Att rytma eller ej, det är frågan

Vad ska jag väl här med versmåttet till
Vad hjälper det mig,
att inte få bruka de ord som jag vill

Vad hjälper det en att begränsa sitt val
vad hjälper det säg
när jag inte vet vad som ska fylla mitt tal

Att finna på ord det är svårartat nog
Att välja helt rätt
det skapar allt alldeles lagom med knog

utan bindande rytmer, som låser en helt
Utan diktarnas sätt
som för amatören, känns faseligt stelt


Alltmedan jag filade på just rytmen i detta metaverk satt jag och diskuterade denna företeelse, rytm och versmått, över ICQ med unge herr Atterborn. Där jag, liksom här, i de stunder då jag faktiskt helt frivilligt, och till viss del medvetet, underkastar mig ett versmått, eller en bunden form av något slag, tenderar att vara mer lös i fogarna, ägnar han stor möda åt att pussla ihop ord och rader så att stavelserna följer på varandra som ett rinnande, betonat och obetonat om vartannat, vatten.

Den nämnda lösheten kan förstås bero på att jag helt enkelt är lat. Jag ids inte sitta och vrida och vända på ordföljd och ordval i all evighet för att få den rätta flätningen av betonade och obetonade stavelser på varenda liten rad. Lösheten kan också motiveras med att jag vill efterlikna ett naturligare språkbruk. Tänk på hur du själv talar. Inte tusan hörs varje stavelse lika bra? Nog tusan klämmer du ihop både stavelser och hela ord till några få knappt urskiljningsbara ljud när talrytmen kräver det? Jag gör det i alla fall, och då kan man se som en del av läsupplevelsen (i den mån det finns en upplevelse att tala om, jag gör mig inga illusioner om min egen storhet eller unikhet) att hitta just det uttryck diktaren tänkt sig då han knölat in alldeles för många ord på samma rad i en helt regelvidrig ordning, alltmedan han försöker bibehålla en illusion av formbundenhet.

Så lycka till med just den uppgiften, och varsågoda och plocka isär hela skiten och tala om för mig på exakt hur många sätt jag har saboterat rytmen och versmåttet.