Folket ovanför

Det händer ibland, oftast när jag sitter i köket eller i den relativa tystnade på mitt eget rum, att jag undrar vilka de egentligen är, människorna som bor på våningen ovanför vår. Jag kan förstås gå upp för trapporna (eller ta hissen om jag känner mig överdrivet slö) och kolla vad de heter, ja rent av ringa på i köket, men det skulle liksom döda mystiken. Som det är nu verkar de så mycket intressantare (och det är inte ett odelat positivt adjektiv) än min egen korridor på något vis. Ofta hörs det hur folk rör sig väldigt ljudligt där uppe. Det skrapar i golvet (som är vårt tak), som om någon flyttade tunga möbler, det mullrar och smäller, som om någon brottades, eller kanske spelade väldigt fysisk fotboll i korridoren. I dag hörde jag dessutom röster genom köksfläkten, högljudda röster. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att höra vad de egentligen pratade om, men det lät närmast som om de skrek åt varandra, fast det var svårt att avgöra om de lät hotfulla också. Min överaktiva fantasi satte genast av, och föreställde sig hur en diskussion vid matbordet (kanske pratade de om Muhammed-karikatyrerna) urartade i ett riktigt praktgräl, och undrade så smått när jag skulle får höra första smockan falla.

På sätt och vis är det ibland lite tråkigt att bo i en så lugn korridor, vi har till exempel inte haft någon ordentligt lyckad fest på säkert två år, men när man vill ha det lite lugnt och skönt om kring sig, då nöjer man sig med att undra vilka de på övervåningen är, man vill inte på allvar veta.

Ironiskt nog skriver jag dessa sista rader (ja enbart detta sista stycke) sent en lördag kväll, bara för att ha något att göra i väntan på att festen i min egen korridor ska ebba ut, så jag kan gå och lägga mig i fred.