samling kortare serier (Twentieth Century Eightball), så min förhoppning om ett fullödigare narrativ i serieform verkar vara förgäves.

Finsk stämning på AF

Rummet luktar något bekant. Tvål eller hudsalva. Lent, lite svagt sött. Kanske solsmörja också. Troligen någon ingrediens som är vanlig i trögflytande hudprodukter som ska smörjas in. Genom fönstren i rummets ena långsida ser man ut över tak och fasader på ett bostadsområde jag knappt visste fanns. Betonghus i solida färger. Grått, nedsmutsat med rinnande regnvatten och avgaser. Balkonger i avvikande brunt står ut som små försök till upplivande detaljer.

All sätter sig tyst ned på behörigt avstånd från varandra. Minst en stol mellan. Utom jag, som för att hålla på denna kutym hade behövt sätta mig farligt nära ”katedern” där arbetsförmedlaren sitter. Som tur är finns det ett gap på två stolar rätt långt bak i rummet, så jag sätter mig där, på stolen längst från katedern. Ingen pratar, några bläddrar i kalendrar och kopierade papper med AF:s brevhuvud på.

Arbetsförmedlaren, mannen med de omöjligt breda axlarna, ser inte riktigt lika bredaxlad ut i dag. Det var troligen en illusion skapad av tröjan han alltid bar förut. I dag har han en bomullskavaj, troligen köpt på H&M.

De som av någon anledning tvingas prata gör det helst så tyst det bara går. Knappt högre än en viskning uppger två närmast tillbakaryggande tjejer sina namn när de ombeds, och stänger sedan munnen och blickar ut i luften igen.

Serieläsare

Något som ett tag har saknats på denna vit(t)glänsande blogg är en sektion bland länkarna betitlad Serier. Länksamlingen börjar förvisso kännas lite väl fläskig som det är, inte minst för att jag envisas med att dela upp länkarna i så många kategorier, men något fåtal länkar till ska nog layouten klara utan att bli totalt ohanterlig. Övriga får helt enkelt nämnas här, och sedan falla i glömska om ingen snubblar över inlägget av misstag.

Följande serier är de jag läser just nu som jag anser vara värda att länka till även mer permanent (d.v.s. här till höger). De har visat upp en konsekvent hög kvalitetsnivå och mer eller mindre pålitlig uppdateringsfrekvens:

Megatokyo
Nördhumor, japanska skolflickor, naturtrogna cyborgs och återkommande Godzilla-attacker. Allt uppblandat med relationsdrama i ett ultramodernt Tokyo. En av onlineseriernas grand old men som håller än, även om den halsbrytande humorn har fått se sig ersatt av mer drama och lägre tempo på sistone. Dessutom en av mina första upptäckter i den enorma djungel som utgör onlineseriernas värld. Har varit igång sedan augusti 2000 utan uppehåll, bunkra upp med te och mackor och sätt på lite bra musik, för det här kan ta ett tag att plöja.

Sinfest
Blasfemi, könsroller och -stereotyper, ghetto fabulous humor och allmän religiös fanatism åt alla möjliga håll. Allt serverat i behändigt stripformat mer eller mindre dagligen. Någon övergripande handling finns egentligen inte, men väl återkommande teman, relationer och konflikter mellan karaktärerna, och vissa längre intrigspår som får löpa ett par strippar. Även denna har hållit på sedan 2000, januari närmare bestämt, men det kortare stripformatet, och avsaknaden av en övergripande intrig gör att den går betydligt snabbare att läsa.

Misfile
Ett arkiveringsfel i himmelriket leder till förväxlingar av det allra mesta. Könsöverskridande relationskomedi med en spirituell nyans, som kanske lite väl ofta får stå tillbaka för humor och drama. Har hållit på i ungefär ett och ett halvt år, och visar inga tecken på att ta slut ännu.

Zap in Space
Mentala superkrafter (misstänkt lika kraften, men det är väl ofrånkomligt i sci-fi-sammanhang), fala damer med fatala armkanoner och emotionellt bagage, en galaktisk federation med nattsvart mjöl i påsen och lättklädda kattkvinnor med stora svärd. Vad mer krävs egentligen?

Questionable Content
Indiepopkulturreferenserna kan kanske skrämma bort mindre bevandrade läsare (däribland undertecknad), men den konsekvent höga kvaliteten på så väl manus som den krassa, självironiserande, men ändå varma humorn gör att man inte kan slita sig från QC. Själv har jag nästan två års serier kvar att läsa innan jag är ikapp, och då läste jag ändå ett helt års serier i går kväll, så här finns en del att hämta.

---

Sedan finns det de som faktiskt bestämmer sig för att avsluta sina serier, den enda jag kan komma på så här på rak arm är Michael Poe, som skrev och ritade Exploitation Now, en lätt kaotisk serie som inte verkar veta om den vill vara en småsnuskig humorstripp om en pervers varelse som liknar en moogle och hans rumskamrat Bimbo som livnär sig mestadels på sin kropp, eller en parodisk äventyrsserie med skolflickor, tentakelmonster, onda genier och armkanoner. Vilket det än må vara lyckades den hålla ångan uppe i lite drygt två år, och mitt intresse svalnade aldrig.

---

Därutöver finns ett antal serier jag läser eller har läst som jag inte kan rekommendera med alldeles gott samvete av en eller annan anledning:
Sore Thumbs – kändes tills slut för enformig och verkade inte leda någon vart alls. Ämnesvalet, en spelbutik med helgalna anställda och en högerkristen chef var det dock inget fel på.
Chugworth Academy – jag har ännu inte läst tillräckligt för att våga säga något slutgiltigt, men efter en lovande inledning verkar kvaliteten ha störtdykt i de senaste stripparna. Jag avvaktar, men väntar mig inga storverk.
Striptease – en serie som verkligen fångade mig när jag började läsa den, och sträckläste allt som fanns. Den har på sistone stått mer eller mindre still på grund av för mig okända anledningar (Det har väl troligen något med tecknarens verkliga liv att göra). Det må väl vara förlåtligt, men att tappa tempot på ett så konkret sätt kan vara förödande för en strippserie som försöker slå sig fram i ett så flyktigt medium som internet.

Särskilt omnämnande
Juryns specialpris går till Everything Jake, en serie som hållit på lika länge som Megatokyo och Sinfest. Jag upptäckte den av en slump tidigt i somras, och plöjde hela alltet på några dagar. Jag gick fullständigt upp i den, och lät mig inte ens hindras av att författaren ibland överger serieformatet till förmån för flytande prosa. Den rekommenderas starkt, men verkar för tillfället vara på semester, det har endast skett ett par sporadiska uppdateringar under sommaren. EJ har dock en väldigt stark och bärande intrig, och tappar därmed inte lika mycket tempo som till exempel den mer humororienterade Striptease. Jag åser med spänning den fortsättning jag fortfarande hoppas på.

Da capo al fine

Nu syns han inte längre, nu finns han inte mer. Han åkte bort, inte i en himmelsk droska, utan i en silverfärgad Opel. I kyrksalen luktade det färskt trä av kistan, som var obehandlad, och kåda från enriset som låg på den. När hans fru, numera änka, tog farväl under minnesstunden för de närmaste, sade hon ”Vi ses snart”. Jag kunde inte sjunga med de sista raderna i psalmen som sjöngs i slutet av minnesstunden. Rösten bar inte längre.

Tystnaden sjunker över levandes boning
där en gång i tiden det for genom luften
ett sant sammelsurium, där livskraftens kör
i ett ständigt crescendo gjorde sig påmind
i vareviga ord

Men gubben är gammal, och urverket dras
alltjämt obevekligt mot det ingen nämner
Man trippar på tårna och tyngs av sordin
Det som fordom var samtalets motor
nu blivit dess broms

Dock någon gång man skönjer en gnista ibland
en ljuspunkt i mörkret en ventil ut ur bubblan
Runt omkring bordet far orden som förr
även om han där i tronen inte kan delta
nej inte som då

Till synes han endast ser på, förmår inte mer
Men låt oss då inte hans sista få da'r
befläcka med tarvliger tystnad och dämpade tal
Låt den som avgår få dö som den levat
Bestjäl honom ej

på den vanliga stormvind av ord och vitsar och gester
av dem som till honom är skyldiga livet
Må de visa den gamle att de ärar hans gåva
den han själv aldrig mer må vara förunnad

Riksdagsval 2006

I ett försök att bringa lite ordning i mitt eget beslut om vilka jag ska rösta på framför allt i riksdagsvalet, tänkte jag vara så ambitiös att jag ska gå ned på stan någon lämplig dag, och prata med representanter för alla riksdagspartierna (och åtminstone Piratpartiet) i deras valstugor, och helt enkelt fråga varför jag ska rösta på just dem.

