Lost in transition

I brist på mer poetisk eller annorledes konstnärligt förknippad aktivitet (se till exempel snabbrecensionerna i föregående inlägg) tänkte jag delge er, mina två trogna läsare en kort anekdot från min förra sejour som arbetssökande (som det så fint heter på nyspråk). Detta skedde alltså på hösten för två år sedan, när jag nyss hade hoppat av lärarprogrammet:

Jag, och mina olyckskamrater som hamnat i ett åtgärdsprogram för ungdomar, satt på ännu ett av dessa meningslösa och menlösa möten, där en handläggare/arbetsförmedlare förklarade något AMS anser att man bör veta, men som i slutändan hjälper en väldigt lite när det gäller att faktiskt hitta ett jobb. Rätt vad det var dök ännu en anställd på Förnedringsverket upp i rummet, gav ett par papper till kvinnan som höll i mötet, och förklarade snabbt att det var nyinkomna praktikplatser listade på pappren.

Kvinnan som höll i mötet läste snabbt igenom dem, och berättade bland annat att ett företag sökte en receptionistpraktikant. Jag skrev ned telefonnumret man skulle ringa och namnet på mannen man skulle fråga efter, och dagen därpå ringde jag upp företaget, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist, och frågade efter den personalansvarige. Mannen i andra änden sade sig veta vad det gällde, men att personalansvarige inte var inne just då, så jag skulle försöka lite senare.

Lite Senare™ fick jag tag på personalansvarige, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist. Personalansvarige sade då att det inte alls var vad de sökte, men om jag var nyfiken på platsen kunde jag komma in på en intervju. Sagt och gjort bokade vi in en intervju några dagar senare, och jag började studera kartor över stadens industri- och kontorsområde.

Efter att med lite vänlig hjälp via telefon av en anställd på Företaget® (måhända en alldeles äkta receptionist) hittade jag företagets lokaler och letade mig in till rätt kontor i byggnaden. Där togs jag raskt emot av Mannen med Makten, han som skulle tillsätta tjänsten jag sökte utan att nu längre veta vad det var för tjänst.

Mannen med Makten förklarade att Företaget® sysslade med nätverks- och telefonitjänster åt andra företag, framförallt kontorsföretag. De beställde, levererade, installerade och konfigurerade telefonväxlar, datornätverk, mobiltelefonlösningar och dylikt tekniskt krimskrams till kontor, och den plats i sin egen organisation de nu behövde fylla, var den anställda som skulle hålla koll på alla de andra företag som Företaget® måste anställa för att leverera det deras kunder har beställt. Alltså någon sorts projektsamordnare som sitter och ringer runt till leverantörer, installatörer och montörer för Företagets® räkning och ser till att allt som beställts blir levererat, installerat och konfigurerat.

Denna tjänst hade Företaget® inte någon kort och koncis beskrivning eller titel på, och de visste inte riktigt vilka slags kvalifikationer de letade efter heller, men när de beskrev arbetsuppgifterna hade någon driftig människa på det Statliga verket för förnedring av de arbetsföra men icke önskvärda kommit på att de kunde anställa en praktikant, så att de kunde träna upp den nyanställde ”gratis”, för att sedan ge honom eller henne fullgod lön när han eller hon kunde yrket ordentligt.

Detta låter ju fint, och syftet med praktikantsystemet är väl i grunden gott, men hur i hela fridens namn fick någon på förnedringsverket för sig att kalla denna tämligen avancerade tjänst för en receptionistplats?