Människan jag mötte

En vilande eld, en glöd under ytan
ett fullvuxet barn
ett naturtillstånd
Så vän, så bestämd, så total
så öppen för inret, så ledig till yttret

Räds du då inget, är du så trygg
Att du kan acceptera,
helt platt hela världen?
Sambandens totala mysterium,
som jag jämt söker, för dem ger du intet?

Vad är du då, ett vaknare väsen
en visdomskropp
en fullkomlig tanke
En glimt av nått mer, än det jag vet
Måhända en nyckel till vidare världar?


Detta var vad jag syftade på när jag sa att den förra texten var profetisk (ett måhända lite för starkt ord, men dock), och det var detta jag syftade på med "människan jag mötte". Det kommer en till text som behandlar detta möte, och det finns sedan ytterligare en, men den kräver åtskilligt arbete för att uppnå den standard jag faktiskt kräver av de texter som kommer upp här. Tydligare än så tänker jag inte vara just nu, för det här snurrar fortfarande runt i huvudet på mig.