Till att börja med tänker jag vara fullkomligt egoistisk. Jag förklarar min levnadssituation, och frågar varför en sådan som jag ska rösta på just dem. Därefter har jag ett par frågor som mer rör samhället i stort. De är som följer:

* Kärnkraften. Ska den vara kvar? Om inte, hur ska den ersättas?
* Fildelning/piratkopiering, var står ni?
* Buggning och andra integritetskränkande polisiära befogenheter. Ska sådant tillåtas i större utsträckning än i dag, och hur ska det i så fall i sin tur kontrolleras?

Det finns så klart fler frågor som kan vara av intresse, men det var de jag kom på så här på rak arm. Om ni, mina kära (två) läsare har fler frågor som ni tycker att jag ska överösa valarbetarna med, blir jag rent överlycklig om ni vill bidra. Jag ska i möjligaste mån försöka meddela resultatet av min lilla undersökning när den väl är gjord.

Lost in transition

I brist på mer poetisk eller annorledes konstnärligt förknippad aktivitet (se till exempel snabbrecensionerna i föregående inlägg) tänkte jag delge er, mina två trogna läsare en kort anekdot från min förra sejour som arbetssökande (som det så fint heter på nyspråk). Detta skedde alltså på hösten för två år sedan, när jag nyss hade hoppat av lärarprogrammet:

Jag, och mina olyckskamrater som hamnat i ett åtgärdsprogram för ungdomar, satt på ännu ett av dessa meningslösa och menlösa möten, där en handläggare/arbetsförmedlare förklarade något AMS anser att man bör veta, men som i slutändan hjälper en väldigt lite när det gäller att faktiskt hitta ett jobb. Rätt vad det var dök ännu en anställd på Förnedringsverket upp i rummet, gav ett par papper till kvinnan som höll i mötet, och förklarade snabbt att det var nyinkomna praktikplatser listade på pappren.

Kvinnan som höll i mötet läste snabbt igenom dem, och berättade bland annat att ett företag sökte en receptionistpraktikant. Jag skrev ned telefonnumret man skulle ringa och namnet på mannen man skulle fråga efter, och dagen därpå ringde jag upp företaget, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist, och frågade efter den personalansvarige. Mannen i andra änden sade sig veta vad det gällde, men att personalansvarige inte var inne just då, så jag skulle försöka lite senare.

Lite Senare™ fick jag tag på personalansvarige, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist. Personalansvarige sade då att det inte alls var vad de sökte, men om jag var nyfiken på platsen kunde jag komma in på en intervju. Sagt och gjort bokade vi in en intervju några dagar senare, och jag började studera kartor över stadens industri- och kontorsområde.

Efter att med lite vänlig hjälp via telefon av en anställd på Företaget® (måhända en alldeles äkta receptionist) hittade jag företagets lokaler och letade mig in till rätt kontor i byggnaden. Där togs jag raskt emot av Mannen med Makten, han som skulle tillsätta tjänsten jag sökte utan att nu längre veta vad det var för tjänst.

Mannen med Makten förklarade att Företaget® sysslade med nätverks- och telefonitjänster åt andra företag, framförallt kontorsföretag. De beställde, levererade, installerade och konfigurerade telefonväxlar, datornätverk, mobiltelefonlösningar och dylikt tekniskt krimskrams till kontor, och den plats i sin egen organisation de nu behövde fylla, var den anställda som skulle hålla koll på alla de andra företag som Företaget® måste anställa för att leverera det deras kunder har beställt. Alltså någon sorts projektsamordnare som sitter och ringer runt till leverantörer, installatörer och montörer för Företagets® räkning och ser till att allt som beställts blir levererat, installerat och konfigurerat.

Denna tjänst hade Företaget® inte någon kort och koncis beskrivning eller titel på, och de visste inte riktigt vilka slags kvalifikationer de letade efter heller, men när de beskrev arbetsuppgifterna hade någon driftig människa på det Statliga verket för förnedring av de arbetsföra men icke önskvärda kommit på att de kunde anställa en praktikant, så att de kunde träna upp den nyanställde ”gratis”, för att sedan ge honom eller henne fullgod lön när han eller hon kunde yrket ordentligt.

Detta låter ju fint, och syftet med praktikantsystemet är väl i grunden gott, men hur i hela fridens namn fick någon på förnedringsverket för sig att kalla denna tämligen avancerade tjänst för en receptionistplats?

Tre filmer utan reklam

Förra veckan visade SVT ett antal filmer av den franske regissören François Ozon, jag såg tre av dem:

Swimmingpool
En brittisk deckarförfattare lider av skrivkramp, och lånar sin förläggares semesterhus i Frankrike för att hitta inspiration och arbetsro. Högst oväntat dyker dock förläggarens unga dotter upp i huset, och författarinnan dras ofrivilligt med i den yngre kvinnans erotiskt utsvävande livsstil. Eller är det dottern som lika ofrivilligt dras med i författarinnans ständiga skapande och omskapande av verklighet och fiktion? Därom tvista de lärde i en film som enligt min mening mest är intressant för sina metakvaliteter. Fiktionen innehåller minst ett ytterligare lager fiktion, och var de (två) möts och överlappar är allt annat än solklart. Sevärt och fascinerande, men varning utfärdas till förmån för er som föredrar högt tempo.

Älskande på flykt
En ung kvinna lurar sin pojkvän att mörda en annan man i tron att den andre mannen har våldtagit henne. När de sedan ska gömma liket går de vilse i skogen, och en makaber, perverterad och kannibalistisk uppdatering av Hans och Greta tar vid, med instuckna återblickar till hur det hela egentligen började. Detta är definitivt inget för den med känsliga tarmar, även om filmen inte är så särdeles grafisk, är själva innehållet stundtals riktig äckligt, och stämningen oerhört påträngande, skrämmande och nervpåfrestande.

Personligen tyckte jag att det uppstyckade berättandet snarare stjälpte än hjälpte filmen, men jag reserverar mig för att filmen gick sent på kvällen och jag var väldigt trött, så en genomtittning i vaknare tillstånd skulle kunna ändra på den utsagan. Detta är dock en film man måste se för att ha en uppfattning om, så den rekommenderas trots denna halva invändning.

Åtta kvinnor
Fullkomligt hejdlös komisk deckargåta i formen av ett musikaliskt kammarspel. Åtta kvinnor som alla är släkt med eller anställda av herrn i huset sammanstrålar i en herrgård i bergen. Mannen hittas raskt mördad, och vädrets makter (och mördarens sabotage) isolerar de åtta misstänkta i huset. De börjar då genast fråga ut varandra, och alla har något att dölja, och en anledning att göra det i denna farsartade juvel. Hemlighållen homosexualitet, incest och olovliga graviditeter är bara en bråkdel av allt som ryms i denna minst sagt dysfunktionella och färgstarka familj, och även de som anser sig sitta inne med sanningen får till slut inse att de inte vet hälften så mycket som de tror, och upplösningen kommer som en tveeggad välsignelse. Förbises på egen risk.

Ett par öl senare

Följande personer kan jag svära på mitt kårleg att jag såg på Snerikes i kväll: Henrik Zetterberg, Olof Mellberg och Jonas Inde.

Jag kan likaledes svära på att jag såg en kvinna vars bröst var formade som Orchids.

De hade världens vackraste kvinna i garderoben. Hon var av någon anledning väldigt lik en "promiskuös" tjej som våldsraggade på en kompis sist han var på Snerikes.

Ett stycke s.k. gudinna siktades också. Ni vet en sån där som nästan verkar sväva fram när hon rör sig. Höfterna liksom svajar lite lätt fram och tillbaka, förstärkt av en nästan fotsid rak kjol i lite hippieaktiga färger (fast dovare). Håret var i det dunkla ljuset kolsvart, halvlångt, tjockt och krulligt. Ansiktet påminde om en egyptisk drottning, fast vänligare.

Och är det bara som jag föreställer mig, eller luktar jag snus?

Naturpoesi?

Skutan i nordost höljs i ett mystikens flor, och någonstans åt andra hållet skymtar en fjällkam som till formen påminner om en basfiols silhuett, eller om en kvinna som ligger på sidan, med en dal mellan höftens och skuldrans toppar som förför precis som detta magiska landskap.

Jag är en långväga besökare, men fjällen tar emot mig som vore jag en efterlängtad hemvändare, och solen ovan alla toppar och moln spanar ned på oss, toppar, folk, djur och ris, och ler sitt allra bredaste.

Förhindrat framåtskridande

Det är en sorglig syn
att se sin egen gräns
Att det man trott var dött
begravet, glömt och borta
står i vägen nu som då.

Det är en sorglig sits
att sitta fast i nuet
Att tvingas göra halt
förhindrad av förflutet
från att färdas framåt.

Det är en snårig stig
att slåss mot det förflutna
svept i avundsjuka
Vilka vapen ska man dra
för att sticka ned en känsla?

