Nej, det blir inga aprilskämt här!

Ni får två texter idag. En lite längre, som är en revidering, så att säga, av det jag skrev i tisdags natt (som bland annat lämnar vissa oskyldiga stackars offer för min vrede och gudomar utanför), och en som är en liten reflektion (en sorgligt självdestruktiv och självhatande sådan) över tingens ordning denna kväll.


Text ett

Vad var det jag sökte?
Mer än ett sköte?
Vad var det jag erbjöds,
nått att förnöja?

Blott för en stund
en hundradels
tusendels
eon

Ett liv i en tanke
Ett liv i en blick
Mitt liv i en ilning

Ville jag drunkna
i ett rosa polyesterhav?
Ville du dränka mig
i en gnistrande soffa av rosor?

Jag har bara frågor
inga svar
i denna kväll
idag
Inga slutsatser
i mitt lakan
idag

En okänd
situation
En okänd
ny passion

Vad fick jag alls?
En blick i ett dunkel
Vad gav jag tillbaks?
Vad gav jag tillbaks?


Personligen hatar jag den där första strofen, den är så förbannat struttig så jag spyr, men jag kan inte för mitt liv skriva om den, så den står kvar, som vanligt.

Text två

She moves like God's immaculate machine
She moves in a skirt of brown denim jean
She steps up and down in brown leather boots
She moves from side to side with her chestnut roots

And it reminds me of what I am
And it reminds me of what I'm not


Fem poäng, eller nått, om ni vet var jag har snott inledningen (alltså första raden) från.

I övrigt vill jag be en miljard gånger om ursäkt för mitt usla humör ikväll (och i tisdags), jag har ett hum om vad det beror på, men det kräver noggranna och väl i förväg uttänkta utläggningar att förklara, och är i så fall något som ska tas med dem det måhända berör (förutsatt att det över huvud taget berör nån annan än mig själv).

Kosmos är ett anus

Nej, detta får inte kalla sig poesi, trots att det tar formen(?) av en dikt av något slag. Det är ren och skär galla, om inte till och med träck (slå upp det, analfabeter), som egentligen inte förtjänar att visas, men eftersom jag är dum, full och arg visas det upp ändå. Jag ventilerar, och känner att jag återigen är knappa nitton år (ja, det var då min tonårsångest kom på riktigt) och just har hitta dagboken på Lunarstorm.

Och bara så du vet Markus, och alla andra som snubblar in här (varför ni nu skulle göra det?), i en annan flik i min webläsare (med ett 'b') (den allsmäktiga Opera), ligger porren, och du har säkert rätt, men just nu skiter vi i det. Kom bara ihåg att allt, allt detta enbart handlar om mig och mina tillkortakommanden, då blir allting bra till slut, hoppas vi.


Elenor, Elenor
varför är du så svår, med ditt
svarta hår

Varför får man inte glo på dig
som med nån vanlig tjej, varför är det
en sån stor grej

Lotta mitt rosa bär
du ger mig angenäma besvär
när du ler sådär, ja just
precis så där

Min frustration står i givakt för er
den spänner sig så mycket den kan
gör sig stor och ilsket röd,
i ansiktet

Min frustration hänger för er, från en lina
upphängd i en kontraption har den avrättat min värdighet
på lustans altare och rodnar när ni ser på en

Varför ville ni inte se på den, hjälpa den, lugna den?

Min frustration är inte farlig, annat än för mig själv
den skulle itne bitas, bara peta lite grand
leta lite grand

Men nej, så blir det inte, som vanligt,
trots ovanliga omständigheter

Handlingsförlamning är visst en synonym,
mer sann säger du.
Det skiter jag i. Hör du det? Jag skiter i det.
För just nu är jag full, dum, arg och ledsen
eller var det när jag drog hem i alla fall
ledsen alltså

Jag ville säga att "Du kommer väl knulla med den där tjejen ändå
Erkänn!" (precis som killen som torrjuckade med Mitt rosa bär,
han med ännu längre hår än jag, det dög visst helt plötsligt).
"Och sen kommer du komma och gnälla
om att jag ska vara glad at jag inte får nått.
Mitt liv är rent"

Och jag säger "skitsnack!!", igen

Kalla det va ni vill, min frustration står där alltjämt,
arg och spänd, utan lindring i sikte

Jag är bara arg, dum, full och i brist på bättre slutsatser
endast en slutsats återstår i kväll (den kommer inte här).

