Skugga >< ljus

Idag har jag gjort något för mig mycket ovanligt, jag har som en sann idylliserad poet gått ut i naturen (nåja) och suttit i gräset och skrivit med ryggen mot en trädstam.

Jag kan inte svära på att det var solljuset och skuggorna, och kontrasterna däremellan, som blev början på den här texten. Tvärtom hade jag början (dvs. de två första stroferna) klar för mig långt innan jag satte mig ned och faktiskt började skriva, men att sitta i Stadsparken (eg. Stadsträdgården) och skriva gav ändå nånting tycker jag.

Till skillnad från när jag sitter hemma vid datorn och knackar fram min egen odödlighet, så fanns det inga omedelbara störande element att ta till när det gick lite segare. Visserligen låg det två kursböcker i normativ respektive tillämpad etik i väskan, men det ska mycket till innan jag väljer kurslitteratur före en dikt som fått slagsida. Jag var helt enkelt tvungen att fokusera på texten eftersom det inte fanns något annat att ägna mina tankar åt inom enkelt räckhåll (på något vis lyckades jag sätta mig utom synhåll från allt vad solande kvinnlig fägring heter, något det annars fanns gott om i stadsparken (eg. Stadsträdgården)).


Ni blir mitt fördärv
Ni som aldrig vill släppa mig in

Du blir ditt fördärv
Du som aldrig vill släppa nån in

Du står där i cirkeln
och stirrar på gruset
ser askan som faller
från vännernas bloss

Flingor som singlar
de driver för vinden
där ser du dig själv
som ser på dig själv

Ni blir mitt fördärv
Ni som vägrar att någonsin se mig

Du blir ditt fördärv
Du som vägrar att låta oss se dig

Det enda som speglas
i marken så kall
är din egen vakanta
blick utav sten

Lyft bara ögat
och möt någon annans
Våga kliva ur skuggan
så syns du nog bättre

Ni blir mitt fördärv
Ni som alltid vill blända min syn

Du blir ditt fördärv
Du som jämt skall förmörka din syn