Rapport från OS-soffan

"Timglas? Vilket namn va? Man skulle ju lika gärna kunna heta Sandpapper." Exakt ordagrant så sa han kanske inte (framför allt sandpappret är jag osäker på), men hans exempel var något åt det hållet, och det fick mig att fundera lite. Jag sade inget då (kanske delvis för att jag inte tänkte på det så noga just då), och jag är absolut inte ute efter att på något sätt göra ner min granne, men hur kan han missa de uppenbara poetiska kvaliteterna hos ett ord som "timglas"? Vi har tiden, världens gång, alltings förgänglighet, men också varaktighet, något som finns för evigt – ett timglas är ju på sätt och vis en evighetsanordning, bara att vända på glaset så börjar det om igen. Vi har glaset, återigen förgänglighet i och med dess bräcklighet, men vi har också klarhet, och något ogreppbart. Det finns där, men man kan inte riktigt se det, för ljuset passerar nästan obemärkt igenom det. Sedan har vi själva ordets klang. Smaka på det, "tim-glas". Det har en naturlig rytm som ber en att vila lite på m:et och skära av s:et bara lite, lite i förtid för att ge det en drömsk, lite mjuk och nästan oändlig känsla – tiden finns alltid kvar. Eller så kan man släpa på i:et, och väsa fram s:et, för att betona dess obeveklighet – tiden slutar aldrig gå.

Jag har visserligen på sistone (på grund av samma granne faktiskt) funderat lite på hur egentligen praktiskt onödig den kunskap jag söker varje dag är. Vad tjänar det egentligen till i en renodlad överlevnadssituation att jag kan nämna ett antal författare och deras verk? Eller att jag kan böja verb på engelska och laborera med temporära bildningar på svenska? Och kan det verkligen kallas vetenskap och forskning, när den enda obligatoriska facklitteraturen på A-kursen påpekar att det inte finns några exakta svar, ingen fullständig objektivitet, och att man egentligen bara kan bevisa någontings trolighet, övertyga om att ens tolkning är trolig? Om man inte kan bevisa något, bara göra troligt, och om det man kan göra troligt bara är att personen si i pjäsen så är en melankoliker enligt humoralmedicinen, och att detta stöds av att han i pjäsens första scen beskrivs som klädd i svart; om det är var ens kunskap går ut på, vad tjänar den då till egentligen? Vad nyttar det, i det stora sammanhanget, att jag anser mig kunna se poetiska kvaliteter i ett ord som en naturvetare tycker var ett djävla ord att ha som namn?