Full och dum, arg och ledsen (i alla fall nyss, ledsen alltså).
Full för att jag drack, arg för att min frustration
(även känd som handlingsförlaming)
är beständig
lesen för att jag låtit mig luras
offrat min stolthet och min värdighet jag kämpat så
för att bygga upp i en värld av skit
en värld av saker jag påstår mig inte eftersträva,
men ändå vill ha

"Sktisnack! Du är bara handlingsförlamad!"

Jag vet att du har rätt, på ett sätt,
men just nu har jag rätt,
för jag är dum, full och arg
Jag vet varför, du vet varför, mitt bär vet det, om hon bryr sig,
det gör hon nog inte, jag önskar hon gjorde det.

Men vem fan bryr sig i slutändan. Kosmos kommer ändå sluta
som ett svart hål.
Ett anus i världsalltets lekamen
Gud är en översittare som inget hellre vill
än att analrapa allas värdighet.

Är du nöjd nu, din förbannade
låtsasgudom. Zeus tar dig,
när som helst, och du har inget att sätta emot,
för inte en djävel tror på dig, längre.

I alla fall inte jag, för jag är dum, full och arg
och då hjälper du inte ett skit.

Dra och häng med din sabla kumpan där nere i isen,
jag vet nog att ni har sexorgier med den kidnapapde afrodite,
mitt bär.

Hon var min! Ge mig henne och min värdighet tillbaka,
din jävla dussingudom.
Ditt jävla anus!

Påsk-LAN 2005

Åtta idioter (och min fläkt) i ett rum. Så såg min påsk ut i år, liksom de två senaste åren.

Jag har någonstans på det stora vida världsnätet utlovat dokumentering och rapportering, så nu gör jag det, rapporterar alltså, eller åtminstone visar upp dokumentationen alltså. Så värst mycket att rapportera vet jag inte om det finns. Det mest intressanta som hände var väl ungefär att jag sov första natten i en fåtölj, med fötterna på en köksstol. Ca 1-2 timmar sov jag den natten. Övriga kvällar tog jag mig hem och sov i en säng, på riktigt.

Ska man dock försöka så blir det nått sånt här:
* En lägenhet, för helgen övergiven av dess vuxna residenter till förmån för semester norrut.
* Åtta mer eller mindre unga ungdomar med kliande fingrar.
* Tillika åtta datorer med mer eller mindre högljudda fläktar (min lät för en gångs skull inte mest).
* Åtskilliga timmar framför Warcraft III, någon enstaka till framför Unreal Tournament (org. och 2003) samt Counterstrike.
* Samtliga deltagande verkade ha kul mest hela tiden.
* Jag gick därifrån med en ny skärm, förvisso lånad av min brorsa med ett illa maskerat hot om att jag borde köpa en egen nån gång (den gamla är "stulen" hemifrån), men dock en ny skärm.

Övrig dokumentation utöver basmaten återfinns här. Ungefär så.

Through the Glass Wall

- Serve!
- Return...
- Short-stop?
- Volley.
- Smash!
- Diving save!?
- Killer.

Right
Left
Right
Left
Right
Left
Right

The umpire seems to be
the pinnacle of envy to me
Like me, he gazes, watches, sverves from side to side
But unlike him, I can only it seems, sit by and abide

I am a spectator heard, but never heeded
I am a precense recognized, but seldom needed

Or so I feel, as they go on, about their thing
If only, by some chance, I could get an incling,

as to what it is he does, that grants him all his power
hour, after hour, after hour, after hour



Det rimmar en del här, så att säga. Det är svårt att gå ifrån ett beprövat koncept, hur mycket man än vill. Utan rimkryckan känns allt så slumpmässigt, godtyckligt och svårt att rättfärdiga. Men det kanske bara är min egen inställning till posei som är fel där, vad vet jag?

Från det ena till det andra

Helt apropå nått helt annat så firade jag två godkända delkurser med att köpa ett par nya (relativt dyra) skor idag. Kolla före (höger) och efter (vänster) här bredvid. Det var så att säga på tiden.


Förlåt, detta var måttligt intrssant, men jag kan bara inte sluta leka med min nya älskling.

Att anpassas eller utstötas

När jag kom hem från institutionen idag hade jag ett meddelande från en bekant apropå sommarjobb i min gästbok på Lunarstorm. Detta är effekten/resultatet.


Jag har aldrig behövt kämpa för något i hela mitt liv. Och har jag kämpat för något, så har jag aldrig upplevt själva kämpandet som påfrestande. Har jag velat ha eller uppnå något, men märkt att detta något kräver att jag kämpar för det, har jag allt som oftast övertygat mig själv (i efterhand) om att det inte var värt att kämpa för ändå, eller att jag har det rätt bra i alla fall.

