Som en gås, det rinner av mig

Ett faktum jag sedan många år gör mitt bästa för att dölja för nya bekantskaper, är att mitt humör är av den vådligare sorten, det råder rent av explosionsrisk och förhöjd beredskap vissa dagar. Träffar någonting bara rätt rinner det till med en väldig fart, och så väl ord som gester och i alla fall i yngre dagar knytnävar flög om varandra i ett rent saligt tempo.

Att ständigt bli sur för minsta småsak är naturligtvis påfrestande så väl för omgivningen som för en själv, och att dessutom ventilera sina aggressioner på omgivningen gör bara saken etter värre. Omsider upptäckte jag så att man kan ventilera saker i skrift, och därur föddes min komplicerade kärleksrelation till skrivandet. Förvisso gav mig skrivandet en nödvändig säkerhetsventil i det att jag kunde kanalisera dagens samlade frustration i ord utan specifik riktning eller adress och därmed utan ordentlig sprängverkan, men samtidigt göddes ju orden av ilska, sorg, besvikenhet och allsköns ljusskygga tankar och känslor. Självdestruktiva känslor, som samtidigt som de gav bränsle åt det nykläckta skrivandet, även förbrände mig.

Efter att ha konstaterat att tingens ordning återigen var mindre önskvärd, började jag, i ett försök att även bli mer balanserad ute i det verkliga livet, att inte så mycket undertrycka de brännbara känslorna som skaka av mig det som orsakade dem. Likt en gås fettar in sina fjädrar för att vattnet ska rinna av den och inte tynga ner den när det är dags att flyga, klädde jag mig i något slags själslig asbest. Jag lät helt enkelt saker bero mycket oftare än tidigare. Resultatet blev en betydligt lugnare människa, en stabilare människa, och i många fall en gladare människa, som hade lättare att umgås med andra. Tyvärr blev resultatet även att den indignation och frustration som förut fött fram åtskilliga texter (huruvida de är läsvärda är mindre relevant), ofta helt uteblev, och visade den sig över huvud taget, för hettan känns, även om det inte är man själv som brinner, så lade den sig snabbt, och behovet att skriva om något som upprört mig försvann lika fort som det uppstått.

Så senast i dag, då jag egentligen hade tänkt ägna denna text åt att beskriva min enorma frustration över folk som dels tycker att Alexander Bards mailinglista är helt harmlös och rätt fånig, ja rent av humoristisk (om än ofrivilligt), och dels vägrar svara på en rak fråga för att de anser den irrelevant. Men efter att ha tagit ett par djupa andetag, och funderat över hur man skulle lägga upp en sådan text (den ursprungliga idén var en sönderstyckad obunden dikt av något slag, med mycket enstaka ord och utrop om hur man "bör" bete sig på det stora vida och oerhört kalla internet), då fanns inte glöden kvar. Det kändes bara meningslöst att skriva om något som i princip är överspelat, och som jag redan lyckats mer eller mindre bemästra känslomässigt.

Det är svårt att känna sig produktiv, när det mesta av ens intellektuella energi går åt till att ta kontrollen över det okontrollerade som tidigare, just genom sin okontrollerbarhet var själva källan till produktiviteten.