Betraktelse över en familjemiddag

Tystnaden sjunker över levandes boning
där en gång i tiden det for genom luften
ett sant sammelsurium, där livskraftens kör
i ett ständigt crescendo gjorde sig påmind
i vareviga ord

Men gubben är gammal, och urverket dras
alltjämt obevekligt mot det ingen nämner
Man trippar på tårna och tyngs av sordin
Det som fordom var samtalets motor
nu blivit dess broms

Dock någon gång man skönjer en gnista ibland
en ljuspunkt i mörkret en ventil ut ur bubblan
Runt omkring bordet far orden som förr
även om han där i tronen inte kan delta
nej inte som då

Till synes han endast ser på, förmår inte mer
men låt oss då inte hans sista få da'r
befläcka med tarvliger tystnad och dämpade tal
Låt den som avgår få dö som den levat
Bestjäl honom ej

på den vanliga stormvind av ord och vitsar och gester
av dem som till honom är skyldiga livet
Må de visa den gamle att de ärar hans gåva
den han själv blott en kort tid till
må vara förunnad