Så vad gör man då när man ska ut i det så kallade riktiga livet, där allt är en ständig kamp för överlevnad? Man förhalar, drar ut på det oundvikliga. Man läser på universitet så länge som möjligt, där finns det ju ingen kamp när man väl har kommit in på det man vill, bara att glida med och klara sina G:n, så är allt ordnat med försörjning, sysselsättning och socialt liv. Allt går liksom automatiskt, precis som tidigare i livet, man gick i skola, fick pengar av sina föräldrar och umgicks med sina klasskamrater. Ibland satte föräldrarna i någon aktivitet, typ fotboll eller dans kanske, och man fick ytterligare lite socialt umgängen. Fortfarande helt utan att behöva göra något särskilt för att uppnå ett tillstånd där ens fortlevnad och sysselsättning (för sysselsättning är av stor vikt för den mentala hälsan) var garanterad...

Men det riktiga livet går inte helt att undvika, ens som student. Vill man inte leva på nudlar, eller nåder hela sommaren, gör man bäst i att försöka skaffa ett sommarjobb (om man inte vill tära på sina sex års studiemedel med sommarkurser), och det är där vi kommer in nu. Terminen är halvt genomgången, sommaren är snart här, och CSN behagar bara ge mig 3500 riksdaler (ungefär) i sista utbetalning. Så jag ger mig ut på AMS förhatliga hemsida, och hittar drygt femtio jobb inom vården i Uppsala, samt ytterligare kanske tio jobb jag med extrem möda kanske skulle klara av att sköta utan att bli galen eller göra bort mig. Vården är inget alternativ, så det blir de tio jobben, varav hälften kräver körkort och bil. Kvar finns fem jobb, som alla kan ansökas till med en identisk handling:

Jag är inte galen, jag kan räkna till tio och kan alla räknesätten. Jag jobbar i samma sketna tempo som alla andra sommarvikarier ni någonsin har anställt, och jag vill bara ha mina pengar och glömma er så fort som möjligt när arbetsperioden är slut. Anställ mig, inte någon av de andra idioterna.

En sådan ansökning ger nog inte så mycket respons alls, men det är den enda jag kan skriva utan att behöva kämpa.

Kämpa för att inte bara lägga av när det konstant slår mig (eller snarare kör mig i en mangel) hur jävla falsk hela ansökningsprocessen till jobben är. Tio gånger fler personer än det finns platser (minst) skickar ett brev där de beskriver hur fantastiskt framåt de är, hur bra de är på att arbeta enskilt och i grupp, hur mycket de ser fram emot att få arbeta på företaget, och hur förbannat jävla hög social kompetens de har. Sedan drar arbetsgivaren lott bland de med sämst meningsbyggnad och flest stavfel, och de andra hamnar i dokumentförstöraren.

Kämpa för att beskriva mig själv och mina "goda egenskaper" på ett sätt som inte genast grötar ihop sig till ett gytter av "jag är", "jag kan", "jag tycker om att". Det går ju bara inte. Varenda platsansökan jag någonsin skrivit ser i princip likadan ut, bara med några få ord utbytta här och var. I ett fåtal fall är ansökan specifik för arbetsplatsen i den mån att jag talar om hur bra jag passar för jobbet.

Men tydligen kämpar jag inte tillräckligt, för några jobb får jag inte, och mina utsikter inför sommaren är att

A. Driva runt på mina 3500 (minus en hyra), och leva på nudlar och nåder, samt lån från föräldrarna, igen.

B. Tära på mina återstående fyra års studiemedel med en sommarkurs.

Nej, några utsikter att faktiskt få jobb ser jag inte, men vem vet, det kanske dyker upp ett jobb jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja ha, men till dess förbereder jag mig på det värsta, som vanligt, och glider vidare på min litteraturvetenskapskurs i väntan på att glida runt på en sommarkurs.


Analys:

Att "kunna kämpa" har väldigt lite med problematiken att göra. Författaren har helt enkelt för lite erfarenhet av att söka jobb för att kunna göra det på ett effektivt sätt (effektivt i den betydelsen att han faktiskt skulle få jobb). Därför upplever han ett enormt mindervärdeskomplex, och känner sig inkompetent, och det skrämmer honom. Därför väljer han att rationalisera bort det verkliga problemet och skylla situationen på sin uppväxt och sin allmänna läggning, istället för att ta sig i den proverbiala kragen och faktiskt skriva fler ansökningar, det självklart enda sättet att bli bra på det."

