Lost in transition

I brist på mer poetisk eller annorledes konstnärligt förknippad aktivitet (se till exempel snabbrecensionerna i föregående inlägg) tänkte jag delge er, mina två trogna läsare en kort anekdot från min förra sejour som arbetssökande (som det så fint heter på nyspråk). Detta skedde alltså på hösten för två år sedan, när jag nyss hade hoppat av lärarprogrammet:

Jag, och mina olyckskamrater som hamnat i ett åtgärdsprogram för ungdomar, satt på ännu ett av dessa meningslösa och menlösa möten, där en handläggare/arbetsförmedlare förklarade något AMS anser att man bör veta, men som i slutändan hjälper en väldigt lite när det gäller att faktiskt hitta ett jobb. Rätt vad det var dök ännu en anställd på Förnedringsverket upp i rummet, gav ett par papper till kvinnan som höll i mötet, och förklarade snabbt att det var nyinkomna praktikplatser listade på pappren.

Kvinnan som höll i mötet läste snabbt igenom dem, och berättade bland annat att ett företag sökte en receptionistpraktikant. Jag skrev ned telefonnumret man skulle ringa och namnet på mannen man skulle fråga efter, och dagen därpå ringde jag upp företaget, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist, och frågade efter den personalansvarige. Mannen i andra änden sade sig veta vad det gällde, men att personalansvarige inte var inne just då, så jag skulle försöka lite senare.

Lite Senare™ fick jag tag på personalansvarige, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist. Personalansvarige sade då att det inte alls var vad de sökte, men om jag var nyfiken på platsen kunde jag komma in på en intervju. Sagt och gjort bokade vi in en intervju några dagar senare, och jag började studera kartor över stadens industri- och kontorsområde.

Efter att med lite vänlig hjälp via telefon av en anställd på Företaget® (måhända en alldeles äkta receptionist) hittade jag företagets lokaler och letade mig in till rätt kontor i byggnaden. Där togs jag raskt emot av Mannen med Makten, han som skulle tillsätta tjänsten jag sökte utan att nu längre veta vad det var för tjänst.

Mannen med Makten förklarade att Företaget® sysslade med nätverks- och telefonitjänster åt andra företag, framförallt kontorsföretag. De beställde, levererade, installerade och konfigurerade telefonväxlar, datornätverk, mobiltelefonlösningar och dylikt tekniskt krimskrams till kontor, och den plats i sin egen organisation de nu behövde fylla, var den anställda som skulle hålla koll på alla de andra företag som Företaget® måste anställa för att leverera det deras kunder har beställt. Alltså någon sorts projektsamordnare som sitter och ringer runt till leverantörer, installatörer och montörer för Företagets® räkning och ser till att allt som beställts blir levererat, installerat och konfigurerat.

Denna tjänst hade Företaget® inte någon kort och koncis beskrivning eller titel på, och de visste inte riktigt vilka slags kvalifikationer de letade efter heller, men när de beskrev arbetsuppgifterna hade någon driftig människa på det Statliga verket för förnedring av de arbetsföra men icke önskvärda kommit på att de kunde anställa en praktikant, så att de kunde träna upp den nyanställde ”gratis”, för att sedan ge honom eller henne fullgod lön när han eller hon kunde yrket ordentligt.

Detta låter ju fint, och syftet med praktikantsystemet är väl i grunden gott, men hur i hela fridens namn fick någon på förnedringsverket för sig att kalla denna tämligen avancerade tjänst för en receptionistplats?

Tre filmer utan reklam

Förra veckan visade SVT ett antal filmer av den franske regissören François Ozon, jag såg tre av dem:

Swimmingpool
En brittisk deckarförfattare lider av skrivkramp, och lånar sin förläggares semesterhus i Frankrike för att hitta inspiration och arbetsro. Högst oväntat dyker dock förläggarens unga dotter upp i huset, och författarinnan dras ofrivilligt med i den yngre kvinnans erotiskt utsvävande livsstil. Eller är det dottern som lika ofrivilligt dras med i författarinnans ständiga skapande och omskapande av verklighet och fiktion? Därom tvista de lärde i en film som enligt min mening mest är intressant för sina metakvaliteter. Fiktionen innehåller minst ett ytterligare lager fiktion, och var de (två) möts och överlappar är allt annat än solklart. Sevärt och fascinerande, men varning utfärdas till förmån för er som föredrar högt tempo.

