Neuro-sex eller Medvetenhet kontra medryckning

En liten bit in i filmen Before Sunrise åker de två huvudpersonerna (de enda rollerna som har mer än en scen i filmen, i princip) upp i ett pariserhjul. De har vid det här laget umgåtts ett antal timmar, och vi som tittare har låtits förstå, med all önskvärd tydlighet, att det finns en stark attraktion mellan dem.

Han börjar då säga nått om att de har pariserhjul, solnedgång... men kommer ingen vart, och hon får gissa sig till (men jag misstänker att hon redan visste) att han tycker att det vore ett bra tillfälle att kyssa henne. Och de kysser varandra.

Den lilla scenen, i alla sin nästintill pekorala romantik, var på något magiskt vis mer erotiskt laddad, mer elektrifierande upphetsande, än något betydligt explicitare (det behöver inte ens vara mycket explicit, det var bara helt enkelt bättre än en "riktig" sexscen), även sådant som är välgjort, dvs. smakfullt.

Det hela tog mig tillbaka till ett tillstånd jag trodde var för alltid förlorat. Om tillståndet var bra eller dåligt vet jag inte, men jag hittade tillbaka i alla fall. Tillbaka till stadiet där jag tillåter mig själv att leva genom en film, en bok, en TV-serie. Jag brukade göra det hela tiden förut. Jag kände med karaktärerna på ett mycket konkret vis, och påverkades starkt, i alla fall för ögonblicket, av vad som skedde med dem. Sist jag kan minnas att jag kände något sådant var när jag såg anime-serien Onegai Teacher mer eller mindre i ett svep. Precis som scenen i pariserhjulet i Before Sunrise, fanns det ögonblick i den serien där något oförklarligt tvingade hela min kropp att reagera på vad hjärnan kände. Scener som utan synbart sexuellt innehåll var så mycket starkare än allt tänkbart som är skapt för just det syftet.

Detta var för cirka två år sedan. Sedan dess har den där känslan lyst med sin frånvaro, och jag tror inte det beror på att jag har sett sämre filmer, läst sämre böcker och laddat ner sämre anime-serier. Nej, det hela beror nog snarare på att jag av någon anledning antog inställningen att det inte var hälsosamt att låta mig själv sugas in i fiktionerna på det viset. Att min totala uppgång i de fiktiva karaktärernas liv hindrade mig från att leva mitt eget liv, att jag inte bara flydde verkligheten för en stund, utan för alltid, eftersom jag visste att jag alltid kunde hitta känslor och skeenden i fiktionen.

Kanske var det så till viss del, kanske berodde det på var jag befann mig i livet, känslomässigt, just när jag fick för mig detta, men min poäng är hur som helst att jag nu upptäckte hur mycket jag har saknat den där känslan. Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att den känslan är bättre, i alla lägen mer värd, än känslan av att se en riktigt bra film på ett medvetet, kognitivt, behandlande sätt, men den är väldigt annorlunda, och bara det tycker jag är värt någonting.