Karemarare!*

Idag kom min kamera, den jag skrev om i posten Transport-frustration (förstärkaren börjar jag förlora hoppet om att nånsin få se dock), och naturligtvis har jag gått lös på lite allt möjligt, bland annat solnedången ni ser här till höger. För att vara en komplett amatör vad gäller fotografi tycker jag den blev rätt snygg (att jag i stort inte gjorde mer än trycka av kan vi ju tala tyst om).

Några till fjantiga små bilder finns att beskåda här, måhända mest en angelägenhet för närmast sörjande, men de ska väl ha nåt kul de med?

*En personligt dedikerad dikt till den som vet vad rubriken är för jävla påhitt!

Levande virtuell konst

Rita och dela med dig. Rita fult, rita snyggt, eller rita livligt. Men se till att du delar med dig. Som vän av ordning börjar med att dela med mig av mig själv, förstås:

Child in Time - den tar rätt lång tid, man behöver inte sitta igenom hela skapelseprocessen.
Självporträtt (av något slag) - började egentligen som ett halvhjärtat försök till ett porträtt av en tjej i min korridor. O.o
Elefant - skapelse av någon jag inte alls känner, men den var så genialisk att ni måste se den.

Så där, sätt igång och skapa själva!


Uppdaterat 23 september 2007
Länkarna fungerar tyvärr inte längre, men sajten finns kvar, så stick iväg och måla med er nu!

Transport-frustration

Bakgrund:
Den 24 februari skickades en förstärkare för 3900:- från Trollhättan, till Uppsala, med Bussgods (fraktkostnad 300:-). Jag har fortfarande inte sett röken av den. Bussgods säger att de skickade den med ett företag som heter DFDS Transport AB. DFDS säger sig inte ha fått in förstärkaren i Uppsala, och menar att jag ska kolla med Bussgods och avsändaren.

I tisdags köpte jag en digitalkamera på postorder från en butik i Stockholm. Idag ligger den kameran på ett postkontor i Malmö - Jag bor i Uppsala!

Ilska och frustration tar sig uttryck i en klumpig gitarrmisshandel med Airwolf-stöld. Lyss till Transport-frustration

Lite meningslöst nörderi

Fan! Jag trodde jag hade kommit på en ypperlig lösning på ett fånigt problem, men tji fick jag. Kommentarerna här på bloggi, är automatiskt formaterade i 10 punkters storlek. När jag skriver använder jag 8 punkter, för att det inte ska ta så himla mycket plats. Detta skär sig naturligtvis lite, inte för att texten och kommentarerna har olika storlek, utan för att kommentarerna är större än texten, de blir liksom mer framträdande än texten, och tar dessutom för mycket plats. Så för några dagar sedan råkade jag i ett inlägg glömma att stänga font-taggen som formaterar texten, och upptäckte att även kommentarerna då blev formaterade av min font-tagg. "Utmärkt!", tänkte jag, och fortsatte med det. Men igår upptäckte jag att den öppna font-taggen inte bara formaterade kommentarerna på inläggets egen sida, den formaterar hela förstasidan, vilket gör att alla rubriker utom den senaste (som står före font-taggen i sitt inlägg), också blir formaterade till 8 punkter. Så tills det dyker upp en möjlighet att formatera även kommentarerna separat, får jag väl återgå till att stänga font-taggen i inläggen, för rubrikerna vill jag allt ha stora och feta. [även detta problem är ur världen i och med flytten till Blogger, kommentarerna och inläggen huserar över huvud taget inte på samma sida längre, och jag har ingen makt över hur kommentartexten formateras, red.]

Re:

hej jag kom inte ihog villken sida de va. [i mitt svar frågade jag alltså i all välvilja varifrån han hade fått min e-postadress]
hur gammal är du?
vad är ditt telefon numer?
vart bor du?
villken skola kår du i?

Där fick man för sitt seriösa svar med inbjudan till dialog. Antingen saknar den här personen ett par vitala små grå partiklar, eller så är det hela ett rätt beiget skämt. Jag har av ren nyfikenhet inte helt avfärdat personen i mitt svar, men jag förväntar mig ingen intressant dialog direkt.

hej vem är du

Exakt så står det i mailet i min inbox:
"hej vem är du"
Inga kapitäler, inga skiljetecken, ingen avslutande hälsningfras och en tom ämnesrad -- bara dessa (en, två, tre...) fyra(!) ord följt av en automatiskt genererad signatur från MSN.

