27 oktober 2008

Typiskt

Är det inte typiskt att något sånt här sker i just en text om värdet av att bevara och kultivera svenskan? Hela texten (som har ett par år på nacken) finns här.

26 oktober 2008

Every man (for himself)?

Det är så uppenbart när man tittar på människorna. Alla "festar" ju bara på nån slags desinformerad vilja, i tron att något kommer "hända" bara de stannar till stängning. Även de som ser ut som de har trevligt är bara en del av en lek, där målet är att låtsas att man lurar varandra så länge som möjligt. Stället har varit öppet sedan sex. Även de som inte varit på sittning har förmodligen varit igång sedan sedan dess. Vad än något klockslag säger är det egentligen dags för alla dessa nattens riddare att stämpla ut, det är bara frågan om vem som törs erkänna det först. Här finns inte längre något att hämta, inte för mig, och följaktligen inte för någon annan, för min frustration är alla folk.

21 oktober 2008

Observation från Sturegallerian

Jag såg en kvinna på stan i dag vars hela varelse fanns i hennes sköte.

Hon hade en klädsam bula på magen och höga byxor med tre stora, väl synliga knappar i gylfen. När hon gick svängde hon med hela bäckenet, och bulan på magen och de blanka knapparna i byxorna vaggade fram och tillbaka, som för att se till att man såg dem ordentligt oavsett vilken sida man passerade kvinnan på. Som om den av naturen givna lockelsen inte var nog, konspirerade hennes kropp och klädsel för att fästa förbipasserandes uppmärksamhet på att här kommer en kvinna med ett sköte – här kommer livets ursprung.

16 oktober 2008

Ur gömmorna – Egoisten

I en del av universitetet som jag passerar på väg till och från lunchfiket, står ett par killar och viftar med en protestlista. När jag med blicken fäst någonstans långt bortom porten passerar den ena av dem, mumlar han något om ”skriv på mot rasismen?”.

Första gången tittar jag inte ens åt honom. Min kurrande mage har sett till att det absolut enda jag är intresserad av är att ta mig till stället som säljer min smaklösa pastasallad och läsk. Andra gången är han ännu mer lågmäld, och jag, som nu är på väg till gräsmattan och solen för att inmundiga min smaklösa pastasallad och läsk, är omvänt ännu mer avvisande. Jag viftar avvärjande med handen, vrider huvudet ett par grader åt sidan och närmast viskar ”nej tack”.

En man i min egen ålder (han såg i alla fall ut att vara student), ville att jag skulle skriva på en protestlista mot en avskyvärd ideologi, och jag kunde inte ta femton sekunder av min vardag för att dra några streck. Det hade inte ens behövt vara läsligt. Det hade inte ens behövt vara mitt namn. Jag kunde bokstavligt talat bara ha dragit några streck. Men nej, jag viftade med handen och gick vidare, oberörd.

Jag skriver aldrig, i princip, på sådana protestlistor. Vare sig de läggs upp på hemsidor på Internet eller hålls fram under näsan på en av en engagerad, entusiastisk samhällsmedborgare. Framför allt dem man passerar (det vill säga springer slalom mellan för att undvika) på stan ligger farligt nära telefonförsäljare och välgörenhetstiggare.

Nära telefonförsäljare för att de liksom detta avskum inkräktar på ens personliga sfär och tid. Vill jag köpa något går jag in i den affär där det säljs. Expediten springer inte runt på gatan och ber folk komma in och pröva sju par skor. Nära välgörenhetstiggarna för att de genom att konfrontera en ansikte mot ansikte ute på gatan vill sätta en på plats och tilltvinga sig en underskrift genom ens dåliga samvete, som man inte kan gömma sig för när de står där mittemot en.

Dessutom ifrågasätter jag om majoriteten av alla dessa protestlistor egentligen gör någon större skillnad.

Men det är så klart inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att jag är en egoist. Jag pläderar gärna för jämlikhet, rättvisa, solidaritet, och alla möjliga andra fina värden, men till syvende og sidst ser jag ändå först till mig och de mina. Och så länge jag har det bra, är allt bra. Då kan alla protestlistor i världen dra dit pepparn växer; och Röda korset, Rädda barnen, Rosa stjärnhalvan och Rädda vuxna kan ta sina bössor, inbetalningskort och skrämselbilder och stoppa upp någon stans. Det berör mig inte personligen, och det som inte berör mig personligen bryr jag mig inte om.

Och det är nu det blir komplicerat. Jag har ju ett samvete. Jag tror ju på mig själv i de stunder jag pläderar för alla de där fina värdena. Men jag verkar ha svårt att leva som jag lär. Istället driver jag genom tillvaron med minst möjliga ansträngning och insats så länge allt är okej för mig.



Och där någon stans tog uppenbarligen tankekedjan slut. Hela den ovanstående texten är skriven den 29 maj i år (2008), och var nog tänkt att publiceras här på bloggen ungefär då. Kanske som ytterligare en illustration av den uppgivenhet och modstulenhet jag verkade odla under vårens sista veckor. Så blev det nu aldrig, eftersom jag aldrig kom fram till någon finurlig poäng, utan bara kunde konstatera att jag inte lever som jag lär. "Och?", liksom. Vem fan gör det, om vi ska vara riktigt noga? Föga spännande att läsa.

13 oktober 2008

Reklamlogik bortom mitt förstånd

Ända sedan jag någon gång under året blev tvungen att återaktivera min hotmailadress i jakt på något gammalt lösenord jag glömt bort till en sajt jag inte minns, har jag med jämna mellanrum fått ta emot menlösa reklammeddelanden på min MSN. Jag använder sedan länge adressen enbart till att logga in på MSN, och så länge den var avaktiverad på grund av inaktivitet såg jag inte röken av någon reklam, nu kommer däremot spammeddelandena i parti och minut. Oftast är de någorlunda sammanhängande, ett löfte om att få chatta med någon tilldragande dam, ibland med påståendet att vi har chattat förut. I dagarna har jag dock emottagit ett antal meddelanden som övergår mitt förstånd.
My cam still is not working. Message me on http://www.easywebcam4u.com so I can send you a cam invite. Hope to chat soon Nikki
Om poängen med de här meddelandena är att locka folk till mindre nogräknade webcamsajter med hjälp av löften om att få se en (underförstått) vacker kvinna åma sig lite framför en kamera i sönderkomprimerad 320x200, varför då börja hela pitchen med att berätta att kvinnans kamera är trasig?
 

Jag pingar till Nyligen.se |