Akt 3

I dag kom ett svar från Viasat, som återges i sin ocensurerade helhet på Konsumentmakt-bloggen. Dessutom såg jag att Konsumentmakt låg på nionde plats över de mest besökta bloggarna inom Reklam och PR på Bloggportalen.se (OBS! Denna länk kommer troligen vara ointressant inom några dagar, då bloggen inte längre är nystartad och därmed lätt att snubbla över på Bloggportalen.se). Däremot var det enda omdömet som lämnats pinsamt lågt, vilket inte rör mig i ryggen.

Konsumentmakt, akt 2

Så fanns då både den här och Konsument-(?)-makt på Bloggportalen.se. Återstår då bara att pinga båda på Nyligen.se, och hoppas att åtminstone någon nyfiken i en strut titttar in och har något att säga.

Konsument-(?)-makt

Det är ämnet för kvällen. Jag såg nämligen den utmärkta filmen Punch Drunk Love på trean tidigare i kväll, och blev så irriterad på alla reklamavbrott och den störiga hallåan som avbröt eftertexterna, att jag skapade en helt ny blogg tillägnad detta fenomen, och/eller konsumentmakt genom bojkott. Den finns här.

I morgon ska jag börja registrera den på alla bloggportaler och spamma sönder alla internets forum med mitt subversiva budskap. Moahahahahaha!

...

Ursäkta mig, jag ska nog ta och lägga mig nu.

"Är den bra?"

... frågade en användare på Gamer mig när jag sa att jag skulle sätta mig och titta på Basic Instinct 2. Svaret (som naturligtvis även finns på Gamer) är som följer:

Nej, den är inte så särdeles bra. För lite av allt och för snårig intrig sabbar en film som ändå aldrig borde ha gjorts.

Skådespelarna gör väl sitt bästa över lag, men framför allt Sharon Stones Catherine Tramell är mest bara jobbig att titta på. Måhända ett utslag av åldersdiskriminering, men hon och Samantha i Sex and the City slår mig oftast bara som sorgliga gestalter som i sina försök att vara sexiga och utmanande bara framstår som löjliga. Det känns helt enkelt inte troligt att någon skulle attraheras av Tramells aggressiva libido som hela gränsar till parodi. Frågan är bara vem som apar efter vem, Basic Instinct kom först, men när jag tittar på tvåan går tankarna mer till Samantha i New York än till Catherine Tramell i San Fransisco.

Allt detta går dock att stå ut med mer eller mindre, det som enligt min mening verkligen stjälper den här rullen-som-aldrig-borde-spelats-in, är intrigen. Den är på tok för snårig och krystat hoplimmad för att verka trolig i mer än en ungefär halva filmen. Dessutom lutar den sig lite för ofta på olyckshändelser och tillfälligheter, när vi egentligen ska sitta och undra om det verkligen är Tramell som har iscensatt allting. Jag ska dock inte gå in på några detaljer, om ni av rent makaber nyfikenhet skulle få för er att se filmen.

Det är dessutom som sagt alldeles för lite av allt i tvåan. Språket, framför allt sexpratet verkar grövre än i ettan (det är länge sedan jag såg den, så jag kan ha fel här), men allt annat känns nedtonat. Sexet är mjukare och våldet (det lilla man får se) mindre blodigt. Och detta är faktiskt något som gör hela filmen svagare. Om poängen med berättelsen är att Psykiatrikern doktor Glass, liksom Nick Curran för fjorton år sedan, ska lockas in i Tramells spiral av våld och sex, så misslyckas man rätt så rejält med att visa upp den dubbeleggade lockelsen och aversionen i detta. Jag tror ärligt talat att mer blod och åtminstone lite mer uttrycksfulla och mer utdragna sexscener hade gett en bättre effekt, och då såg jag ändå en version som påstod sig vara "unrated".

Men så var det det där med intrigen. Jag är redigt glad att jag inte har betalat för den här skitrullen.

Nödhandlar/Panikhandlar

Redigt bakis, och i akut behov av en dusch har jag nyss upptäckt att jag har slut på rena underkläder. Eftersom jag inte är i stånd att släpa mig ned till tvättstugan tänker jag gå ned till ICA och se om de säljer dylika saker. Detta har jag nu i några minuter diskuterat med en kompis över ICQ, och det hela påminde mig om en text jag lade upp på min gamla hemsida förra vintern:


Scen: En ICA-butik närmare midnatt. En rafsigt klädd ung man, Juvenalis, står frenetiskt och viftar med sitt kontokort och väntar på att få betala. Kassörskan har väldeliga problem med att läsa in streckkoden på en vara som döljs av kassaapparaten, på bandet står även en liter mjölk.

Entré: En lite mindre rafsigt klädd, lite mindre ung man, Nestor, som börjar lasta upp lite matvaror på bandet.

Nestor tar till orda:
- Nej men tjenare, är du här och panikhandlar?
Juvenalis hoppar till och vänder sig med ett ryck.
- Ja jo... det kan man väl säga.
Han ger ett väldigt stressat intryck, och Nestor kastar en snabb blick mot det kassörskan fortfarande inte har lyckats slå in.
- Jaha... ja, panik var ordet.
- ...
- Och mjölken har du som alibi förstås, hehe.
- Näe... jag bara kom att tänk på att jag hade slut på mjölk när jag kom hit.
- Haha! Det är så typiskt dig. Ingen annan skulle väl komma på att handla mjölk när de --
- Hehe... näe...
Juvenalis avbryter honom och skrattar nervöst. Han tittar tillbaks mot kassörskan som nu äntligen lyckats slå in hans varor. Han drar snabbt och fumligt sitt kort i läsaren och hamrar hetsigt in koden.
- Hon måste vara skitsnygg, du kan ju knappt stå till, skrattar Nestor.
- Jo... heh...
Juvenalis rör sig snabbt längs med disken och stoppar snabbt ner sin första vara i ena jackfickan och tar mjölken under armen.
- Ta det lugnt, alla är nervösa första gången
- ...
Kassörskan tittar så upp från Nestors varor som rullar förbi på bandet och ler uppmuntrande mot Juvenalis
- Ja, och vad kan egentligen gå fel?
Juvenalis ser märkbart besvärad ut när han vänder sig om och snabbt går ut ur butiken.

Tankens språk

Som svar på en fråga jag tyvärr inte minns sade vår föreläsare i Filosofi och litteratur i dag att ”för att se världen på ett nytt sätt måste vi lära oss tala om den på ett nytt sätt”. Detta fann jag rätt fascinerande, och i sann marginalstil började då min penna gå för egen maskin, tills jag till slut hade skrivit mer i marginalen än vad jag gjorde i resten av blocket på hela förläsningen. Det såg ut något så här (vissa förändringar, förtydliganden och tillägg förekommer, men vilka de är, är egentligen inte av någon större betydelse för er som läsare):

”Det nya sättet att tala är att tala med tanken, med tankens språk i tanken, eftersom den oartikulerade tanken kan vara både här, där och ingenvart på en gång, utan att vara upphov till någon språklig paradox. Tanken är nämligen stum, vilket möjliggör detta förhållande (då det är vårt sätt att bruka språket och våra språkliga begrepp som är upphov till alla de paradoxer filosoferna brottas med), men så fort vi artikulerar tanken, om än bara i medvetandet och inte i tal, tvingas vi se på ”saken” (i det här fallet världen) på det gamla viset, eftersom vi använder våra gamla ord och därmed våra gamla begrepp.

Det sanna, det ”nya” sättet att se på världen finns i ögonblicket innan tanken artikuleras, innan den blir ord och fortfarande bara är tanke. Och detta sätt att se på världen blir alltså inte nytt, utan är lika gammalt som tanken själv, och äldre än språket, eftersom den (tanken) kommer före ordet.”

Det paradoxala problemet kvarstår ju dock till viss del, insåg jag efter att ha slutat skriva på automatik och börjat koncentrera mig på föreläsningen igen. I och med att jag formulerat denna tanke har jag försökt säga något i traditionella ord, med språket, om något som i sig inte har något lingvistiskt begripligt språk, som inte kan uttrycka sig självt i vårt språk och vars väsen föregår språket, ja rent ut sagt är en förutsättning för språket. Tror jag.

Replikerna flyger, eller Opposition

replikerna flyger
– om varandra
fram och tillbaka
– om varandra
fråga möter svar
– om varandra
en säger si
en säger så
– om
– varandra


Jag är inte lika nöjd med den här som med den förra, mer symboltyngda texten, men det är ju min praxis att lägga upp all skit som spys ut här, så jag fortsätter med det.

Låtom oss odla vår symboliska trädgård

Jag är öknen.
Torr, kall, obarmhärtig.
Allt som vandrar här ger upp sitt liv –
blir en del av min oändliga död.

Ur mig kan inget växa.
För varje frö som finns
och varje frö som sås,
begravs i sand och is.

Jag är regnet.
Vått, varmt, livgivande.
Från himmelska höjder är jag fallen –
till skapandets timliga gagn.

Under mig kan livet gro.
Min värme smälter isen
och fukten formar sanden
till bördigaste mylla.

