Jag är öknen.
Torr, kall, obarmhärtig.
Allt som vandrar här ger upp sitt liv –
blir en del av min oändliga död.
Ur mig kan inget växa.
För varje frö som finns
och varje frö som sås,
begravs i sand och is.
Jag är regnet.
Vått, varmt, livgivande.
Från himmelska höjder är jag fallen –
till skapandets timliga gagn.
Under mig kan livet gro.
Min värme smälter isen
och fukten formar sanden
till bördigaste mylla.
För en sekund
ett evighetens ögonblick
då föds ur varje frö,
och detta var ett efterlängtat regn.
31 maj 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jaså, den fanns här i bloggen. Jag tycker att det ser mycket, mycket bra ut, det här! Vi kan ju prata mer om den senare, men -- ja, jag gillar den verkligen.
Wow! Man tackar och bockar för de vackra orden.
Skicka en kommentar