Mellanspel II

Vi gör här ett litet hopp i tidsspiralerna. Funderandet på hur längre texter ska presenteras fortgår, liksom försöken att tonsätta den sista texten om Människan. Under tiden får ni något som plitades ned när jag precis hade satt mig med all min packning på bussen hem från stan i onsdags.

Han älskar henne
och hon älskar honom
Men älskar de riktigt varandra
ja älskar de riktigt tillsammans
I trevande värme
föds tvekande vanor



Den känns lite ofullständig på nått vis, och rätt bitter med tanke på vad det var jag fick vara åskådare till; en man och en kvinna, bevisligen väldigt kära, som tog farväl av varandra på en busshållplats. Men deras sätt att vara med varandra, att tala till varandra och ta i varandra slog mig på något sätt som så otroligt tafatt, att nått ville ut. Ergo...