För en sekund
ett evighetens ögonblick
då föds ur varje frö,
och detta var ett efterlängtat regn.

Ord som ljuger

Med språket håller vi varandra på avstånd. Genom att manipulera mitt språkbruk efter situation och person kan jag hålla folk ifrån mig. Jag må försöka att inte maskera mig bakom orden, att tala så ärligt som möjligt, att verkligen säga vad det är jag tänker och känner om jag har behov av att uttrycka mina innersta känslor för någon. Men jag kan aldrig säga med ord hur jag känner, jag kan bara beskriva vad det är jag känner. Tänker jag mig att jag vill uttrycka det djupaste, den innerligaste kraftfullaste känsla jag har för en person, då räcker inte orden till.

"Jag älskar dig" blir en fras som av samhället, det sociala spelet, har bestämts betyder något som i sitt innersta väsen är något som inte kan sättas i ord. Frasen blir en lögn eftersom jag har gett upp det äkta i min känsla mot att jag får en möjlighet att kommunicera den med omvärlden.

Men så kan tydligen inga teorier appliceras på hela verkligheten. Varje situation är unik, och undflyr varje teori som har utarbetats utifrån en annan situation. Så egentligen är kontentan bara den att jag anser frasen "Jag älskar dig" vara meningslös, om inte rent lögnaktig. Och dessutom är dessa ord jag nu har skrivit ned också lögnaktiga, eftersom ord alltid ljuger. Men hur var det nu med teorier, kunde de appliceras på alla tänkbara situationer?

Förf.s tankar efter seminariet som avhandlade Iris Murdochs Under the Net.

Flougstadts samlade sorger

Brev ett.

Författat då v. Flougstadt satt framför skrivdonen, bakfull, en söndag efter att hans tillika bakfulla kvinnliga kursare, som sovit på hans soffa, avlägsnat sig och sömnen inte längre ville sluta honom i sin famn.

En människa under min filt
en främmande kropp i en värld,
där allt har stått still.

Jag drar täcket tätare om mig
och skådar alltjämt
blommorna på tapeten.

Vissa språkkunskaper är önskvärda för att föstå detta lösryckta tankestycke.

Samtal från handledaren

"Jag tänke mig 10:15 på onsdag. Det är några småsaker, sen är det klart."

Detta ska firas med en Moods, med filter.

Folket ovanför

Det händer ibland, oftast när jag sitter i köket eller i den relativa tystnade på mitt eget rum, att jag undrar vilka de egentligen är, människorna som bor på våningen ovanför vår. Jag kan förstås gå upp för trapporna (eller ta hissen om jag känner mig överdrivet slö) och kolla vad de heter, ja rent av ringa på i köket, men det skulle liksom döda mystiken. Som det är nu verkar de så mycket intressantare (och det är inte ett odelat positivt adjektiv) än min egen korridor på något vis. Ofta hörs det hur folk rör sig väldigt ljudligt där uppe. Det skrapar i golvet (som är vårt tak), som om någon flyttade tunga möbler, det mullrar och smäller, som om någon brottades, eller kanske spelade väldigt fysisk fotboll i korridoren. I dag hörde jag dessutom röster genom köksfläkten, högljudda röster. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att höra vad de egentligen pratade om, men det lät närmast som om de skrek åt varandra, fast det var svårt att avgöra om de lät hotfulla också. Min överaktiva fantasi satte genast av, och föreställde sig hur en diskussion vid matbordet (kanske pratade de om Muhammed-karikatyrerna) urartade i ett riktigt praktgräl, och undrade så smått när jag skulle får höra första smockan falla.

På sätt och vis är det ibland lite tråkigt att bo i en så lugn korridor, vi har till exempel inte haft någon ordentligt lyckad fest på säkert två år, men när man vill ha det lite lugnt och skönt om kring sig, då nöjer man sig med att undra vilka de på övervåningen är, man vill inte på allvar veta.

Ironiskt nog skriver jag dessa sista rader (ja enbart detta sista stycke) sent en lördag kväll, bara för att ha något att göra i väntan på att festen i min egen korridor ska ebba ut, så jag kan gå och lägga mig i fred.

Är TV-spel verklighet?

Och får man kass syn och dåligt socialt liv av att spela?

DN har i dagens tidning en sida ägnad åt en rapport från Ungdomsstyrelsen, "New game - Om unga och datorspel". Huvudartikeln handlar just om rapporten, och är skriven av Susanne Möller (för den insatte välbekant TV-spelskribent och programledare för SVT:s spelprogram Kontroll). Bredvid den finns en kortare text (som jag tyvärr inte har kunnat hitta på hemsidan) där en annan reporter på tidningen, Lisbeth Brattberg, pratar med två killar hon raggat upp på TV-spelsbörsen om just rapporten (antar jag) och deras syn på sitt TV-spelande

Överlag är det två neutralt hållna artiklar (både positiva och negativa sidor av saken lyfts fram), och resultaten från undersökningen är absolut inte uppseendeväckande på något vis. Däremot reagerade jag på ett par formuleringar i artiklarna:

Möller skriver:

"[F]lickors intresse för spel […] bör betraktas som stort då bara 15 procent uppgav att de inte spelat datorspel under det senaste året."

För att över huvud taget ha spelat spel under ett en godtycklig tidsperiod behövs definitivt inget "stort" (i betydelsen större än genomsnittet) intresse, man kan ju ha hälsat på hos en kompis eller ha ett syskon som spelar spel. Eftersom dator- och TV-spel, enligt min mening, är att betrakta som en underhållningsform och fritidssysselsättning bland andra (film, böcker, idrott, teckning, osv.), verkar det lite konstigt att anse att det krävs ett "stort" intresse för att över huvud taget ha spelat spel under ett år. Inte antar vi väl att alla som går på bio en gång om året har ett "stort" filmintresse, eller att alla ungdomar som läser en bok utanför skolan har ett "stort" intresse för böcker?

Brattberg refererar en av pojkarnas kommentarer om sitt spelande:

"Synen har försämrats, spelandet påverkar det sociala livet på ett negativt sätt..."

Enligt vem har synen försämrats på grund av datorspelen? Jag har åtskilliga kamrater (nu och när jag själv var i tonåren) som har synfel, och har haft det sedan länge, och utan att göra några anspråk på vetenskaplighet vill jag påstå att huruvida de spelade TV-spel hade väldigt lite med deras synfel att göra. Båda mina föräldrar och flera av deras syskon fick glasögon tidigt, och de hade definitivt inga TV-spel att bränna sönder ögonen på. Jag förnekar inte att det kan vara skadligt att sitta framför en dator- eller TV-skärm många timmar om dagen, men skulle bra gärna vilja veta vems professionella bedömning det är att pojkens syn försämrats just på grund av TV-spelen.

Att det sociala livet påverkas negativt är ju en högst subjektiv bedömning. Oavsett vad man sysslar med på sin fritid måste man göra ett val: ska jag stanna hemma och läsa den här boken/se den här filmen/spela det här spelet, eller ska jag ringa en kompis och se om vi ska göra något tillsammans (se en film, spela (TV-)spel, sparka boll)? Så länge man gör ett medvetet val och kan stå för det valet i efterhand, finns det väl ingen anledning att betygsätta vare sig sitt eget eller någon annans sociala liv enligt principen "fler kompisar och mer utgång är alltid bättre"?

Brattberg skriver i slutet av sin korta artikel:

"Med dröjande steg lämnar de spelbutiken för det verkliga livet."

Är inte en helt vanlig specialistbutik en del av det verkliga livet? Träder jag in i en imaginär värld när jag går in i ett antikvariat, eller en videobutik? Återigen menar jag att spelen bara är ytterligare en del av vår vardag, och därmed verklighet. Att beskriva dem som någon separat, extremt exklusiv subkultur, när de bevisligen berör i princip alla dagens ungdomar, verkar rätt skevt i mina ögon. Eller drar jag för stora växlar på något som bara är en fyndig ordvändning i en mindre artikel?

Ett perfekt ögonblick

Téet i koppen är hett, så hett att jag bara kan sörpla lite grand åt gången. I lurarna ljuder Highwaystar från Made in Japan. När de sista tonerna dör ut lutar jag huvudet bakåt och känner téet långsamt rinna ner genom strupen. Allt som återstår av den gångna dagens stress och måsten då, är gåshud.

Grannsämja/återblick förhindrad

"Det händer att jag råkar gå, där hon går, och hamnar mitt i doften av hennes […] hår. Då känns det som nåt som jag känt för länge sen. Det känns som liv, det luktar vår."

Frukost.

Grannen biologen är som vanligt uppe, han har nyss ätit färdigt och håller på att diska och koka kaffe. En del av mig, en stor del av mig hoppas till en början att han ska gå snart. Att jag ska få äta i fred. Jag är nämligen inte på humör för småskämtande och allmänt snack om inget särskilt. Jag vill bara äta min gröt och ögna igenom tidningen i fred. Men det är så klart inget man säger till honom, så jag spelar med så gott jag orkar, och allt eftersom inser jag att jag inte alls vill att han ska gå. För just nu bör jag inte vara ensam med mina tankar om i går, mina tankar från i går.

