Ett öga ser rött

Lite slösurfning tog mig i kväll till den här tråden på Flashbacks forum. Frågan som ställs, eller kanske snarare ämnet som diskuteras, är huruvida det ämnesförfattaren så smickrande kallar "blattelitteratur" särbehandlas i litteraturkritiken, och även huruvida den egentligen har något litterärt värde tack vare, på grund av, eller trots sitt säregna språk (och kanske i viss mån innehåll).

Jag bollade frågan till min kompanjon i nattsurfning, kandidat Atterborn, och vi var i princip överens om att medan man självklart måste få kritisera och diskutera även denna typ av litteratur på samma grunder som all annan litteratur (det vill säga bedöma språk, innehåll, form, estetik etc. var för sig, som en helhet, och som verktyg för att föra fram vad det nu må vara för budskap författaren är ute efter att föra fram), så är det så klart mindre intelligent att helt sabla ned och smutskasta fenomenet bara för att man själv saknar intresse för ämnet, eller personligen inte kan se vad det ska ha för poäng. Jag undrar ibland vad vissa av de texter vi läser på litteraturvetenskapen egentligen ska ha för poäng, de ger mig ju ingenting när jag läser dem, men efter ett avklarat seminarium, där texten diskuterats, plockats isär, vänts ut och in och tillbaka igen, och slutligen satts ihop igen, brukar jag oftast förstå varför den anses vara en del av vår kanon, även om jag själv fortfarande tycker den är aptrist.

Nog om vad jag anser, den brännande frågan i vårt samhälle är, som alltid, vad anser du?