Jag spelar

En gång i tiden skrev jag nyheter för spelsajten Gamecore.se. Efter mindre än ett år lade jag av med det, eftersom jag inte kände mig motiverad att pumpa hjärndöda nyheter (det vill säga promotionmaterial) flera timmar om dagen helt gratis. Däremot hade jag gärna fortsatt skriva om spel i längre texter. Det vill säga recensioner och krönikor. När jag startade den här bloggen var tanken att den i princip enbart skulle handla om mitt litterära skrivande, alltså poesi och fiktion. Till största delen har den fortsatt göra det, och även om det har krupit in musik, och en del vardagsbetraktelser och allmän galla, har jag aldrig känt att just TV-spel har passat så bra in här, och har därför nästan helt låtit bli att skriva om det.

En gammal vän, Alexander, har då och då föreslagit att vi två skulle starta en spelsida tillsammans, en lite annorlunda spelsida där vi skulle revolutionera speljournalistiken genom att förbigå de meningslösa promotionnyheterna och fokusera på spelen som sådana. Men att faktiskt skapa en spelsajt i traditionell mening kräver kunnande och resurser vi inte besitter, så det blev aldrig något av det.

Nu har vi dock, till slut, gjort slag i saken genom att starta en enkel blogg om spel. Vi spelar heter den, och handlar inte om mer än så. Vi, Alex, jag och en kusin till Alex skriver om spel. Helt fritt, inga redaktionella krav, inga uppdateringskrav, inga krav på nyheter som egentligen bara är reklam och upphaussning. Vi spelar, och sen skriver vi om det, så att säga. Men nog babblat, ta en titt på det lilla som finns där än. Förhoppningsvis ska innehållet fyllas på i jämnt tempo med intressanta, insiktsfulla och roliga texter. Vi ses på andra sidan internet.

På spaning efter den tid som flytt

eller Den fantastiska praktikbloggen

Del 1, måndag till onsdag

Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.

Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.

Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.

Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.

I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.

Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.

Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.

Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.

Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!


Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se

Jag är mållös!

Detta är så oändligt coolt att jag baxnar.

Hej, Bullen!

[Som vanligt är det inte killen i filmen som har skrivit brevet]

Jag har ett problem. När jag var och handlade mjölk i morse köpte jag även Super Play #127, eftersom jag kände att det var på tiden att läsa om lite spel igen. Sist i tidningen hade de ett test där man skulle svara på frågor i TV-spelskunskap med hjälp av graderade ledtrådar. Kunde man svaret med hjälp av enbart den svåraste ledtråden fick fem poäng, och sedan ned till en enda poäng. Efter att lite snabbt ha läst igenom testet, insåg jag till min fasa att jag förmodligen slutade på nivån 0-5 poäng: ”Sitter du och bara skummar igenom en tidning du betalat 54:50 för? Nå, nu är det du som får bära dumstruten. Skamvrån! Bums!”

När jag insåg detta kom det som en klump i halsen, det stockade sig i bröstet, och jag kände att jag bara ville lägga mig på golvet och hulka tills någon kom och höll om mig, sa att det inte gjorde något, och erbjöd sig att spela lite Life Force med mig, med fusket.

Men det hände så klart inte, och jag kunde ju inte bara bryta ihop där ute i köket, jag var ju inte ensam. Så jag svalde hårt, bet ihop käkarna tills det gjorde ont i tänderna, och hoppades att ingen såg tårarna som var så nära så nära att bara forsa ned för mina kinder.

Kära Bullen, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig värdelös och slut som gamer. Vad ska jag göra?

Forsättning följer...

Är TV-spel verklighet?

Och får man kass syn och dåligt socialt liv av att spela?

DN har i dagens tidning en sida ägnad åt en rapport från Ungdomsstyrelsen, "New game - Om unga och datorspel". Huvudartikeln handlar just om rapporten, och är skriven av Susanne Möller (för den insatte välbekant TV-spelskribent och programledare för SVT:s spelprogram Kontroll). Bredvid den finns en kortare text (som jag tyvärr inte har kunnat hitta på hemsidan) där en annan reporter på tidningen, Lisbeth Brattberg, pratar med två killar hon raggat upp på TV-spelsbörsen om just rapporten (antar jag) och deras syn på sitt TV-spelande

Överlag är det två neutralt hållna artiklar (både positiva och negativa sidor av saken lyfts fram), och resultaten från undersökningen är absolut inte uppseendeväckande på något vis. Däremot reagerade jag på ett par formuleringar i artiklarna:

Möller skriver:

"[F]lickors intresse för spel […] bör betraktas som stort då bara 15 procent uppgav att de inte spelat datorspel under det senaste året."