Den ensamma tankeverksamheten klarar inget mer än att gräva ner sig, och detta sällskap är förvisso inget jag kommer att dela min tankar med, men det hindrar dem, tankarna, i alla fall från att börja skyffla i mitt medvetandes mylla.

Svadans flykt

Det tycks mig som att man i recensioner och analyser av böcker ofta prisar författarens prosa för att den är "lätt", i brist på bättre ord. Man beskriver den i positiv bemärkelse med ord som kan associeras med luft, flykt, rymd, ibland nästan tomhet; och hyllar författaren för att han eller hon har något som brukar kallas för naturligt flyt i texten. Motsatsen verkar ofta vara att prosan bedöms som tjock, snårig, svårgenomtränglig – tungrodd och allt för ordrik.

William Faulkner är en författare som inte lät sig hejdas av oron för att någon skulle uppfatta honom som snårläslig. Hans prosa är en ordrik prosa, den är tjock och mättad på både ord och betydelser i varenda liten rad. Den balanserar rent av på gränsen till svada, men håller sig hela tiden på rätt sida i kraft av sitt konstanta meningsbärande. I vissa fall använder han rent av själva sin förmåga att gå på och på som ett stilgrepp. Som när den unga Lena i "Light in August" om och om igen försöker övertyga både andra och sig själv om att hennes Lucas Burch kommer att finnas i Jefferson och vänta på henne. Då låter Faulkner satserna staplas den ena efter den andra i Lenas mun: "Och jag är säker på…, dessutom så…, och för övrigt så…, och han sa faktiskt…". Den innehållslösa och självbedragande svadan dragen till skön konst.

Det kräver måhända lite mer ansträngning att läsa, och går måhända lite långsammare räknat i ord per minut än den senaste unga debutantens moderna prosa anpassad till det uppstressade mediesamhällets krav på minsta möjliga koncentrationskrav, men det är så oändligt mycket mer belönande. Hela Faulkners värld och tankelandskap står ut från sidorna med en oöverträffad klarhet, just tack vare att han är ordrik, tjock, och "svårgenomtränglig".

Ett rum med utsikt

I ett fönster på andra sidan gården, på högsta våningen, sitter tre A4-papper upptejpade. På dem står det i tur och ordning: GE MIG TE. Jag funderar lite löst på att sätta upp några egna papper, JAG HAR TE, och se vad, om något alls, som händer.

Rapport från ännu en febrig dag i statens tjänst

Det är efter lunch som febern kommer på riktigt. Den sätter sig i vanlig ordning ryggslutet, och huvudet känns allt mosigare. Då börjar greppet om verkligheten att lossna, och tidsuppfattningen krossar en fönsterruta och flyger sin kos.

Mina nariga händer skakar bara lite lätt nu, den värsta nervositeten har släppt vid det här laget, men viruset som har tagit min kropp i besittning gör att varken mage, huvud eller lemmar får någon egentlig ro.


Den tillfällige rasbiologens gäckande ode
till en skrivande på högskoleprovet

Den gäckar mig
den där färgen
Huden är ljus
men ändå brun
Dragen likaså
De undflyr mig
och förföljer mig
De är tydligt markerade
och ändå så väna
Ansiktet fylligt som en negress
men smalt som i västerland

Dock är håret desto klarare
Svart som natten
tjock som en ankartross
faller test efter test
över rundade skuldror
Och följer man linjerna nedåt
ändå mer lockad man blir
och gungad av böljande vågor

Från mänsklighetens vagga
kom ingen Maria

Perspektivförskjutning

I dagens samhälle, där det jämt och ständigt pratas om att folk numera söker sin identitet så mycket – varenda jeppe ska ju till exempel ut och resa och "hitta sig själv" – och om att det är individualismens, och individens tidsålder, där rötterna numera saknas, och vi numera är lättrörliga och kan bryta upp utan att sakna det som förut var vårt hem: där vill jag bringa lite perspektiv, plockat ur en lyrikantologi vi använde på B-kursen.

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?
– Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
– Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? – Det var en storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Signerad Erik Axel Karlfeldt, utgiven i diktsamlingen Fridolins visor, 1898.

Vikten av humor i skoluppsatser

För något år sedan, det torde vara ungefär två år sedan, när jag fortfarande läste på lärarprogrammet och höll på med min sista kurs i engelska, hade vi en dag en övning som gick ut på att läsa och rätta (eller snarare kommentera och spontant betygsätta) autentiska uppsatser som elever i gymnasiet hade skrivit. En av de uppsatser som jag läste var skriven av en kille som uppenbarligen hade rätt bra koll på engelskan. Texten hade ytterst få språkliga fel, och eleven var dessutom duktig rent skrivarmässigt, jag skrattade faktiskt rakt ut ett par gånger när jag läste uppsatsen. En av våra lärare (som naturligtvis hade läst uppsatserna) noterade att jag påpekade humorn, och frågade mig, lite halvt retoriskt hur man ska ställa sig till humor i uppsatser. Eftersom jag förstod precis vad han var ute efter (man bör i betygsättningen inte låta sig bländas av att en person framstår som sympatiskt eller rolig, utan fokusera på det språkliga, det som hör till ämnet i fråga) svarade jag att man noterar det, och kanske berömmer det, men sedan lägger man det åt sidan och fokuserar på att sätta betyg på det språkligt väsentliga.

Så här, två år och snart tre terminer litteraturvetenskap senare, framstår den där dagen som en tydlig vändpunkt. När det begav sig hade jag väldigt svårt att rationellt motivera varför jag hoppade av lärarprogrammet, men så här i efterhand så framstår den här episoden, och en del andra liknande händelser, som väldigt viktiga. Jag var helt enkelt betydligt mer intresserad av de litterära kvaliteterna i texten, än av att rätta och betygsätta uppsatsen (även om jag fortfarande kan få en viss morbid tillfredställelse av att rätta folks språk). Jag brann inte det minsta för att vara pedagogisk och objektiv, utan ville bara hävda min åsikt, och min åsikt var att den här killens uppsats var bättre än de andras därför att han lyckades roa mig, alldeles oavsett vem som hade färst språkliga fel.

Ögonblicksprosa

"Det är ju fan att folk ska vara så prosaiska jämt", utbrast han halvt högt för sig själv när han slog sig ned vid datorn för att tanka lite porr. "Har de aldrig någonsin tänkt på de större värdena i livet? Jag menar, grannen visste ju inte ens vad dystopisk betydde. Det är väl för tusan allmänbildning?", fortsatte tankevindlingarna medan han lite lojt öppnade spelmappen på skrivbordet och drog i gång något hjärndödande utan allt för stora krav på koncentrationsförmåga.

Rätt vad det var ringde telefonen, det var hans flickvän som ville påminna honom om att möta henne vid tåget på eftermiddagen. Fyra timmar och åtskilliga döda troll och orcher senare tog han bussen in till centrum. I väntan på sin flickväns tåg köpte han en aftonblaska, ställde sig på perrongen, och bläddrade fram till den senaste skandalen i slaskkanalens nya dokusåpa. Återigen brusade pretentionerna upp: "Har de verkligen inget vettigare att skriva om? Och måste de sätta den här skiten på framsidan jämt? Jag är trött på bröstchocker och sexattacker!".

Tåget stannade med ett tjutande ljud, och i en händelse som såg ut som en tanke klev flickvännen ut ur just den vagn som stannat framför honom. Han släppte ned tidningen på bänken bredvid sig och gick för att omfamna henne, och därefter ta bussen hem och ha sex på samma sätt, i samma säng, på samma lakan som sist de sågs. Rubriken på tidningssidan som slagits upp när han släppte den löd "Tidigare okänt manus av Faulkner funnet".

---

Den här lilla texten skrevs egentligen före de båda experimenten i form och metod, men har fått ligga och mogna (ruttna?) på hårddisken ett tag av ingen särskild anledning alls.

Experiment i form och metod II

As the last shred of daylight disappeared from my ceiling (the setting sun sends its rays progressively higher through the blinds in a window facing to the west), I tried to recall how I actually ended up here in this town, where the hamburgers tasted like cancer and the sub sandwhiches tasted like mad cow disease and apparently those were the only things that actually were what they seemed, and how I ended up in this motel room devoid of all taste AND functionality seeing as the walls were mint green, the floor crimson red, and the ceiling, the same ceiling that no longer sported a shred of daylight, was probably once painted in a plaster white, but had gone so long without a wash, that the countless cigarettes (or as in my case miniature cigars) that had been smoked, despite the manager’s fervent urging of people not to smoke had coloured it something closer to brown, with occasional smudges of soot black where people must have been literally standing on the bed and lighting their prefered choice of smoking tobacco above their heads.

