Det tycks mig som att man i recensioner och analyser av böcker ofta prisar författarens prosa för att den är "lätt", i brist på bättre ord. Man beskriver den i positiv bemärkelse med ord som kan associeras med luft, flykt, rymd, ibland nästan tomhet; och hyllar författaren för att han eller hon har något som brukar kallas för naturligt flyt i texten. Motsatsen verkar ofta vara att prosan bedöms som tjock, snårig, svårgenomtränglig – tungrodd och allt för ordrik.
William Faulkner är en författare som inte lät sig hejdas av oron för att någon skulle uppfatta honom som snårläslig. Hans prosa är en ordrik prosa, den är tjock och mättad på både ord och betydelser i varenda liten rad. Den balanserar rent av på gränsen till svada, men håller sig hela tiden på rätt sida i kraft av sitt konstanta meningsbärande. I vissa fall använder han rent av själva sin förmåga att gå på och på som ett stilgrepp. Som när den unga Lena i "Light in August" om och om igen försöker övertyga både andra och sig själv om att hennes Lucas Burch kommer att finnas i Jefferson och vänta på henne. Då låter Faulkner satserna staplas den ena efter den andra i Lenas mun: "Och jag är säker på…, dessutom så…, och för övrigt så…, och han sa faktiskt…". Den innehållslösa och självbedragande svadan dragen till skön konst.
Det kräver måhända lite mer ansträngning att läsa, och går måhända lite långsammare räknat i ord per minut än den senaste unga debutantens moderna prosa anpassad till det uppstressade mediesamhällets krav på minsta möjliga koncentrationskrav, men det är så oändligt mycket mer belönande. Hela Faulkners värld och tankelandskap står ut från sidorna med en oöverträffad klarhet, just tack vare att han är ordrik, tjock, och "svårgenomtränglig".
11 april 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Då föreslår jag att unge herrn genast slår sej ned och gör sej riktigt, riktigt bekväm och drar filten över sej och allt det där och ja, kanske till och med går ut i köket ditt och hämtar en kopp te och en god smörgås och passar på att hälsa på några korridorskamrater innan du åter styr dina steg mot det egna rummet och sätter dej i samma soffa igen och drar samma lakan eller filt över dej och smuttar långsamt på den där koppen te och njuter och äter din läckra macka och läser nåt av en viss Ulf Lundell där det alls inte sällan ser ut på det här sättet och bara går fortare och fortare mot slutet av varje mening så att man blir alldeles yr i bollen och måste ta paus ibland och riktigt sträcka på benen och till och med gå ut en sväng och ta luft. Lundells förebilder inom den där "beatprosan" ska väl vara på precis samma sätt, som jag förstått det.
"naturligt flyt i texten" tycker jag för övrigt är något av en förutsättning för skönlitterärt skrivande -- oavsett ordmängd och textdensitet. Det är inte kul att läsa något där själva meningsbyggnaden erbjuder jättemotstånd. Man blir trött i båd' kropp och själ.
Skicka en kommentar