För att över huvud taget ha spelat spel under ett en godtycklig tidsperiod behövs definitivt inget "stort" (i betydelsen större än genomsnittet) intresse, man kan ju ha hälsat på hos en kompis eller ha ett syskon som spelar spel. Eftersom dator- och TV-spel, enligt min mening, är att betrakta som en underhållningsform och fritidssysselsättning bland andra (film, böcker, idrott, teckning, osv.), verkar det lite konstigt att anse att det krävs ett "stort" intresse för att över huvud taget ha spelat spel under ett år. Inte antar vi väl att alla som går på bio en gång om året har ett "stort" filmintresse, eller att alla ungdomar som läser en bok utanför skolan har ett "stort" intresse för böcker?

Brattberg refererar en av pojkarnas kommentarer om sitt spelande:

"Synen har försämrats, spelandet påverkar det sociala livet på ett negativt sätt..."

Enligt vem har synen försämrats på grund av datorspelen? Jag har åtskilliga kamrater (nu och när jag själv var i tonåren) som har synfel, och har haft det sedan länge, och utan att göra några anspråk på vetenskaplighet vill jag påstå att huruvida de spelade TV-spel hade väldigt lite med deras synfel att göra. Båda mina föräldrar och flera av deras syskon fick glasögon tidigt, och de hade definitivt inga TV-spel att bränna sönder ögonen på. Jag förnekar inte att det kan vara skadligt att sitta framför en dator- eller TV-skärm många timmar om dagen, men skulle bra gärna vilja veta vems professionella bedömning det är att pojkens syn försämrats just på grund av TV-spelen.

Att det sociala livet påverkas negativt är ju en högst subjektiv bedömning. Oavsett vad man sysslar med på sin fritid måste man göra ett val: ska jag stanna hemma och läsa den här boken/se den här filmen/spela det här spelet, eller ska jag ringa en kompis och se om vi ska göra något tillsammans (se en film, spela (TV-)spel, sparka boll)? Så länge man gör ett medvetet val och kan stå för det valet i efterhand, finns det väl ingen anledning att betygsätta vare sig sitt eget eller någon annans sociala liv enligt principen "fler kompisar och mer utgång är alltid bättre"?

Brattberg skriver i slutet av sin korta artikel:

"Med dröjande steg lämnar de spelbutiken för det verkliga livet."

Är inte en helt vanlig specialistbutik en del av det verkliga livet? Träder jag in i en imaginär värld när jag går in i ett antikvariat, eller en videobutik? Återigen menar jag att spelen bara är ytterligare en del av vår vardag, och därmed verklighet. Att beskriva dem som någon separat, extremt exklusiv subkultur, när de bevisligen berör i princip alla dagens ungdomar, verkar rätt skevt i mina ögon. Eller drar jag för stora växlar på något som bara är en fyndig ordvändning i en mindre artikel?

Tontie

Som Whack-a-mole, fast med variation.
Du är hammaren, den allsmäktiga, nåja, hammaren. Ditt uppdrag är att klubba de små enögda knottarna (eller är det de som heter tonties? Vi säger så, för enkelhetens skull) på huvudet.
-Varför?
Ingen aning. Kanske är de onda, kanske är du ond, det spelar ingen roll. Man kan ju få pengar av vissa, bara det är ju skäl nog att klubba dem på huvudet.



Pröva du med: Tontie.

Prachka!

Jag har ingen aning om vad det betyder, men det känns som om det ska stå ett utropstecken efter det rent naturligt. Däremot vet jag vad det är: Det är det som höll mig fastklistrad vid skärmen flera dagar utan att skriva mer än några rader på den så viktiga upspatsen, det är ren frustration och förtvivlan över den egna hjärnans inkompetens, det är 25 mentala miniorgasmer för logikcentrat.



Pröva du med: Prachka!