The motel was easy: it was the third motel on the third exit going OUT of town, as always was the case, though I could no longer recall when, where or why that practice started in the first place (or should that be the third place?); and as for the town, I really couldn’t say, since the dice had told me to take the road south east out of the last town I was in, and then later had told med to stop in the fifth town I passed on the fifth day of driving for five hours – but still it didn’t really matter, since I could always move.

Experiment i form och metod

No we cannot move says the man in the hawaiian shirt and flared jeans and stands as still as his genre has been doing for the last twenty odd years, unlike the soundtrack genre, which ever flows shifts and changes with the times, style of film and audience, not that I would know, considering I really know absolutely nothing about soundtrack history, but it seemed like a reasonable conclusion based on the fact that rock is rock, a genre, while soundtrack is a field, encompassing a multitude of genres within it self, or something to that effect.

And all the while, that is while the man in the hawaiian shirt said he cannot move and these thoughts I just described coursed through my head, the rain fell ever heavier and the fog lay ever thicker over whatever town I was in at the moment, I'm never quite sure anymore -- my eyes are failing me you see, but I'm not bitter, or even upset, it's only what naturally comes after you've lived as long as I have, although I'm not quite sure how long that is either, since I stopped wearing a clock, reading the papers or buying a calendar what now seems like ages ago, and I can't even remember why anymore, only that I'm better off for it, for I can always move.

kandidatens lilla språklåda, Pompösa

En fråga man måste ställa sig när man tar en titt i TV-tablån, är varför SVT:s program om jämställdhet på arbetsplatser heter Jobba jämt, och inte Jobba jämnt.

Jämt är en synonym till alltid, jämnt är det ord varifrån vi härleder ordet jämställdhet, som är ämnet för programmet. Till exempel "bör lönerna vara jämnt fördelade mellan män och kvinnor som har samma position på ett företag". Förvisso kan man hävda att "lönerna jämt bör vara fördelade mellan män och kvinnor som...", men det säger inget om hur de ska fördelas, bara att de alltid ska fördelas.

En snabb titt i Svenska akademiens ordbok (SAOB) på Internet ger vid handen, och en påminnelse om, att ordet jämt också finns i konstruktioner med betydelsen "i samma läge som, i nivå med" (för vissa kanske mer bekant som jämte, jäms med), något som er eminente skribent naturligtvis visste om, men för tillfället inte erinrade sig. Även från detta ord kan vi med stor sannolikhet härleda ordet jämställdhet. Måhända missade er eminente skribent detta därför att han själv är van att använda formen jäms med, och därför inte kopplade exakt vad för betydelse av ordet det handlade om. Ännu troligare är att er eminente skribent dessutom, i de fall då han använder den andra formen för att uttrycka samma sak, säger eller skriver jämte (icke att förväxlas med en medlem av det lokalpatriotiska folkslag som besitter landskapet kring Östersund). Dessutom, och detta är troligen det allra starkaste skälet till er eminente skribents felslut, tycks det saknas en preposition i programmets titel. Ett objekts läge kan inte vara jämt ett annats, läget är alltid jämt/jäms med eller jämt/jäms vid (märk väl att denna regel inte gäller för varianten jämte). Just avsaknaden av prepositionen gör dessutom att programmets titel i alla fall, trots ordet jämts dubbla betydelse, har betydelsen jobba hela tiden.

Så har vi då inte bara fått oss en liten språklektion (varsågoda och kritisera dess alla fel och brister), vi har även, då denna text författats allt eftersom de fakta som presenteras i den även presenterats för skribenten, fått följa den eminente skribentens tankegångar och väg mot upplysning. I sanning fascinerande.

Som en gås, det rinner av mig

Ett faktum jag sedan många år gör mitt bästa för att dölja för nya bekantskaper, är att mitt humör är av den vådligare sorten, det råder rent av explosionsrisk och förhöjd beredskap vissa dagar. Träffar någonting bara rätt rinner det till med en väldig fart, och så väl ord som gester och i alla fall i yngre dagar knytnävar flög om varandra i ett rent saligt tempo.

Att ständigt bli sur för minsta småsak är naturligtvis påfrestande så väl för omgivningen som för en själv, och att dessutom ventilera sina aggressioner på omgivningen gör bara saken etter värre. Omsider upptäckte jag så att man kan ventilera saker i skrift, och därur föddes min komplicerade kärleksrelation till skrivandet. Förvisso gav mig skrivandet en nödvändig säkerhetsventil i det att jag kunde kanalisera dagens samlade frustration i ord utan specifik riktning eller adress och därmed utan ordentlig sprängverkan, men samtidigt göddes ju orden av ilska, sorg, besvikenhet och allsköns ljusskygga tankar och känslor. Självdestruktiva känslor, som samtidigt som de gav bränsle åt det nykläckta skrivandet, även förbrände mig.

Efter att ha konstaterat att tingens ordning återigen var mindre önskvärd, började jag, i ett försök att även bli mer balanserad ute i det verkliga livet, att inte så mycket undertrycka de brännbara känslorna som skaka av mig det som orsakade dem. Likt en gås fettar in sina fjädrar för att vattnet ska rinna av den och inte tynga ner den när det är dags att flyga, klädde jag mig i något slags själslig asbest. Jag lät helt enkelt saker bero mycket oftare än tidigare. Resultatet blev en betydligt lugnare människa, en stabilare människa, och i många fall en gladare människa, som hade lättare att umgås med andra. Tyvärr blev resultatet även att den indignation och frustration som förut fött fram åtskilliga texter (huruvida de är läsvärda är mindre relevant), ofta helt uteblev, och visade den sig över huvud taget, för hettan känns, även om det inte är man själv som brinner, så lade den sig snabbt, och behovet att skriva om något som upprört mig försvann lika fort som det uppstått.

Så senast i dag, då jag egentligen hade tänkt ägna denna text åt att beskriva min enorma frustration över folk som dels tycker att Alexander Bards mailinglista är helt harmlös och rätt fånig, ja rent av humoristisk (om än ofrivilligt), och dels vägrar svara på en rak fråga för att de anser den irrelevant. Men efter att ha tagit ett par djupa andetag, och funderat över hur man skulle lägga upp en sådan text (den ursprungliga idén var en sönderstyckad obunden dikt av något slag, med mycket enstaka ord och utrop om hur man "bör" bete sig på det stora vida och oerhört kalla internet), då fanns inte glöden kvar. Det kändes bara meningslöst att skriva om något som i princip är överspelat, och som jag redan lyckats mer eller mindre bemästra känslomässigt.

Det är svårt att känna sig produktiv, när det mesta av ens intellektuella energi går åt till att ta kontrollen över det okontrollerade som tidigare, just genom sin okontrollerbarhet var själva källan till produktiviteten.

Två djävla ton kött!

Fy fan vilken skum kväll. Började på helt sjukt bra och högt humör hos Mattias. Det var ingen hejd på glädjetjuten och den allmänna förlustelsen. Dessutom hade Hasse med sig en tjejkompis, en annan fick ju i princip sitta på händerna för att inte bara kasta sig över henne, svältfödd som man är. Tyvärr visade det sig efter en ack så kort stund att den gode Hans bara hade ämnat fresta oss. Hans kvinnliga sällskap skulle någon helt annan stans än vi. Det var riktigt gement av honom. Å andra sidan var det nog ganska klokt av henne; jag tvivlar på att hon hade stått ut en hel kväll med vårt grabbgäng.

För att återgå till det skumma så var stämningen fortsatt hög på väg till ÖG samt en god stund där inne. Sedan störtdök i all fall undertecknad, och det hela blev mest en utdragen väntan på att de skulle stänga, uppblandad med några observationer av den köttsligare typen. T.ex. visade det sig att jag och Mattias vid tillfälle sysselsatte oss (i vår relativa uttråkning) med att så att säga beundra samma dekolletage. Mer spännande än så blev det dock aldrig, och vi valde att avsluta kvällen innan den värsta garderobsruschen drog igång. Ironiskt nog var jag på betydligt bättre humör på väg hem och när vi skildes åt än någonsin inne på klubben.

Nå ja. Man kan inte få allt.

Norpat från mobilen:

"Jag vill inte låta som någon djävla biologist, men jag tycker det finns en basal skönhet i det manliga och kvinnliga, tillsammans men åtskilda ändå."
Ca 22:45

"Raj raj raj, det vill säga skål, det vill säga stämningen är hög, det vill säga hur har du det själv, där i 'norrland'? Daniel."
Ca 23:20

Fredag den 17 februari 2006

Two Freakin' Tons of Jigglin' Meat

Plötsligen köttslig jag driver i dimmorna,
mot en helig förening i en tillsluten trädgård

Fjättrad av kättja jag flackar och fluktar
blickarna landar i dalar av njutning

Kullor och kullar fångar mitt öga och
ger besvär som dock lägger sig snabbt

Ledan den leder till intet som vanligt
Vad annat är att förvänta, för mig


En favorit i repris, så att säga. Fångar kvällens tema rätt bra.

