En dag i HSV:s tjänst

Jag vaknar med en klump i svalget. Det är inte den psykologiska nervositetsklumpen, nej, utan en sån där vidrig fysisk massansamling som består till hälften av tjocknat slem och till hälften av mitt svullna svalg. Det jobbigaste med den sortens klump är att man vet, att hur mycket man än harklar sig och loskar och gurglar, så blir man inte av med den förrän kroppen tycker att man är frisk, och svullnaden går ned.

Hur som helst stapplar jag ut i köket (efter ett slemmigt besök på toaletten) och fixar en enkel frukost av gröt och té. Jag håller precis på att färdigställa min allt för klena matsäck när skjutsen ringer och säger att han är på väg. Jag kastar ned det sista, en termos té, i ryggsäcken, kliver i skorna utan at bry mig om att knyta dem, och dräller ned för trappan och ut i höstmorgonen. Klockan är knappt sju.

När vi ska dela in de drygt hundrafemtio platserna i ansvarsområden för assistenterna är det förstås nån intellektuellt mindre bemedlad kontorstant som ska oja sig över att hon fick det "jobbiga" området längst bak, där man måste springa i sicksack. Eftersom det knappast är nått att bråka om, och eftersom jag är för trött för att orka njuta av att spräcka hennes lilla bekvämlighetsbubbla, där allt alltid är likadant från dag till dag och från år till år, tar jag det "jobbiga" området, och hon får i stället ta det lite större området med 34 skrivande. Precis innan vi ska lägga ut svarshäftena dyker det upp en reservresurs. Hon blir också placerad på det "jobbiga" området. Klockan närmar sig åtta.

En bit in i första blocket börjar min mage leva om, min enkla frukost var tydligen lite för klen för att jag skulle stå mig mer än ett par timmar. Klockan är snart halv tio, det är tre timmar kvar till lunchen...

När första blocket drar mot sitt slut är jag övertygad om att jag har feber. Klockan är tio i tio, bara fyra block och sex och en halv timme kvar...

När det är en kvart kvar av det tredje blocket kommer ryggontet, det bergsäkra tecknet på att jag är förkyld. Klockan är snart halv ett, bara två block och knappa fyra timmar kvar...

När lunchen äntligen kommer trycker jag rovgirigt i mig en knapp liter pastasallad (utan sallat), och känner mig genast bättre till mods. Hela förmiddagen har jag nämligen levt på mitt miniskulösa förråd av té och mjölk (aldrig té med mjölk).

Resten av dagen förflyter i ett dimmoln av febervärk i ryggen och rumpan, leda på gränsen till avlidning, och ett ständigt utdelande, insamlande och sorterande av papper. Klockan halv sex kommer jag hem, jag har då varit vaken i nästan tolv timmar. NU är klockan nästan exakt elva på kvällen, och jag har ingen större lust att gå och lägga mig. Var ska detta sluta?