Ett okänt namn och en okänd mailadress finns även, men de hjälper inte mycket, okända som de är. Den första tanke som slår mig är att ett indignerat svar passar bra "Jag kan väl fråga dig detsamma, du har ju tydligen sett min mailadress nånstans, så du borde ha nått hum om vem jag är.", men jag avfärdar snart tanken. Dels för att jag är väldigt nyfiken på vad det är för individ som författat detta enastående mail, och ett tarvligt svar lär inte göra det lättare att få veta nått om vem personen är eller hur han hittade min mailadress, dels för at det hel enkelt vore taskigt, och jag har inte för vana att vara medvetet, gement taskig mot folk jag inte känner av ingen anledning alls.

Så jag tänkte att jag ska väl författa ett ordentligt svar, men hur det ska se ut vet jag inte alls. Frågan är ju så sammanhangslös. Var har personen hittat min mailadress? Vad av all den mängd text jag spottar ut på de platser där min mailadress finns har han läst, om något alls? Varför finns det inget mer i mailet än denna monotona fras "hej vem är du", och en automatiskt MSN-reklam-signatur? Frågan blir liksom oändligt stor. Ska jag börja med när och var jag föddes, för att sedan gå in på min uppväxt, hoppa över de tråkiga delarna och gå direkt till hur sjutton bedrövelser och tidig tillgång till tangentbord gjorde mig till den jag är? Eller är det vad jag pysslar med rent allmänt idag som är intressant. Ska jag göra en utläggning om vad, hur och varför jag skriver saker? Ska jag prata om mitt förhållande till musik och litteratur, eller är det kanske TV-spel som intresserar personen i fråga? "God only knows, god makes his plan / the information's unavailable to the mortal man", som Mr. Simon (fortfarande störst) säger. Enda sättet att få reda på något är väl att svara på mailet (och hoppas att det inte är nått nytt flashigt virus som sedan börjar skicka skumma meddelanden till alla i min adressbok).

Medan jag funderar på vad jag ska svara, gör jag ett inlägg om saken på det forum jag frekventerar (det där i länklistan alltså) och ställer mig lite frågor.

...

...

Det verkade inte ge så mycket. Nu mailar jag på här, så får vi se vad som händer.

I irritabla alliterationers anhang

Håglösa Halvard
lurade lojt,
på att agera,
med mera med mera.

Men Håglösa halvard
noga är nämnd,
och orkar ej ofta,
ens knyta en kofta.

Att apa efter, experter på prosa, det duger till träl. Men mer tarvas tocken, för framtida forskning, nog nämnas vill väl.

Att hålla eller inte hålla för näsan

Efter våra små diskussioner om det ofrivilliga celibatets/singellivets eventuella fördelar (du vet att jag har rätt Markus, erkänn nu) kom jag i morse på en jävligt bra grej med att vara singel/bo själv: Ingen stackars jävel behöver känna hur förbannat illa man luktar när man vaknar efter en kväll ute. Å andra sidan finns det ingen som kan tycka synd om en (förutsatt att denna hypotetiska person inte är för sadistiskt lagd och tycker att man ska skylla sig själv) för att man är så klen och har så ont i huvet. Men stanken alltså, stanken... Vilket påminner mig om en liten pryl jag knåpade ihop för snart ett år sedan. Den handlar egentligen inte alls om stank, men med tanke på vad jag inledde det här stycket med tycker jag den passar rätt bra ändå:


Hon vinglar fram till dörren och börjar frenetiskt gräva i handväskan. När hon väl lyckas dra upp nycklarna hejdar hon sig, sträcker på sig och tar ett par djupa lugna andetag. Sedan siktar hon noga, noga med ena ögat och trycker försiktigt, försiktigt in nyckeln i låset. Ännu försiktigare vrider hon om nyckeln och trycker ned handtaget - klachunk! Naturligtvis satt dörren så där retligt lite för lite stängd, så att den liksom rycker upp. Hon svär tyst för sig själv och snubblar till över tröskeln när hon ska kliva in i hallen.

Han vaknar till av låset som vrids om och att någon svär ute i hallen och liksom stampar till. Han ligger tyst kvar och lyssnar på prasslet när hon tar av sig ytterkläderna. Han rör inte en muskel medan hon med mycken möda tråcklar sig fram mellan stolar, ett notställ hon nästan välter och lite allmän bråte, tills hon når sängen. Han iakttar förtjust hennes rörelser medan hon drar av sig kjolen och toppen och rafsar åt sig en för stor t-shirt från fåtöljen bredvid sängen.