Rapport från OS-soffan

"Timglas? Vilket namn va? Man skulle ju lika gärna kunna heta Sandpapper." Exakt ordagrant så sa han kanske inte (framför allt sandpappret är jag osäker på), men hans exempel var något åt det hållet, och det fick mig att fundera lite. Jag sade inget då (kanske delvis för att jag inte tänkte på det så noga just då), och jag är absolut inte ute efter att på något sätt göra ner min granne, men hur kan han missa de uppenbara poetiska kvaliteterna hos ett ord som "timglas"? Vi har tiden, världens gång, alltings förgänglighet, men också varaktighet, något som finns för evigt – ett timglas är ju på sätt och vis en evighetsanordning, bara att vända på glaset så börjar det om igen. Vi har glaset, återigen förgänglighet i och med dess bräcklighet, men vi har också klarhet, och något ogreppbart. Det finns där, men man kan inte riktigt se det, för ljuset passerar nästan obemärkt igenom det. Sedan har vi själva ordets klang. Smaka på det, "tim-glas". Det har en naturlig rytm som ber en att vila lite på m:et och skära av s:et bara lite, lite i förtid för att ge det en drömsk, lite mjuk och nästan oändlig känsla – tiden finns alltid kvar. Eller så kan man släpa på i:et, och väsa fram s:et, för att betona dess obeveklighet – tiden slutar aldrig gå.

Jag har visserligen på sistone (på grund av samma granne faktiskt) funderat lite på hur egentligen praktiskt onödig den kunskap jag söker varje dag är. Vad tjänar det egentligen till i en renodlad överlevnadssituation att jag kan nämna ett antal författare och deras verk? Eller att jag kan böja verb på engelska och laborera med temporära bildningar på svenska? Och kan det verkligen kallas vetenskap och forskning, när den enda obligatoriska facklitteraturen på A-kursen påpekar att det inte finns några exakta svar, ingen fullständig objektivitet, och att man egentligen bara kan bevisa någontings trolighet, övertyga om att ens tolkning är trolig? Om man inte kan bevisa något, bara göra troligt, och om det man kan göra troligt bara är att personen si i pjäsen så är en melankoliker enligt humoralmedicinen, och att detta stöds av att han i pjäsens första scen beskrivs som klädd i svart; om det är var ens kunskap går ut på, vad tjänar den då till egentligen? Vad nyttar det, i det stora sammanhanget, att jag anser mig kunna se poetiska kvaliteter i ett ord som en naturvetare tycker var ett djävla ord att ha som namn?

Utan nät i fyra dagar...

... försmäktade jag nått så in i helvete (död åt Upunet!). Därför bjuds det nu på en utförlig redogörelse för fredagens utgång, bara för att stilla min uppdateringsabstinens. Detta trots min egentliga ovilja att göra det här till en simpel "dagbok på nätet". Nog om det, nu iväg till en annan tid och en annan plats:


Sitter på golvet, mer eller mindre påklädd och försöker sammanfatta kvällens händelser/intryck/tankar/whatever. The Donnas "Goldmedal" ljuder lagom högt i hörlurarna. Trevlig skiva för övrigt. Väldigt annorlunda mot den föregående "Spend the Night", fler och bättre melodier, mindre pang på röjknullfestrock, mer eftertanke och akustiskt, men minst lika bra.

Detta var en kväll helt i Bacchus och Venus tecken. När jag först ankom till Henriks bostad började Mattias (som redan var där) av någon anledning prata om att skriva porrnoveller. Jag försökte förgäves få honom att säga något sammanhängande om huruvida det alltså skulle vara rena porrnoveller, sådana det rent av svämmar över av på Internet, vars främsta och enda syfte är att kåta upp läsaren så att han (eller hon) måste runka; om det skulle vara så att säga vanliga noveller med explicita samlagsscener där man vanligtvis bara skulle antyda vad som sedan sker; eller om det skulle vara noveller där erotiken skulle vara det bärande temat. Det enda han fick ur sig var att det skulle vara mustigt, "... så det stänker på väggarna!".

När sedan Thomas och Micke med flickvän omsider dök upp avhandlades allt från Stones till huruvida Eva är en rättvis lärare. Stämningen var hög, och ölet flödade. Jag satt dock själv ganska tyst en del rätt långa stunder, så jag har svårt att utveckla händelseförloppet. Jag vet dock att så väl Micke som jag och Mattias helt enkelt var tvungna att fingra på Henriks Van Halen-tejpade Tele. Och i anslutning till det passade jag på att återigen påpeka hur imponerad jag är av att Micke kan skriva melodier.

Efter lite om och en hel del men begav vi oss så till Östgöta nation och klubben Velocity, som hade terminspremiär, eller "termispremiär", som det stod på affischerna. Klubben var som vanligt till bredden fylld med mjäkiga popkillar med snedlugg, randig tröja, stuprörsjeans från Cheap Monday – och absolut noll stake i utstrålningen. Jag kan bara inte fatta vad poängen är med att försöka se så klen och tråkig ut som bara är möjligt. Det är för lite kuk i musiken helt enkelt.

Mitt förakt för den manliga befolkningen (och valda delar av den kvinnliga också) å sido, så fanns där i alla fall en skaplig andel synnerligen tilltalande fruntimmer/kvinns/brudar/tjejer/töser/kjoltyg/whatever. Min vana trogen gjorde jag dock inget åt det, utan att för den skull ångra något. Jag raggar helt enkelt inte på krogen, det har över huvud taget inget med skönhetskvoten på kvinnorna att göra, egentligen. Detta i kväll även trots att jag stötte på (det vill säga träffade) en gammal korridorgranne som enligt Thomas spanade "som fan" på mig och på något okänt vis hamnade i samspråk med ett två inte helt oävna tjejer från Kalmar och Boden. Dem tappade jag tyvärr bort efter en stund. De skulle gå och dansa, och när jag äntligen kom mig för med att gå efter dem (ja, det var en öppen invit) var de spårlöst försvunna (i likhet med min före detta granne). När jag sedan fann dem igen var de tyvärr i samspråk med några andra karlar. En av karlarna hade efter en stund armen om just den tjej jag var mest attraherad av.

Är det förresten någon slags regel att de m å s t e spela "House of Love" av East 17 varje fredag på ÖG?

Thomas förälskade sig som vanligt i minst fem kvinnor under kvällen, och avslöjade att han är förtjust i tajta rumpor. Jag kontrade med att jag är flexibel, och ofta gillar vad som nu sitter på den jag för tillfället är intresserad av. Tjejen från Kalmar var visserligen en smula bred (klädsamt), men det fanns också ett par tre olika, smala tjejer med rött eller rödaktigt hår som verkligen fångade åtminstone min blick.

När de till slut stängde höll jag vad jag tidigare lovat, och förklarade för Thomas varför jag inte gjorde nått när min f.d. granne spanade på mig (förutom det faktum att jag aldrig känt mig attraherad av henne). Detta innehöll även en kommentar om att jag en gång sagt till Henrik att man inte kan vara otrogen mot någon man inte är ihop med, men nu med tillägget att jag är rätt dålig på att leva som jag lär.

Därefter bar det hemåt, och nu har jag slukat min micrade pytt i panna och The Donnas har slutat spela på stereon. Dags att avsluta denna redogörelse med andra ord. Allt som allt en bra kväll. Stämningen var som sagt hög och förblev så i princip genom hela kvällen. Jag tog det hela så sorglöst jag bara kunde, och blev återigen styrkt i min övertygelse om att det är den bästa, om inte enda garantin mot att bli besviken på en utekväll.

Fredag den 3 februari 2006.

---

Om inte annat kan det tjäna som exempel på hur man skriver och formulerar sig när man kommer hem någorlunda tillnyktrad, men fortfarande grymt speedad.

As per orders

1.Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
"Maggio'"
Fråga inte...

2.Stretch your left arm out as far as you can.
Väggen är i vägen.

3.What is the last thing you watched on TV?
Svenska dialektmysterier, repris från i onsdags.

4.Without looking, guess what time it is.
02:45.

5.Now look at the clock. What is the actual time?
02:45, faktiskt.

6. With the exception of the computer, what can you hear?
Min mage. Den får vänta till i morgon.

7.When did you last step outside? What were you doing?
I dag/går. Var iväg till tvättstugan typ hundra gånger för att en av mina maskiner strulade.

8.Before you started this survey, what did you look at?
Min blogg.

9.What are you wearing?
Träningsbrallor, t-shirt och smalstickad tröja (ja, jag har kalsonger under byxorna, och strumpor och tofflor på fötterna).

10.Did you dream last night? Ja, men jag minns inte så noga vad. Jag tror det hade att göra med min granne Peter på nått vis.

