Författare bär rock

På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:

En riktig författare bär rock
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar

förlustar och
förargar

De tankar vi läser när han lättar på rocken.

Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat

Därför, bär en riktig författare alltid rock.

Så i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.

I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.

Aalid går händelserna i förväg

God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan

Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.

Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta

Obehagkänsla

Blir bara inte kvitt känslan av att någon bestämt roar sig på min bekostnad. Roar sig med att jag är orolig, okul alltså. Detta kan väl inte stämma. Vuxna människor gör inte så. Eller?