Tankens verklighet, eller Att skrämma sina medmänniskor

Jag har medvetet undvikit, eller försökt att undvika, att förvandla den här bloggen till en dagbok av den typ som förpestar ett stort svensk online-community. Inget fel med dem egentligen, jag skrev själv en i några år, men poängen med bloggen, och hemsidan före den, var ju att fokus skulle vara på det jag tillfälligtvis skapar, inte på mitt uppfuckade, förtryckta känsloliv. Men igår dök det upp en tanke jag tyckte jag ville utveckla, på det vis jag så ofta gjorde på det där communityt. Tanken handlade om att skrämma folk med sina känslor.

Liksom den genomsnittliga människan, händer det då och då att mina vägar korsas av personer som jag finner lite mer fascinerande än genomsnittet. Min vanliga, normala, reaktion då, är att gräva ned mig i känslan, att frossa i den och det otillfredställda behov den skapar när den får gro obehindrat. En av anledningarna till det har varit att situationen har varit sådan att kontakten med dessa personer har varit starkt begränsad av olika orsaker. Så inte längre, och det skrämmer mig.

Vad jag menar är att jag låter känslan bli större än livet självt, den får ta en enorm plats, och framstå som något allöverskuggande som skulle göra mitt liv komplett och tar mig i besittning varje tankelös stund. Problemet uppstår när jag tänker mig hur denna andra person rent hypotetiskt skulle förhålla sig till Känslan. Att kasta på dem ett fenommen av den magnituden måste vara rätt överväldigande. Hur ställer man sig till en person verkar ha hängt upp hela sitt liv och hela sin sjäsliga fortlevnad på att man känner åtminstone lite likadant? Jag skulle personligen bli livrädd.

Samtidigt vill ju personen som är fången i Känslan inte förringa den genom att verka mindre berörd än han är, eller genom att distansera sig själv på ett olämpligt sätt. Det ger ju fel signaler till den andra personen, då det han eftersträvar, eller söker efter, eller tror sig vilja uppnå, faktiskt på sätt och vis är precis så enormt, överväldigande och alltuppfyllande som han föreställer sig det.

Vad jag funderar över är väl helt enkelt hur man närmar sig en person man verkligen är uppriktigt intresserad av (krogragg baserade på en sexig outfit eller schysst smajl är alltså exkluderade). Kan man helt sonika kasta fram, i betydelsen leva ut, sina känslor så som de framstår för en själv, utan att bara skrämma bort personen, och kan man smyga med dem till en början utan att riskera att den andra personen helt tappar intresset (förutsatt att det fanns där till att börja med)?

När blir känslan för verklig? För konkret och greppbar för att personen som ännu inte är van vid den ska kunna acceptera den och kanske i sinom tid omfamna den också?

Det ska visst vara svårt, vi är visst bara människor, men i bland önskar jag att jag hade lite fler svar och lite färre frågor.