Efter att så tyst hon förmått ha tagit sig igenom labyrinten av prylar i rummet, fått av sig partystassen och dragit på en nattskjorta som låg slängd på fåtöljen vid sängen kryper hon sakta, sakta ned under täcket och hinner precis tänka att hon kanske lyckats utan att väcka honom innan han vänder sig mot henne.
– Fan vad du stinker rök, säger han, kramar om henne och somnar förnöjt om med näsan i hennes hår.



Kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag själv tycker om den här, men den är i alla fall till största delen fiktiv, dvs. kvinnan är inte nödvändigtvis baserad på någon verklig person, så det får väl ses som en förtjänst i alla fall.

Ordflöde smort med Bacchus bål

Har du en svans
min vän
så sätt mig i trans
inte sän
Har du nån kärlek
min påg
säg är den där vek
Du såg
väl när gudarna stred
och elysion, fälten var så bred
Det fann ingen gräns i syne
och vi vet, det fick glädja mitt tryne
när åtrån fyllde min lekamen
Inte en tanke fanns på examen
för hjärnan, ja tanken fanns långt bort
Fast vägen kändes kort
till den plats där ingen fanns, annat än du
och inget spelar nån roll utan ditt hår
Och säg men du
kan du säga hur många år
det finns att ta av
Det vet jag ej nu
och inte heller du


Så kan det se ut när Markus ger mig en pappskiva och en tuschpenna och ber mig skriva nått, precis innan vi ska överge vår förfest. Alla stavfel och grammatiska idiotier är bevarade för autenticitetens skull, däremot har jag tagit mig friheten att lägga in stor bokstav på lämpliga ställen. Och för att ingen ska tro att jag pysslar med nån historieförfalskning så ska jag påpeka att den inte är skriven när vi var ute igår, utan för ett antal veckor sedan.

Ett plus ett är lika med två

Det blev inte en till låt, det blev två. En läskigt söt (med lite beskt blandat i vinet för uddens skull) och en som är ett tafatt försök till nattsvart svarthet. Precis som tidigare finns de på min Soundclick-sida. För de som av nån anledning är nyfikna, och för att Markus sa åt mig att göra det, lägger jag upp texterna också. Varning för prettoslisk i fullformat!

Flickan jag vill ha
Flickan jag vill ha har en gul blomma i håret
Hon springer cirklar i sanden, och i spåret
Kan jag spåra mina tankar hela vägen tillbaka
Till den tid då jag började försaka

Mitt ego, min plats, och mitt jag
För att få plats, med henne en dag

Flickan jag vill ha har min hand i handen
Och tillsammans sätter vi fotspår i sanden
I dem kan man spåra våra gemensamma tankar
Till den första dag när vi tillsammans vankar

På en strand där sanden är helt vit
Men först måste jag hitta vägen dit.


Let Me Forget It
Oh, it’s only you, just close the door
Leave the lights off, just leave your coat on the floor
Avert your eyes, don’t look at my face
For I am deserving of no such grace
I killed a man and though he deserved it
My mind won’t let me forget it
It’s punishing me for my crime
For all of time

I shot him twice, once in the face
I rid the world of him, and now though he's dead
The number of killers remains the same
One just has a different name
I killed a man and though he deserved it
My mind won’t let me forget it
It’s punishing me for my crime
For all of time

Lade nu förresten märke till, att rimflätningen ändras i andra versen på mordballaden, aabb i första mot abab i andra. Fascinerande.

Och ja, ljudkvaliteten lämnar en del att önska, framför allt vad gäller alla jävla knäppljud. Jag skyller på mitt usla "ljudkort" (integrerade ljudkretsar på moderkortet), och sätter upp ett ordenligt Soundblaster-kort på inköpslistan (tillsammans med ett nytt grafikkort, en ny skärm och en digitalkamera).

Happy listening.

Jag har en mikrofon

Just det, en sån där mikrofon (en billig pryl från Clas Ohlson) som man spelar in ljud med, och det är precis vad jag har gjort med den. Jag la upp en länk till min Soundclick-sida bland länkarna redan igår, men nu när Soudclick har verifierat att jag inte försöker lägga upp copyrightat material går det att ladda ner låtarna för lyssning, fast ni måste välja att streama ([play] lofi/hifi) om ni inte är medlemmar själva. Hur som helst finns de nu tillgängliga här.

