På spaning efter mitt skapar-jag

Det känns som hundra år se'n
som jag skrev nå't som var mitt
som jag skrev nå't som var jag
som var skapat om
och i
och för och genom mig
Där jag får tala mitt språk
med ord som jag satt samman

På spaning efter mitt sommarlov

Praktikbloggen

Del 6, torsdag till fredag förmiddag

Eftersom fredag är den så kallade nationaldagen, och lagstadgad röd dag i kalendern, är, eller rättare sagt var det här min sista dag på praktiken. Min enda uppgift i dag var att skriva en artikel som jag gjorde förarbetet till i går.

Förarbetet trodde jag skulle bestå av att intervjua två alumner om deras studieval och val av arbetsort. Fel! Artikeln skulle handla om en utbildning på en av universitetets filialer, och "studenterna" vi skulle prata med hade inte gått utbildningen i fråga. De var däremot anställda inom ett projekt som syftade till att föra ut tekniken utbildningen handlar om till samhälle och näringsliv. Kunde varit intressant, men blev mest som en mangling eftersom de två "studenterna", samt en ansvarig på filialen var förberedda och fulladdade med information att ge oss. Alldeles för mycket information.

Det hela slutade med att jag antecknade för glatta livet, inte hade en chans att fråga om något alls knappt, och till slut bara gav upp, lyssnade, såg intresserad ut, och sedan skrev något som inte täckte en bråkdel av det de pratat om. Sådan är tyvärr den ickespecialiserade journalistiken. Man tvingas förenkla, förkorta och rationalisera bort, så att åtminstone det man får plats med är någorlunda greppbart för läsaren.

Hur som helst är praktiken nu slut, och trots allt jag klagat på har det inte varit så himla illa. De som arbetar på kontoret här är trevliga, min redaktör är skittrevlig, och hade jag varit här en längre period hade det nog kunnat bli riktigt kul. Det är nästan så jag ångrar att jag inte bad om mer att göra, så jag slapp sitta och rulla tummarna långa stunder medan jag väntade på mejlsvar, eller bara inte visste exakt vad jag skulle skriva.

Positivt är dock att jag i alla fall har en kontakt. Vi tog farväl med löfte om att det bara var att höra av sig om de behöver något skrivet i framtiden (då mot betalning förstås), och jag har i alla fall fått något ut av tiden tror jag. Exakt vad det skulle vara vet jag inte än, men det har nog något att göra med yrkesrollen och hur olika den kan se ut beroende på redaktionens beskaffenhet.

Och nu firas sommarlovet med att spela Roxettes Greatest Hits på pinsamt hög volym med både fönster och dörr öppna. Let's play in the pa-ark!

På spaning efter min text

Praktikbloggen

Del 5, tisdag förmiddag

Fick för en stund sedan svar från den andra kvinnan (jag är nu ypperligt less på att skriva så, så hon får i fortsättningen, den lilla det blir, heta Y, liksom den första kvinnan heter X), och jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera. Poängen med att skicka över texten till X och Y var att de skulle kunna kontrollera att de citeras korrekt. Inget mer. Y har nu gett sig på att ändra en del saker fullständigt. Hon kallar det sina "synpunkter och förslag till ändringar". Som om hon var någon redaktör på tidningen!

Till hennes försvar kan sägas att hon petat till några rena skrivmissar, det får jag väl vara tacksam för, även om jag nu tänkte korrekturläsa rätt ordentligt innan jag lämnar över artikeln för tryck. Men hålla på och formulera om min text, det är inte hennes plats! Inte minst som hennes förslag till formuleringar är av det akademiskt pratiga slaget, med inslag av politikers förmåga att ta udden av sina egna uttalanden. Istället for ett pratminus formulerat "[personerna si] är mer kritiska än [personerna så]", vill hon ha brödtext i stil med "forskaren X säger att [personerna si och sås] åsikter är inte alltid samstämmiga".

Uddlöst och räddhågset. Man vill undvika att [personerna så] blir upprörda över detta mycket korta pratminus, när det som sägs i det faktiskt går att läsa svart på vitt i rapporten.

Nu låter det på mig som hon har skrivit om hela min text, och så är naturligtvis inte fallet. Hon har mestadels kommenterat just ställen där jag använt hennes eller Xs svar på mina frågor, vilket var poängen. Jag är alltid tacksam för en andra åsikt på mina texter – man är och förblir hemmablind, och ser inte sina vanliga missar och onödigt krångliga formuleringsvanor – och jag tänker rent av dra nytta av hennes kommentarer för att göra texten bättre; men det ska lik förbannat vara min text. Var de så måna om att allt läggs fram på deras språk med deras ord, kunde de ju lika gärna ha skrivit artikeln själva.

På spaning efter min yrkesroll

Praktikbloggen

Del 4, måndag förmiddag

Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.

Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.

Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.

Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!