Är TV-spel verklighet?

Och får man kass syn och dåligt socialt liv av att spela?

DN har i dagens tidning en sida ägnad åt en rapport från Ungdomsstyrelsen, "New game - Om unga och datorspel". Huvudartikeln handlar just om rapporten, och är skriven av Susanne Möller (för den insatte välbekant TV-spelskribent och programledare för SVT:s spelprogram Kontroll). Bredvid den finns en kortare text (som jag tyvärr inte har kunnat hitta på hemsidan) där en annan reporter på tidningen, Lisbeth Brattberg, pratar med två killar hon raggat upp på TV-spelsbörsen om just rapporten (antar jag) och deras syn på sitt TV-spelande

Överlag är det två neutralt hållna artiklar (både positiva och negativa sidor av saken lyfts fram), och resultaten från undersökningen är absolut inte uppseendeväckande på något vis. Däremot reagerade jag på ett par formuleringar i artiklarna:

Möller skriver:

"[F]lickors intresse för spel […] bör betraktas som stort då bara 15 procent uppgav att de inte spelat datorspel under det senaste året."

För att över huvud taget ha spelat spel under ett en godtycklig tidsperiod behövs definitivt inget "stort" (i betydelsen större än genomsnittet) intresse, man kan ju ha hälsat på hos en kompis eller ha ett syskon som spelar spel. Eftersom dator- och TV-spel, enligt min mening, är att betrakta som en underhållningsform och fritidssysselsättning bland andra (film, böcker, idrott, teckning, osv.), verkar det lite konstigt att anse att det krävs ett "stort" intresse för att över huvud taget ha spelat spel under ett år. Inte antar vi väl att alla som går på bio en gång om året har ett "stort" filmintresse, eller att alla ungdomar som läser en bok utanför skolan har ett "stort" intresse för böcker?

Brattberg refererar en av pojkarnas kommentarer om sitt spelande:

"Synen har försämrats, spelandet påverkar det sociala livet på ett negativt sätt..."

Enligt vem har synen försämrats på grund av datorspelen? Jag har åtskilliga kamrater (nu och när jag själv var i tonåren) som har synfel, och har haft det sedan länge, och utan att göra några anspråk på vetenskaplighet vill jag påstå att huruvida de spelade TV-spel hade väldigt lite med deras synfel att göra. Båda mina föräldrar och flera av deras syskon fick glasögon tidigt, och de hade definitivt inga TV-spel att bränna sönder ögonen på. Jag förnekar inte att det kan vara skadligt att sitta framför en dator- eller TV-skärm många timmar om dagen, men skulle bra gärna vilja veta vems professionella bedömning det är att pojkens syn försämrats just på grund av TV-spelen.

Att det sociala livet påverkas negativt är ju en högst subjektiv bedömning. Oavsett vad man sysslar med på sin fritid måste man göra ett val: ska jag stanna hemma och läsa den här boken/se den här filmen/spela det här spelet, eller ska jag ringa en kompis och se om vi ska göra något tillsammans (se en film, spela (TV-)spel, sparka boll)? Så länge man gör ett medvetet val och kan stå för det valet i efterhand, finns det väl ingen anledning att betygsätta vare sig sitt eget eller någon annans sociala liv enligt principen "fler kompisar och mer utgång är alltid bättre"?

Brattberg skriver i slutet av sin korta artikel:

"Med dröjande steg lämnar de spelbutiken för det verkliga livet."

Är inte en helt vanlig specialistbutik en del av det verkliga livet? Träder jag in i en imaginär värld när jag går in i ett antikvariat, eller en videobutik? Återigen menar jag att spelen bara är ytterligare en del av vår vardag, och därmed verklighet. Att beskriva dem som någon separat, extremt exklusiv subkultur, när de bevisligen berör i princip alla dagens ungdomar, verkar rätt skevt i mina ögon. Eller drar jag för stora växlar på något som bara är en fyndig ordvändning i en mindre artikel?