Det kommer att dyka upp ännu en låt snart, måste bara bestämma mig för om jag orkar göra en ny inspelning, det blev nämligen lite väl falskt på sången i början, men de där två ska nog kunna underhålla er i några minuter i alla fall.

Tyvärr går det inte att direktlänka till streamen, då hamnar man bara på artistsidan. Bättre då att ni har en direktlänk till musiksidan.

Om kreativitetens ursprung

Det där humöret, var kommer det ifrån? Vad är det som utlöser det där kreativa tillståndet? Ibland dyker det bara upp en rad, och så spinner man vidare tills man har något färdigt (mer eller mindre), och ibland blir det bara en andlig smygfis, hur mycket man än tar i. Men var kommer sinnestillståndet ifrån?

Perioder i livet som präglas av starka känslor brukar visserligen resultera i en hel del skrivet, men frågan är om det kan kallas kreativt, det där tillståndet som mest bara innebär ett konstant läckage av känslomässigt material? Någon egentligen kreation finns ju inte att tala om, utan allt är bara en mer eller mindre desperat ventilering. En ventilering som dessutom sällan präglas av någon särskild eftertanke eller hantverksmässighet. Frågan kvarstår, var kommer kreativiteten ifrån, och går det på något sätt att åkalla den när man själv vill det? Jag har själv aldrig lyckats, men det sägs ju att man kan få rutin på att skriva, och att man nästan måste det (eller åtminstone bör det) för att kunna bli en ordentlig författare av något slag. Så det måste ju nästan gå på något vis. Och kanske kan jag också göra det redan, bara att jag är rädd för att den hantverksmässiga, konkreta delen av skapandet ska ta över från den impulsiva, emotionellt grundade kreativiteten.

Är jag kreativ? Det undrar jag också ibland. På sätt och vis är det nog ett friskhetstecken att jag frågar mig själv det, precis som man alltid ska ifrågasätta sina egna beslut, för att faktiskt kunna veta om de var rätt bör man väl ifrågasätta sig själv, faktiskt undra vad eller hurdan man är, för att faktiskt få veta det. Samtidigt kan jag nog aldrig på fullt och absolut allvar tvivla på min egen kreativitet (alltså inte på den sorts allvar det innebär att ständigt ifrågasätta och utvärdera sin egen kreativitet, utan ett destruktivt allvar som verkligen tvivlar på och förnekar den egna kreativiteten). Då skulle jag nog inte orka fortsätta vara kreativ (i den mån jag nu är det).

Undrar om frågan ens kvarstår? Den borde göra det, eftersom den för mig som en kreativ människa är en central fråga, men å andra sidan kanske inte svaret är fruktbart, eller ens en diskussion kring möjliga svar över huvud taget, så det spelar kanske ingen roll alls till slut? Jag kanske bara ska tacka de högre makterna för att jag får vara litteraturens röst ibland, och sen inte undra så mycket?

Jag håller vad jag lovar

- Vem tror du att du är egentligen?
Tror du att du är nånting? Någon?
Du tror att du är förmer än vi vanliga? Va!?
Med din svarta, glansiga skjorta - med krås!
Med din kort-kort-korta "frisyr" och dina
trendiga glasögon med tjocka bågar

Men jag vet. Åjo, jag vet nog
Du är precis som vi, precis likadan
Det spelar ingen roll om du går i kavaj
varenda dag, med en "unikt" mönstrad rock
Det spelar ingen roll, så det så
För din filofax heter också Björn Borg

- Vem tror du att du är egentligen?


Ja, så ser den ut, texten jag skrev efter att ha tryckt i mig en lunchmacka, i väntan på att uppsatsventileringen skulle börja. Se till att ni läser den riktigt noga, det blir så lätt fel annars, väldigt fel.

Mellan raderna, mitt i skiten

Nu har jag äntligen satt upp den första dikten på kylskåpet ute i köket (läs om det här). Hela idén är egentligen bara att så anonymt som möjligt sätta upp en dikt på kylskåpet varje vecka, och sedan se hur folk reagerar, om alls. På pappret finsn min mail-adress, med förhoppnigen om att någon kommer att undra vad tusan det är jag håller på med, men vi får väl se hur det blir med den saken.

Skrev förresten en konstig liten dikt tidigare idag när jag satt i kafeterian på institutionen. Den handlade om en kvinna som satte sig vid bordet framför mig (med ryggen mot mig), sen efter ett tag handlade den om mig istället, precis som allt annat jag skriver. Den dyker nog upp här snart, ska bara distansera mig själv lite och se om den ska filas till. Återkommer nån gång framåt natten.

