Om skrivandet

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.

Värdelöst klickande

Internet svämmar över av så kallade tester. "Svara på tio flervalsfrågor och få en fyndigt formulerad beskrivning av din personlighetstyp/vad för människa du ska gifta dig med/vilken superhjälte du borde vara/etc." Upsala Nya Tidning vill inte vara sämre, och har gjort ett test som ska tala om vilken "nättyp" man är. Okej, kunde ju vara lite kul, tänkte jag, eftersom jag är en tämligen uppkopplad person. Redan på första frågan anar jag dock oråd.

1) Vad gör du oftast på nätet?
A) Fejsbookar, twittrar, msn:ar med mina vänner.
B) Läser nyheter och bloggar, deltar i diskussionsforum.
C) Betalar räkningar, bokar resor och köper/säljer prylar.

Okej, jag har facebook, jag har ett MSN-konto (men jag föredrar ICQ). Jag läser även ett fåtal bloggar (oftast sådana jag råkar länkas till genom någon intressant nyhet på DN:s hemsida), och jag ägnar en hel del tid åt diskussionsforum. Dessutom betalar jag självklart räkningarna på internet. Tyvärr får jag bara välja ett alternativ, och med så starkt kontrasterande alternativ är det rätt uppenbart vilka effekter vardera val kommer ha på mitt resultat. Bara det en döddsynd för ett dylikt test, eftersom man då genast börjar fundera på vad för resultat man vill ha, och försöker styra det ditåt, samtidigt som man försöker intala sig själv att man inte alls försöker styra resultatet.

Fråga tre är lika korkad den:

3) På vilka sajter har du ett medlemskonto?
A) Facebook, twitter, bilddagboken, lunarstorm, msn.
B) Vad är ett medlemskonto?
C) Jag är registrerad i några diskussionsforum.

Återigen måste jag välja ett av två lika goda alternativ. Jag har Facebook, Bilddagboken, och (hu!) Lunarstorm. Och så är jag medlem av ett gäng diskussionsforum.

Som synes ger jag inte mycket för testets frågor, och resultaten är nästan ännu värre. De gränsar till skrattretande, men av helt fel anledningar. Jag vet nu inte exakt hur många olika resultat man kan få (det teroretiskt högsta antalet är väl sisådär 3^6=729, antalet möjliga svarskombinationer), men med tanke på hur trubbiga, och korkade, frågorna är, gissar jag på att det bara finns tre. En per grovt tillyxad kategori av människa. Nedan följer de rent naivt korkade resultat jag provocerat fram genom att genomgående välja samma alternativ på alla frågor:

Alternativ 1
Du har hela ditt sociala liv på nätet. Du pratar oftare med dina vänner på nätet än via telefon. Men glöm inte bort att det kan vara trevligt att umgås på riktigt också!

Alternativ 2
Du använder nätet för att hålla dig uppdatera om nyhetsläget och omvärlden. Du deltar också gärna själv i olika nätdebatter.

Alternativ 3
Du har fattat att nätet finns och använder det till att fixa en del ärenden. Men du har inte lyckats bli beroende av internet. Det är ju skönt, men tänk på att det faktiskt finns en del roliga saker man kan göra på nätet också.

Vilka fantastiska slutsatser! Hur kom de fram till det? De måste vara någon sorts universalgenier, moderna renässansmänniskor, helt klart.

Nu vill jag ha tillbaka den kvart det tog att göra detta usla test samt skriva detta lugubert tillfredsställande blogginlägg.

Om Archibald, skrivandet och kärleken

”Fingrarna flyger över tangenterna. Som i ett saligt rus knattras orden fram, ett efter ett läggs de till de föregående och bildar mening efter mening, stycke efter stycke, sida upp och sida ned av destillerad tankekraft, idéer manifesterade i text. Aldrig har Archibald Engström upplevt ett sådant inspiratoriskt rus. Han skriver som besatt på något han inte ens vet vad det är än. En roman, ett manifest, en kärlekshistoria, en episk tragedi, ett burleskt lustspel, vad som helst. Orden forsar ur honom som blod ur ett öppet sår, han klämmer fram var som ur en infektion. Som att klämma en gigantisk finne, smärtsamt och tillfredsställande på samma gång. Orden bara kommer och kommer, som en utdragen textuell ejakulation låter Archibald dem komma och komma, och han njuter i fulla drag. Det enda smolket i bägaren är att han vet att den råa inspirationen kommer ta slut. Orgasmen kan inte vara, för den går på ren energi, och energi tar alltid slut. Det gör den varje gång. Det är då det verkliga arbetet börjar, det arbete Archibald hatar. På trettio år har han plågat ur sig exakt tre hela romaner på vardera två hundra sidor, och oändliga mängder Första Kapitel, utkast, synopsis och skisserade scener som bär på ett löfte om något större som aldrig infriats.”

