Ord som ljuger

Med språket håller vi varandra på avstånd. Genom att manipulera mitt språkbruk efter situation och person kan jag hålla folk ifrån mig. Jag må försöka att inte maskera mig bakom orden, att tala så ärligt som möjligt, att verkligen säga vad det är jag tänker och känner om jag har behov av att uttrycka mina innersta känslor för någon. Men jag kan aldrig säga med ord hur jag känner, jag kan bara beskriva vad det är jag känner. Tänker jag mig att jag vill uttrycka det djupaste, den innerligaste kraftfullaste känsla jag har för en person, då räcker inte orden till.

"Jag älskar dig" blir en fras som av samhället, det sociala spelet, har bestämts betyder något som i sitt innersta väsen är något som inte kan sättas i ord. Frasen blir en lögn eftersom jag har gett upp det äkta i min känsla mot att jag får en möjlighet att kommunicera den med omvärlden.

Men så kan tydligen inga teorier appliceras på hela verkligheten. Varje situation är unik, och undflyr varje teori som har utarbetats utifrån en annan situation. Så egentligen är kontentan bara den att jag anser frasen "Jag älskar dig" vara meningslös, om inte rent lögnaktig. Och dessutom är dessa ord jag nu har skrivit ned också lögnaktiga, eftersom ord alltid ljuger. Men hur var det nu med teorier, kunde de appliceras på alla tänkbara situationer?

Förf.s tankar efter seminariet som avhandlade Iris Murdochs Under the Net.