Grannsämja/återblick förhindrad

"Det händer att jag råkar gå, där hon går, och hamnar mitt i doften av hennes […] hår. Då känns det som nåt som jag känt för länge sen. Det känns som liv, det luktar vår."

Frukost.

Grannen biologen är som vanligt uppe, han har nyss ätit färdigt och håller på att diska och koka kaffe. En del av mig, en stor del av mig hoppas till en början att han ska gå snart. Att jag ska få äta i fred. Jag är nämligen inte på humör för småskämtande och allmänt snack om inget särskilt. Jag vill bara äta min gröt och ögna igenom tidningen i fred. Men det är så klart inget man säger till honom, så jag spelar med så gott jag orkar, och allt eftersom inser jag att jag inte alls vill att han ska gå. För just nu bör jag inte vara ensam med mina tankar om i går, mina tankar från i går.

Den ensamma tankeverksamheten klarar inget mer än att gräva ner sig, och detta sällskap är förvisso inget jag kommer att dela min tankar med, men det hindrar dem, tankarna, i alla fall från att börja skyffla i mitt medvetandes mylla.