11.When did you last laugh?
När jag såg att jag gissade rätt på minuten på klockslaget.

12.What is on the walls of the room you are in?
En affisch med drakmotiv. En egenhändigt målad bild från ett Magic-kort (uppförstorad ett tiotal gånger förstås). En annons för Hobgoblin ale från en engelsk dagstidning. En nedklottrad sångtext. Ett julkort. En artikel från DN:s NoN-sidor om en makalös översättningsapparat. Fyra vägfasta hyllplan. En stålsträngad gitarr. Tapeter.

13.Seen anything weird lately?
Sett vaddå? Film? TV? Händelse? Storm var inte så mycket konstig som sjukt bra, men den kan nog kallas konstig om man bara är van vid "normala" filmer.

14.What do you think of this quiz?
Så länge man slipper gå och lägga sig, sova, vakna upp och behöva sätta igång med C-uppsatsen så klagar jag inte. Segt bara att jag inte har fyra personer att skicka det till.

15. What is the last film you saw? Storm. Se den, du kommer tacka mig.

16. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
En iBook (eller dylik bärbar Mac, bara den går ner i min väska, som rymmer ett kollegieblocks yta), en fetare PC (ljudlös, naturligtvis), ett tjog gitarrer (och lite förbättringar till den nuvarande elplankan), en ny säng (Studentstadens sängar suger åsnepung).

17. Tell me something about you that I don’t know.
Jag blir oresonligt arg på folk som småhånglar offentligt, till exempel på bion.

18. If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics?
Avskaffa kravet att arbeta för sin försörjning.

19. Do you like to dance?
Mjäo... jag kan väl spasma loss på klubb då och då (under påverkan, förstås). Någon pardans kan jag alls inte, så det är svårt att avgöra (och beror ändå till 99,99999999% på vem man dansar med).

20. George Bush?
Bör vaporiseras. Vad det nu ska tjäna till. Jeb kommer väl bara och intar vita huset i stället.

21. Imagine your first child is a girl, what do you call her?
Förstan?

22. Imagine your first child is a boy, what do you call him?
Försten?

23. Would you ever consider living abroad?
Ja, plugga i Australien vore nog coolt. Verkar sjukt dyrt dock.

24. What do you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Det är slut nu, på riktigt.

25. 4 people who must also do this meme in THEIR journal:
Som sagt är detta en omöjlig uppgift då mitt kontaktnät i bloggosfären är mer eller mindre obefintligt. Tyvärr.

Två på samma dag?

Ärligt talat alltså. Vad fan är det som pågår egentligen?

From: "Blake George" smkwnpople@websidestory.com
To: xxxxxx@gmail.com
Subject: hey
Date: Fri, 27 Jan 2006 01:55:14 -0800

the clean break
eat buy sit
super worry live
open think spell
somewhere rain try
from cancel make
Of turnon drive
sleep eat forget
A believe translate
must drive lose
An rain finish

Kelvin Braun, vad vill han mig?

Minnesgoda besökare kommer säkert ihåg de konstiga mail jag fick i våras (se även uppföljningen). De var visserligen högst förbryllande, och verkade författade av någon med högst bristande intelligens, men dagens brevskörd slår dem nog i rent bisarrovärde. I alla fall är det den konstigaste sorts skräpmail jag nånsin har fått.

From: "Braun Kelvin" mnjnaort@musicblvd.com
To: xxxxxx@gmail.com
Subject: e-fax
Date: Thu, 26 Jan 2006 12:27:22 -0000


these cough fit
eat drink lose
eat accept complain
use fly turnon
At shut watch
from spend buy
in open borrow
With learn leave
for bring find
Is make turnon
teach fill finish

Är det någon som har en aning om vad i helvete det här är, för jag fattar ingenting?

Ropen skalla: Fonder åt alla!

Jag tänkte för en gångs skull skriva om något lite halvt allvarligt här, nämligen dagens ledare i DN. Den handlar om politikernas tvångsmässiga inskyffling av ungdomar på universitet och högskola. Under läsningen satt jag mest bara och höll med. Som en under stundom lätt uppgiven, och numera rätt erfaren student undrar man ju ibland vad i helvete man ska med alla högskolepoängen till när CSN slutar ge en pengar (vilket i mitt fall sker om si så där två och ett halvt år). Men framåt slutet kryper det fram vad det är för privilegierad människa som författat dagens brandtal mot regeringen (det är sådant DN:s ledare oftast sysslar med).

Lösningen är självständiga och ekonomiskt självstyrande universitet och högskolor. Där finns kompetensen att utforma utbildningar, upprätthålla den intellektuella nivån och bestämma inträdeskraven. Och inte minst, sätta en korrekt prislapp på denna verksamhet. [Min fetmarkering]

Så det var hela agendan. Att rättfärdiga att få sätta en prislapp på utbildningar. Visserligen menar man i ledaren att staten ska kunna beställa, och även bekosta de platser man anser nödvändiga för samhällets väl, och

Utöver dessa statligt finansierade utbildningsplatser skulle svenska högskolor och universitet kunna ta ut avgifter av alla som var villiga att bekosta sin utbildning själva.

Jag tror vi är många som skulle vara villiga att bekosta våra utbildningar själva om vi visste att det ledde till bättre utbildningar och mindre studieskulder (jag utgår, utan någon egentlig kunskap, från att staten räknar med att ta igen åtminstone lite av kostnaden för all utbildning de finansierar genom de räntor vi betalar för studielånen, och att privat finansierade utbildningar skulle möjliggöra generösare återbetalningsregler, detta kan dock naturligtvis vara hur fel som helst). Problemet är att vi är betydligt färre som har möjlighet att göra det. Hela poängen med vår så kallat gratis utbildning är ju att precis vem som helst ska ha råd att skaffa sig en högre utbildning om han eller hon vill. Högre utbildning ska inte vara en klassfråga.

Jag är nu väl medveten om att det till viss del fortfarande är det ändå. Så väl yrken som utbildningsnivå går i arv i hög grad. Mina föräldrar är båda välutbildade akademiker, liksom deras respektive make och maka (deras föräldrar var å andra sidan den första generationen i sin respektive familj som skaffade sig en högre utbildning, innan dess var de bönder och arbetare av olika slag). Men problemet med utbildningssystemet som det ser ut idag är knappast att det är gratis att läsa på universitet och högskola (vilket egentligen är en stor lögn). Problemet är heller inte att många vill göra det, för hur kan man missunna någon att få förkovra sig inom något han eller hon är intresserad av? Problemet är vissa politikers övertygelse om att samhällets räddning ligger i en högre kvot högutbildade medborgare. Hur DN tror att man ska råda bot på det med avgiftsbelagd utbildning är långt bortom min fattningsförmåga.

Att betala de verkliga kostnaderna för kvalitativ undervisning skulle mana politiker till besinning när det gäller att trycka in så många arbetslösa ungdomar som möjligt i systemet.

Och det är väl nog så sant, men vad man låter bli att nämna är att man alltså vill förvandla högskoleplatser till en handelsvara som bjuds ut till dem som har råd att betala, och där lärosäten med hög prestige och efterfrågade platser kan trissa upp priserna. I deras kölvatten kan då andra lärosäten följa med upp en bit utan att någon grumsar, "det är ju ännu dyrare i Uppsala och Lund". Och hur tror ni staten resonerar när en lärarutbildning i Stockholm, Lund eller Uppsala kostar dubbelt så mycket som en på Mitthögskolan (numera Mittuniversitetet)?

Så har vi då återigen ett utbildningssystem där högre utbildning är en klassfråga och de redan privilegierade i samhället är dem som faktiskt har ett val, medan vi andra får slåss om de platser staten väljer att bjuda ut. Går det inte att lösa problem som består av politikernas övertro på högre utbildning som lösning för samhällsproblemen (korvstoppning av ungdomar) och attityder och vanor hos familjer (utbildning och yrken som går i arv) på bättre sätt än att teleportera oss alla hundra år tillbaka i tiden? Felet är ju trots allt folks attityder, inte att utbildningen är gratis, väl?



P.S.
Angående att utbildningen är gratis, och att det egentligen är en stor lögn, så är det ju trots allt så att man fortfarande måste äta, betala hyra och betala för kursböcker när man pluggar, och sådant kostar pengar. Tillhör man de riktigt privilegierade kan man så klart ta av sina sparpengar, men då finns de inte kvar sen, alltså har utbildningen kostat pengar. Gör man inte det finns det två alternativ, CSN eller deltidsjobb. De allra flesta varken vill eller klarar av att balansera heltidsstudier med ett jobb som betalar tillräckligt mycket för att man ska kunna leva på det, så då blir det studielån. Och de kostar villa jag lova. Nu mera ska ju tydligen varenda krona betalas tillbaka, med ränta. Så den där utbildningen som var gratis får man betala för rätt länge i fortsättningen om man inte bara läser en sketen A-kurs eller så.
D.S.

Hähehehehehe!

'nuff said...