Archibald var min första riktiga romankaraktär. Han dök upp en kulen november 2006 som ett slags fiktivt alter ego (därav initialerna) som på samma gång är mer framgångsrik och avsevärt mer patetisk (inbillar jag mig) än jag själv . Vid sin litterära födelse hade han levt hela sitt liv i Uppsala och jobbar som någon form av kritiker för den lokala morgontidningen. Exakt vad som är hans ämne har jag aldrig klart formulerat. Eftersom han är modellerad efter mig själv kan man väl gissa på litteratur, men de enda hittills kända jobb han gjort är att intervjua en illa maskerad karikatyr av Tomas Ledin om dennes liv och karriär (självklart med en överlägset hånfull artikel som resultat) samt en liknande artistintervju med en kvinna som helt utan min inblandning visade sig påminna oväntat mycket om Regina Lund.

Archibalds enda regelbundna umgänge består av en fotograf på tidningen, Mattias, som i Archibalds telefonbok står under ”Fyllskalle”. Mattias är den som alltid fotar på Archibalds jobb. Förmodligen för att ingen annan på tidningen orkar jobba med Archibald. Det finns även antydningar om någon gemensam kvinnlig bekant, ännu namnlös, som förmodligen är tänkt att spela sunda förnuftets röst. Det eller bara ett ankare till den verklighet författare ofta söker undfly genom att skapa egna världar istället för att leva i den riktiga.

För A.E. när naturligtvis egna författardrömmar, och inledningen av den roman han har huvudrollen i består av just ett av dessa hans många utkast. En berättelse om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

”... men livet kom emellan. Ja, så var det. Livet, det där stora obeskrivliga som man liksom tragglar sig igenom utan att egentligen vara medveten om det. Det bara glider en förbi, och rätt vad det är ligger man i en säng med vita linnelakan, luktar lite surt, och blir uppassad av vackra (ibland) flickor i vita uniformer, som lyfter en ovarsamt och säger saker som "då ska vi ta en liten titt på kisset här då". Och sen dör man, förhoppningsvis.

Och det såg ju så bra ut. Det borde ha gått så bra, men slutade ändå så fel.

Ja, början var sannerligen vacker. Vi växte upp som oskiljaktiga, som syskon men ändå inte. Vi delade allt det syskon delade, men hade av naturen och samhället även lov att dela allt det syskon aldrig får dela, något vi inte var sena att utnyttja så mycket vi bara kunde.

Vår barndom tillbringades sida vid sida varje vaket ögonblick, och när vi inte längre orkade hålla ögonen öppna, och sömnen tog oss i sin famn, låg vi inte långt ifrån varandra ändå. Våra hem låg vägg i vägg, och vi upptäckte snart att även våra rum låg vägg i vägg. Många var de gånger då vi lekte med tanken på att göra något slags hål i den där väggen. Vi var inte mer än sju åtta år, och förstod knappast hur något sådant skulle gå till, eller vilka konsekvenser det skulle ha fått för våra respektive familjer och alla eventuella efterkommande hyresgäster, men vi hade likafullt oändligt spännande samtal, planer, drömmar, närmast telepatiskt förmedlade mellan oss om hur vi skulle kunna smyga in till varandra mitt i natten och väcka den andre om man kände sig en smula ensam, eller bara inte hade lust att sova ensam när åskan gick och värden tedde sig lite mer skrämmande än vanligt.

När jag blev äldre förstod jag hur omöjligt det hade varit, men allt eftersom vi båda mognade och växte in i ungdomen, ut ur barndomen, blev de där fantasierna än mer tydliga och återkommande. Vi pratade inte om idén så ofta längre, annat än för att anmärka på vilken härlig fantasi, och vilken annorlunda världsuppfattning man hade när man var barn, men tanken ville inte överge mig. I mina febrigaste drömmar fanns alltid en dold lucka i väggen, som man öppnade genom att knacka på precis rätt ställe, och genom den luckan kröp jag in till henne varje natt. Jag smög på tå, som för att inte höras av någon, inte ens av henne, trots att hennes dörr alltid var stängd, och huset låg tyst i sömn.