Älskande på flykt
En ung kvinna lurar sin pojkvän att mörda en annan man i tron att den andre mannen har våldtagit henne. När de sedan ska gömma liket går de vilse i skogen, och en makaber, perverterad och kannibalistisk uppdatering av Hans och Greta tar vid, med instuckna återblickar till hur det hela egentligen började. Detta är definitivt inget för den med känsliga tarmar, även om filmen inte är så särdeles grafisk, är själva innehållet stundtals riktig äckligt, och stämningen oerhört påträngande, skrämmande och nervpåfrestande.

Personligen tyckte jag att det uppstyckade berättandet snarare stjälpte än hjälpte filmen, men jag reserverar mig för att filmen gick sent på kvällen och jag var väldigt trött, så en genomtittning i vaknare tillstånd skulle kunna ändra på den utsagan. Detta är dock en film man måste se för att ha en uppfattning om, så den rekommenderas trots denna halva invändning.

Åtta kvinnor
Fullkomligt hejdlös komisk deckargåta i formen av ett musikaliskt kammarspel. Åtta kvinnor som alla är släkt med eller anställda av herrn i huset sammanstrålar i en herrgård i bergen. Mannen hittas raskt mördad, och vädrets makter (och mördarens sabotage) isolerar de åtta misstänkta i huset. De börjar då genast fråga ut varandra, och alla har något att dölja, och en anledning att göra det i denna farsartade juvel. Hemlighållen homosexualitet, incest och olovliga graviditeter är bara en bråkdel av allt som ryms i denna minst sagt dysfunktionella och färgstarka familj, och även de som anser sig sitta inne med sanningen får till slut inse att de inte vet hälften så mycket som de tror, och upplösningen kommer som en tveeggad välsignelse. Förbises på egen risk.

Ett par öl senare

Följande personer kan jag svära på mitt kårleg att jag såg på Snerikes i kväll: Henrik Zetterberg, Olof Mellberg och Jonas Inde.

Jag kan likaledes svära på att jag såg en kvinna vars bröst var formade som Orchids.

De hade världens vackraste kvinna i garderoben. Hon var av någon anledning väldigt lik en "promiskuös" tjej som våldsraggade på en kompis sist han var på Snerikes.

Ett stycke s.k. gudinna siktades också. Ni vet en sån där som nästan verkar sväva fram när hon rör sig. Höfterna liksom svajar lite lätt fram och tillbaka, förstärkt av en nästan fotsid rak kjol i lite hippieaktiga färger (fast dovare). Håret var i det dunkla ljuset kolsvart, halvlångt, tjockt och krulligt. Ansiktet påminde om en egyptisk drottning, fast vänligare.

Och är det bara som jag föreställer mig, eller luktar jag snus?

Naturpoesi?

Skutan i nordost höljs i ett mystikens flor, och någonstans åt andra hållet skymtar en fjällkam som till formen påminner om en basfiols silhuett, eller om en kvinna som ligger på sidan, med en dal mellan höftens och skuldrans toppar som förför precis som detta magiska landskap.

Jag är en långväga besökare, men fjällen tar emot mig som vore jag en efterlängtad hemvändare, och solen ovan alla toppar och moln spanar ned på oss, toppar, folk, djur och ris, och ler sitt allra bredaste.

Förhindrat framåtskridande

Det är en sorglig syn
att se sin egen gräns
Att det man trott var dött
begravet, glömt och borta
står i vägen nu som då.

Det är en sorglig sits
att sitta fast i nuet
Att tvingas göra halt
förhindrad av förflutet
från att färdas framåt.

Det är en snårig stig
att slåss mot det förflutna
svept i avundsjuka
Vilka vapen ska man dra
för att sticka ned en känsla?

Akt 3

I dag kom ett svar från Viasat, som återges i sin ocensurerade helhet på Konsumentmakt-bloggen. Dessutom såg jag att Konsumentmakt låg på nionde plats över de mest besökta bloggarna inom Reklam och PR på Bloggportalen.se (OBS! Denna länk kommer troligen vara ointressant inom några dagar, då bloggen inte längre är nystartad och därmed lätt att snubbla över på Bloggportalen.se). Däremot var det enda omdömet som lämnats pinsamt lågt, vilket inte rör mig i ryggen.