Att tänka fritt är stort...

På min toalett, närmare bestämt på golvet på min toalett, ligger en mängd mycket varierande genomlästa böcker, av mycket varierande sort, som brukar få sig en bläddring då och då när tristessen blir för stor:

• John Cleland – Fanny Hill, Memoirs of a Woman of Pleasure
• Franz Kafka – Processen
• John Milton – Paradise Lost, Books I and II
• Staffan Lindén – Jag – en lärare
• Von Eckerman & Santesson – Svenska invektiv
• Michael Connelly – Mörkt eko
• Erik Axel Karlfeldt – Samlade dikter
• Eric Ericsson – Brev till samhället

Alla mer eller mindre stora verk, alla högst bläddervärda (utom möjligen Connelly-deckaren, som har ett horribelt språk, jag vet tyvärr inte om jag ska skylla på översättningen, eller om människan verkligen skriver så kasst på riktigt). Mer bläddrad i än någon av dessa just nu, är dock Joakim Pirinens "Den svenska apan". Boken i sig är egentligen ingen bok i vanlig mening, utan en samling korta texter av högst varierande slag. Där finns en bestialiskt abstrakt mordgåta i flera avsnitt (ej i direkt följd efter varandra), ett antal texter som ser ut som rent nonsens med några riktiga ord insprängda här och där, en utläggning om tiden och medvetandet, samt en recension av ett liv (eller en film om ett liv, det är lite oklart), bland mycket annat. Intressantaste fyndet från dagens privata stund var dock en av de hittills två texterna om änglar (det kan finnas fler, jag har inte bläddrat mig igenom hela boken än), eller snarare ordet "ängel". Därifrån hämtar vi följande citat:

"Poesin arbetar med ord som redan är kända, men rörelsen mellan dessa är okänd. Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor."

Och jag kan inte låta bli att undra, har han rätt? Och om så är fallet, gör jag rätt?