Jag smög långsammare än vad som går att uppfatta fram till hennes säng, stod vid hennes säng och såg henne sova, andas, drömma. I varje dröm stod jag där längre än vad som tänkas kan och såg på hennes anlete, studerade varje linje, varje kurva, såg hennes kropp avtecknas under lakanen. Men varje gång jag böjde mig ned för att varsamt väcka henne, vaknade jag själv av att min kropp genomfors av ofrivilliga paroxysmer, och en egendomlig värme spred sig från kroppens centrum. Klockan var alltid någon gång mellan midnatt och gryning, och sömnen omslöt mig snart med nya hallucinogena visioner av ouppnådd extas.

När jag vaknade igen på morgonen, med lakan blöta av svett, försökte jag alltid hitta den där luckan. Jag sökte förgäves minnas var den var, och hur man skulle knacka på den för att den skulle öppnas, och varje morgon visade sig väggen vara lika solid och ogenomtränglig som dagen före.”

Och där störs Archibald av en knackning, så som jag föreställde mig att han skulle göra även i denna text när jag började med den för en knapp halvtimme sedan. På ren inspiration började jag knacka ord som om de skrevs om Archibald av ytterligare någon fiktiv skribent, för vilken den värld där Archibald lever är verkligheten, och jag, om jag kunde uppfattas, vore något form av allsmäktig gudom.

Jag skriver allsmäktig, eftersom det måste vara så det skulle te sig för romankaraktären, men egentligen är makten delad. Den artist Archibald intervjuade, Jessica Stensdotter, visade sig som sagt ha visa likheter med Regina Lund, något jag inte alls hade avsett. Hon var tvärtom, som alla kvinnliga protagonister ursprungligen tänkt att avspegla ett ideal, en idé om exakt den kvinna jag/Archibald trodde oss behöva. Någon som bara fanns i livet som en självklarhet, utan att ställa några krav, men som ändå styrde livet på ett självklart vis, och som alltid visste vårt bästa.

Istället sprang hon i väg och skaffade sig en scenpersonlighet som bygger på en ”artist” jag i det närmaste föraktar (kanske mest för den vidriga filmen Kärlekens språk 2000), och som om hon fanns på riktigt skulle framstå som motbjudande pretentiös, naiv och intensiv på samma gång.

”Jessica var en av dessa artister som verkligen gjorde skäl för titeln. Hon var så mycket mer än musiker, eller sångare, eller rockstjärna, varje konsert var som en performance, som ett eget konstverk. Hon gled mellan låtar, mellan musikaliska och poetiska infall, och bandet gjorde sitt bästa för att följa efter. Ibland avbröt hon musiken helt för att brista ut i långa, troligen improviserade, och alltid oerhört inspirerande brandtal om individens frihet, kapitalets ondska (så klart) och, som kontrast mot friheten, individens ansvar gentemot kollektivet. På rim, ibland, alltid rytmiskt, alltid medryckande och alltid med den effekt att publiken till slut skanderade frenetiskt. Exakt vad visste de nog inte själva.

Sådan var Jessicas utstrålning, och nu fyllde den Archibalds hall, trots den anonyma jackan -- färgen var troligen grå, men kunde lika gärna beskrivas som brun, eller blå, eller grön – och den enorma mössan som dolde större delen av hennes betagande ansikte. ”

Och längre än så är egentligen inte berättelsen om Archibald Engström än. Kanske är den fragmentariska litteratur som tycks vara det enda jag och Archibald kan prestera en litteratur för vår fragmenterade värld, där vi ”kommunicerar” genom statusmeddelanden på Facebook. Där vi vet allt mer om varandra genom alla sociala nätverk, men talar allt mindre med varandra. Där alla meddelanden längre än 160 tecken (den oförklarliga maxlängden på ett SMS) sorteras bort som ovidkommande på grund av för höga krav på koncentrationsförmåga.

Eller kanske inte. En dag ska jag hitta arbetsdisciplinen. En dag ska jag färdigställa något jag påbörjat, om det så är en dussinroman om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

Uppmärksammad skåpmat

von Flougstaadts föregångare unge herr Cyniker gör ett kort gästspel, med en text skriven för ett halvt decennium sedan.

You call that communicating?
Man, you're just fornicating.

With yourself!

You want feedback, you gotta stimulate
All you get is backlash, when you simulate
Playing pretend like you give'n'take
When all you've ever given's fake

Attention-whore!