Imorgon eller så, ska jag försöka ta mig ner på stan, måste/vill handla lite kläder för lite pengar jag råkar ha skräpandes i plånboken. Vill även få tag på en snygg hatt att ha när vi spelar med bandet, men då måste jag fixa en genomgående scenklädsel. Hatt funkar inte riktigt med t-shirt, jeans och gympadojor.

Och sist men inte minst måste jag försöka få tag i mina dryckesbröder, Herr B och Herr A, och se om man inte ska hitta på nått Dionysiskt upptåg eller dylikt snart.

Tontie

Som Whack-a-mole, fast med variation.
Du är hammaren, den allsmäktiga, nåja, hammaren. Ditt uppdrag är att klubba de små enögda knottarna (eller är det de som heter tonties? Vi säger så, för enkelhetens skull) på huvudet.
-Varför?
Ingen aning. Kanske är de onda, kanske är du ond, det spelar ingen roll. Man kan ju få pengar av vissa, bara det är ju skäl nog att klubba dem på huvudet.



Pröva du med: Tontie.

Something So Right

Some people never say those words
I love you
It's not their style
to be so bold
Some people never say those words
I love you
But like a child they're longing
to be told

Paul Simon, för alltid störst


Bråkar för övrigt fortfarande med interfacet på denna förnicklade admin-sida. Mitt välkomponerade inlägg igår blev toalkvaddat av ett plötsligt (helt oönskat) byte av radavstånd, och sedan ytterligare ett tillbaka till det ursprungliga [denna och andra layout-fadäser har helt försvunnit i och med inläggens överföring till Bloggers mer välfungerande interface, red.]. Estet som man är gör det nästan fysiskt ont att se hur layouten på mina inlägg bara flaxar hit och dit, och det utan att jag verkar kunna göra ett endaste skit åt saken. Död och pina!

Entering His Mind

The man took a careful sip of his hot tea and sat down to write. But predictably nothing came out. Try as he might he could not think of a single thing to write. Not that there wasn't a multitude of people, events and emotions he could write about, he just couldn't think of what to write.

There was all the new people he had met recently: the rock star, who could sprawl like no other man, and still retain the majesty of a king; the bassist, the man who could turn a phrase so eloquent you'd think Shakespeare was never born; and the cowboy, who always laughed the hardest at people's jokes.

There were the people he had known a while, the people he lived with but had only recently started to develop a true bond with. Most notably the fighter, the man with an accent so thick anything he said sounded like his mouth was full of oat meal (which it regularly was); and the hair, the woman with the curls and curves you'd like to run your wheels around all night long, the only one to really push his buttons in a good while.

All in their own way fascinating people who could, and should be the spawn off many a random, incontextual scene sprung from the unholy union of autobiography and imagination. But nothing entered his mind. And he thought to himself:

"What is this? Have I lost it? It, that intangible something that we dub creativity. Why can't I think of anything to write any more. Did I squander all my bitterness through all those years of self pity and self loathing? Did I use up all the beauty and heart ache on the innocent one? Did I bestow all my thoughtfulness on the unseen and the fiend? Is that it? Was that it?"

The man tried to take a long gulp of tepid tea from his empty cup and thought to himself again, as he glanced at the words before him:

"No that can't have been it. There must be more!"

Prachka!

Jag har ingen aning om vad det betyder, men det känns som om det ska stå ett utropstecken efter det rent naturligt. Däremot vet jag vad det är: Det är det som höll mig fastklistrad vid skärmen flera dagar utan att skriva mer än några rader på den så viktiga upspatsen, det är ren frustration och förtvivlan över den egna hjärnans inkompetens, det är 25 mentala miniorgasmer för logikcentrat.



Pröva du med: Prachka!

Ta det röda pillret

Jag äter kött dagligen, och kommer så fortsätta göra, men "The Meatrix" är nog så tänkvärd (och rolig på sina ställen) oavsett hur lat och ovillig att ändra sina vanor man är. Se den och fundera en stund. Vill ni fortfarande äta kött varken tänker eller kan jag hålla det emot er. Viljan är fri, liksom tanken.

Creds till Mr Bowie för länken.

Nu åter till uppsatsen. En sida om den där nedra Svedjedal, sen ytterligare en sida jämförelse, det borde inte behöva ta så lång tid - om jag bara hade ordentlig koll på vad det är Svedjedal egentligen säger.